12. Snorre Sturlasson (1179-1241)

Egil Skallagrimsson är sju år gammal och spelar boll med några äldre barn. Han blir bryskt behandlad, ger igen men blir satt på plats av en elvaåring. Då springer Egil iväg till den något äldre kompisen Tord. De pratar ihop sig och beger sig tillbaka till spelet. När elvaåringen ensam har bollen ger Egil och Tord sig på honom samtidigt. Egil klyver hans huvud i två delar med en yxa.

Några år senare spelar Egil och Tord boll med Egils pappa Skallagrim. Skallagrim blir sur för att det hela dagen har gått så bra för Egil och Tord, så han drämmer ner den senare i marken. Tord dör på studs. Skallagrim ger sig också på sin son, men blir stoppad i tid av en gammal kvinna. Skallagrim springer då efter henne och när hon har flytt ner i vattnet kastar han ett stenblock som landar mellan hennes skulderblad. Hon syns aldrig mer till. 

Egil är såklart skitsur över att pappan har dödat hans kompis. Han klubbar därför ner en av Skallagrims bästa män. Efter det så talar far och son inte med varandra under en hel vinter.

Så börjar sagan om Egil Skallagrimsson, den mest underhållande av de isländska sagorna, som (kanske? förmodligen?) skrevs av Snorre Sturlasson.

Han är ingen bra förebild, Egil Skallagrimsson, med nutida mått mätt. Men han håller på sitt och sina, svingar sitt svärd så "svulten varg får föda" och kväder sånger utan dess like. Enligt religionshistorikern Åke Ohlmark var Egil "pirat och mandråpare, ful som ett bergatroll och girig som en grottdvärg [och] genial centrallyriker av Nordens skönaste märke". Egil Skallagrimsson förenade på så vis två isländska dygder: övermänsklig styrka och skön diktkonst. 

Skaldekonsten var ursprungligen en norsk konstform, men kom med tiden av bli en isländsk angelägenhet. Skalderna var privilegierade och uppskattade gäster vid de nordiska kungahirderna. De presenterade sig vid hirden genom att framföra en dikt till kungens ära; kungens gärningar förevigades i historien och skalden kunde ta rikligt betalt i silver och guld. Skalderna kunde också följa med på resor till främmande länder. Egil framförde sina dikter både för olika nordiska kungar och för den engelska kungen. 

Skaldekonsten nådde sin höjdpunkt på 900-talet, då Egil Skallagrimsson levde. När Snorre Sturlasson skrev ner sin skildring av Egil Skallagrimssons liv, i början av 1200-talet, var skaldekonsten inte alls lika populär och på nedgång. Det är lätt att betrakta den isländska medeltiden som en sammanhängande historisk period; ett enhetligt "då", utan spretigheter och nyanser. Men det är ett misstag. Snorre Sturlasson var kristen och skrev om förhållanden mer än tvåhundra år tidigare. Det är mer än vad som skiljer oss idag från Bacchanterna och Fredmans epistlar. Faktum är att Snorre delvis skrev ner sina berättelser om gamla skalder och historiska myter för att samtiden höll på att glömma bort dem. Han arbetade som en historiskt lärd antikvarie, som försökte hålla liv i den gamla traditionen. 

Ragnarök, en kort sammanfattning: Fimbulvintern kommer. Snö driver från alla håll. Väldig köld och vassa vindar. Bröder dräper varandra av girighet. En varg slukar solen, en annan varg slukar månen. Stjärnorna försvinner från himlen. Jorden skälver så att träden lossnar från marken och bergen sjunker ihop. Den fjättrade Fenresulven kommer lös, det står eld ur hans mun och nos. Midgårdsormen tar sig upp på land och spottar sitt gift. Loke och hans män tågar fram. Nu börjar en himmelsk batalj mellan det goda och det onda. Främst av asagudarna rider Oden med sin guldhjälm. Tor dräper Midgårdsormen, men dör själv av ormens gift. Oden slukas av Fenresulven. Vidar hämnas honom genom att riva sönder ulvens käft. Jätten Surt slungar eld över jorden och bränner hela världen.

Snorre, som kristen, måste ju ha betraktat det här som underhållande trams. Snorres Edda (som man brukar skilja från den äldre poetiska Eddan), är både en handbok i poesi och en introduktion till den isländska mytologin. Den innehåller en kristen ramberättelse enligt vilken asatron är en "naturreligion", en tolkning av världen naturlig för de människor som ännu inte har nåtts av den kristna förkunnelsen. Asagudarna är enligt ramberättelsen vanliga människor, charlataner eller bedragare, som har fått folk att tro att de är av gudomlig släkt. Det gör dem nästan ännu häftigare, för enligt Snorre härstammar de ursprungligen från det historiska Troja. Precis som Aeneas enligt Vergilius flyr det trojanska kriget och grundar Rom, så flyr Oden från Troja och tar sig upp till dagens Frankrike, Danmark, Sverige (Sigtuna) och Norge, innan han med båt tar sig över till Island. Likt romarna är asagudarna alltså trojanernas släktingar!

I "Hur Gylfe blev lurad", den första delen av Snorres Edda, presenteras myterna i ett slags frågetävling, där den som inte kan besvara frågan eller som inte kan göra den andre svarslös, förlorar tävlingen. Ramberättelsen förklarar och sätter i sammanhang och Snorre kan själv inte en sekund ha trott på det som skildras. Texten präglas vidare av ett godmodigt, nästan ironiskt tonfall. Men jag skulle ändå inte hålla det emot honom om han någonstans lockades av berättelsernas kraft och medryckande schvung. Jag vill här också passa på att nämna Heimskringla (som i Sverige har getts ut under namnet Nordiska kungasagor), det tredje verk, vid sidan av Eddan och Egil Skallagrimssons saga, som Snorre Sturlassons är berömd för. Åke Ohlmark skriver att med Heimskringla skänkte Snorre Nordens folk deras första verkligt läsbara historia och dessutom "en rasande rolig och stilistiskt välskriven tegelstensroman". Sedär, ett lästips till sommaren!

Snorres eget liv är som taget ur en av hans berättelser. Han föddes 1179, som son till den mäktiga hövdingen Hvamm-Sturla Tordsson. När Snorre var liten hamnade fadern i bråk med en annan mäktig hövding på det isländska västlandet, Jón Loptsson. Hvamm-Sturla förlorade kampen och det slutade med att Jón Loptsson åtog sig att uppfostra Snorre. Här går skildringarna lite isär. Karl G. Johansson och Mats Malm (den senare ledamot i Svenska Akademien) menar att det här var "ett vanligt sätt att markera sin överlägsenhet gentemot en motståndare samtidigt som det befäste den ingångna uppgörelsen". Åke Ohlmark (som översatte Sagan om ringen på sitt eget sätt och kallade JRR Tolkien för en vresig gammal gubbe) skriver tvärtom att det var "ett ytterst hedersamt bud, då i regel den som fostrade en annans barn ansågs ringare än barnets egen far". Nå, man får tro på vem man vill.

Det hade, hur som helst, den effekten att Snorre Sturlasson hamnade på gården Odde, där han kom i kontakt med berättelser och texter från hela det lärda Europa. På gården stannade Snorre i tjugo år, innan Jón Loptsson hastigt avled 1197. Snorres framtid var tvungen att säkras. Som tur var kunde han med hjälp av två förmånliga äktenskap avancera i makthierarkin på det medeltida Island. (Snorres första hustru var, enligt Ohlmark, "stenrik, ful och folkilsken". Äktenskapet var djupt olyckligt, oklart varför. Hans andra äktenskap var lyckligare.) Med sin lärdom i bagaget avancerade Snorre till lagsagoman och slutligen till en av de mäktigaste männen i landet. Hans kulturella gärningar ska nog, som Karl G. Johansson och Mats Malm noggrant framhäver, egentligen förstås som en aspekt av hans statsmannaskap. Historieskrivning och allmän lärdom sågs på den här tiden som en självklar del av den politiska verksamheten, vilket minst sagt är något överraskande från ett nutida svenskt perspektiv.

Nåväl, Snorres maktposition skänkte honom samtidigt många fiender. Under en resa i Norge hamnade Snorre mitt i en maktkamp mellan jarlen Skule och den norske kungen Hakon Hakonsson. Hakon beordrade Snorre att stanna i Norge, men Snorre valde att trotsa kungens vilja. Haters gonna hate, liksom. Det ledde till att Snorre mördades året därpå, av en av sina före detta svärsöner. 

Snorre Sturlassons historiska betydelse går inte att överskatta. I århundraden har det isländska folket läst och beundrat hans skrifter. Åke Ohlmark skriver att man under vintermörka "kvällsvakor" har reciterat dem i halvsjungande mässtoner. Om det nationella uppvaknandet på 1800- och 1900-talet kan liknas vid ett hus, så var Snorres berättelser såväl murstock och träpanel, som tiljor och takpannor. Men framförallt är den medeltida isländska litteraturen en kulturskatt av världsintresse, som helt saknar motsvarighet i Norden. Det är en litteratur som har format och för lång tid framöver kommer att forma vår bild av islänningen och hans kärnfullt korta liv.

Som listförfattaren Gabriel skrev när han fick höra om Egil Skallagrimssons ruskiga bedrifter: "Man börjar förstå varför det bor så få på Island."

13. Lars von Trier (1956-)

Trots alla avslöjanden om vänskapskorruption och mutor som har fått sin beskärda del av medieutrymmet i Sverige de senaste åren, åtnjuter myndigheter och samhällets toppar fortfarande ett högt förtroende av allmänheten. Bestickning och smutsig korruption? Nej, inte här, inte hos oss. Inte i vårt finfina folkhem.

Det är inte konstigt om människor från andra länder surnar till och reagerar på den förträffliga svenska självbilden. Lars von Trier var en gång inbjuden till en högtidlig middag någonstans i södra Sverige. Han kände egentligen inte för att gå på ännu en trist tillställning, men såg en chans att bevisa att korruptionen i Sverige är lika stor, om inte större, som i resten av världen. Han ställde därför arrangören inför ett ultimatum: för att närvara på middagen ville han ha en svensk orden. Arrangören bad von Trier vänta ett tag och ett par telefonsamtal senare kunde han meddela den danske regissören att ordensutmärkelsen var ett faktum. von Trier gick naturligtvis inte på middagen – det var trots allt bara en trist tillställning i mängden och ordensutmärkelsen gav han blanka tusan i – men tesen var bevisad. Quod erat demonstrandum. 

För att ta reda på sanningen går det bra att fråga ett fyllo eller ett barn. Det går också bra att anlita en dansk mästerprovokatör.

*

Han var en vanartig son. Men det fick han, till skillnad från Fritiof Nilsson Piratens alter ego, också lov till att vara. Lars von Triers kulturradikala föräldrar levde efter principen om fri uppfostran och den unge Lars fick klara sig bäst han ville. Det innebar att han inte hade några bestämda gränser att prövande forma sin egen identitet gentemot, inga förbud att uppröras över eller överträda. Lars fick skapa sina egna gränser, han blev sin egen förälder och bestraffare. Ett helt livs ångestproblematik har nog sin grund i barndomens skenbara frihet. 

Men ångest kan kanaliseras på olika sätt. Barndomens upplevelser var inte bara psykiskt påfrestande, utan också en perfekt grogrund för konstnärligt skapande. Å ena sidan fick Lars ett grundmurat självförtroende; på filmskolan hängde han upp en skylt på sin dörr: "Här gör vi filmhistoria". Å andra sidan formades en narcissistisk självupptagenhet, där varje film är ett se mig! – ett rop på uppmärksamhet – och så småningom ett konstnärskap som både är ett studium över upphovsmannen själv och en serie spektakulärt utförda uppror mot det kulturradikala föräldrahemmet.

Det skapade också ett intressant förhållande till sanningen. Lars von Trier är en mytoman och själviscensättare, där det långt ifrån är självklart var det verkliga slutar och det påhittade börjar. (Det syns redan i hans namn: han föddes som Lars Trier och la till ett "von" för att det lät bra.) I flera intervjuer har von Trier pratat om människans behov av struktur och mening, och hur mycket av verkligheten man måste bortse från eller skära bort för att få en berättelse eller ett narrativ att hänga ihop. Kan man med det i tankarna ta hans berättelse om den traumatiska barndomen på allvar? Eller är det bara ännu en dimridå, ännu ett spår som leder oss vilse? 

Tillsammans med regissörerna Thomas Vinterberg, Kristian Levring och Søren Kragh-Jacobsen lanserade von Trier vid mitten av 90-talet filmrörelsen Dogma 95. Enligt rörelsens manifest skulle alla kameror vara handhållna, inget ljud fick läggas på i efterhand och kulisser var strängeligen förbjudna; allt för att "tvinga fram sanningen" ur filmens karaktärer och miljöer. De fyra regissörerna fuskade redan tidigt med dessa regler, men manifestet hade ett enormt genomslag internationellt. Dogma blev ett begrepp. Man kan förledas att tro att von Trier med manifestet ville säga att Dogma-filmerna var mer "äkta" eller "sanna" än dyra studioproduktioner. Inget kunde vara längre ifrån sanningen. 

Lars von Trier bestämde sig tidigt i sin karriär för att endast göra tre filmer i en stil, innan han bytte estetisk inriktning. Hans tre första filmer, Forbrydelsens element, Epidemic och Europa (tillsammans kallad Europa-trilogin) är inspirerad av vad von Trier och hans filmskolevänner internt kallade "rövmytologiskt", det vill säga Tarkovskijs filmer, människors skuggsida, patina och förfall. Särskilt den sista filmen, Europa, krävde oerhört mycket av den unge regissören. Enligt von Trier gjordes filmen "som ett mästerverk". Men all omsorg om scenografi och kameravinklar hämmade hans kreativitet. Dogma-manifestet var på så vis en sorts självbegränsning för att gynna skapandet. Om man kan betrakta von Triers filmografi som en enda lång rad uppror, vilket är helt rimligt att göra, så gjorde han med Dogma-manifestet uppror mot sin egen perfektionism.

Detsamma kan sägas om TV-serien Riket, med Ernst-Hugo Järegård i huvudrollen som den svenske överläkaren Stig Helmer. Lars von Trier hade precis filmat klart Europa och såg med TV-serien en chans att göra en humoristisk nonsensserie om spöken på ett sjukhus. Det blev en oväntad tittarframgång och en av höjdpunkterna i von Triers karriär. Allt fungerar, från den dokumentära produktionen till ironin över såväl andeskådare som överspända vetenskapsmän. Med Riket blev von Trier något så udda som en folkkär enfant terrible. Till detta bidrog det lilla inslaget vid slutet av varje avsnitt, där von Trier, iförd Dreyers gamla smoking, samtidigt som eftertexterna rullar, säger gonatt till det danska folket med ett kors- och ett djävulstecken. (Apropå det: efter succésamarbetet planerade von Trier en film om Ingmar Bergman med Ernst-Hugo i huvudrollen. Det var i själva verket ett practical joke som von Trier och Ernst-Hugo läckte till pressen. De ville störa den gamla filmnestorns sömn med den säkert obekväma tanken på att bli porträtterad av Ernst-Hugo Järegård.)

Nej, sanningen i någon upphöjd mening har von Trier aldrig varit särskilt intresserad av. De tre filmer, Breaking the Waves, Idioterna och Dancer in the Dark, som (mer eller mindre) gjordes i enlighet med Dogma-manifestet utgjorde sålunda inget egentligt brott i filmografin. Det var bara ännu en period i danskens postmoderna stilföränderlighet. Som följdes av andra stilperioder: Dogville och Manderlays stiliserade teaterkänsla; Antichrist, Melancholia och Nymphomaniacs fokus på mänsklig sorg och förtvivlan. Samtliga är filmer som verkar vilja säga någonting om mellanmänskliga relationer eller den ömkliga existensen, men när von Trier själv får prata om sitt konstnärskap förnekar han att han över huvud taget har något budskap: "Jag vill visa dem något och få dem att uppleva något." Det har han sannerligen lyckats med. Det finns få regissörer som har lyckats skapa så ikoniska bilder som räven i Antichrist, avrättningen i Dancer in the Dark eller den annalkande och skrämmande planeten i Melancholia. Lars von Trier värjer sig sålunda från rollen som en regissör med ett budskap, som en övertydlig samhällskommentator. Han jobbar med mycket mer subtila metoder. Han vill visa upp den mänskliga grymheten, fåfängan och avundsjukan. Sedan får vi dra våra egna slutsatser.

Men samtidigt. All konst involverar en viss grad av manipulation. Det gäller per definition, eftersom man för att berätta en historia framhäver vissa aspekter av verkligheten och bortser från andra. von Triers geni ligger i att han lyckas berätta sina historier på ett så fängslande och medryckande vis att vi blir delaktiga i manipulationen. Vi vet ju att Dogville bara är på låtsas, det räcker att ta en titt på det kritstrecksuppdelade betonggolvet för att inse det. Vi vet att Björk är en isländsk musikartist och inte en tjeckisk invandrare på den amerikanska landsbygden. Men von Trier manipulerar oss, får oss att skratta, gråta eller förfärat vända oss bort ifrån duken. Det känns på riktigt. Hur påhittat det än är. Samtidigt lär vi oss någonting om livet, existensen och döden. Låt oss kalla dessa sanningar, som växer fram ur och bärs av berättelserna, för poetiska.

Att Sverige är lika korrupt som andra länder, det skulle nog von Trier bara kalla ett vanligt fordømt faktum.

14. Tycho Brahe (1546-1601)

Den här listan har redan fört oss till många platser – till Grönland och Tasmanien, in i engelska kungahov och ut på smugglaräventyr på Östersjön. 

Nu är det dags att rikta blickarna mot stjärnhimlen. 

Som Carl Sagan en gång konstaterade är vår jord bara en liten prick, om ens det, i universum. Hur meningslösa studier av rymden än kan tyckas vara, så är det nog ändå få som förblir helt oberörda av dem – vi människor tycks ha en inneboende fascination för det som är större än oss själva. Länge var det Gud som fyllde den platsen. I den materiella världen stod jorden i centrum och allt kretsade kring vår lilla planet i vad som brukar kallas för den geocentriska världsbilden. Matematikern och astronomen Nicolaus Copernicus brukar få stå som symbol för övergången till en heliocentrisk världsbild med solen i centrum och planeterna (inklusive jorden) kretsande runt omkring. Sakta men säkert fråntogs människan och hennes värld sina platser i centrum för universum. 

I denna utveckling spelar den danske astronomen Tycho Brahe en central roll – även om han nog själv hade blivit rätt besviken över att ha bidragit till den kopernikanska världsbildens genomslag. Det är inte alltid det blir som man tänkt sig.

*

Tre år efter att Copernicus på sin dödsbädd lagt fram sin revolutionerande tes föddes den lille pojken Tycho Brahe på Knutstorps borg i Skåne. Han var ett barn av den danska makteliten – mor och far tillhörde två av Danmarks mäktigaste adelsfamiljer. Intresset för astronomin väcktes som ung tonåring när han såg en solförmörkelse och fascinerades av att den hade kunnat förutses. Redan här verkade det alltså vara den dolda lagbundenheten som fascinerade Brahe - möjligheten att genom envishet, intelligens och hårt arbete upptäcka mönster i det till synes oförklarliga.

Under en studieresa i Europa i början av 1560-talet började Tycho Brahe på allvar ägna sig åt astronomiska observationer. I augusti 1563 låg planeterna Jupiter och Saturnus ovanligt nära varandra på himlen. När Brahe jämförde det han såg med uppgifter publicerade i tabeller fann han stora skillnader och insåg att astronomin behövde reformeras med hjälp av noggrannare, mer systematiska observationer och genom att bättre instrument togs fram. Han började föra detaljerade dagboksanteckningar med astronomiska observationer, något han skulle fortsätta med fram till sin död och som skulle komma att bli själva grundstommen i hans vetenskapliga gärning.

Tycho Brahes stora genombrott som astronom kom när han år 1572 bevisade att "den nya stjärnan" (i själva verket en supernova) i stjärnbilden Cassiopeia befann sig på större avstånd från jorden än månen.  Detta var en direkt utmaning av uppfattningen att världsrymden bortom månen var oföränderlig – en dogm som varit rådande ända sedan Aristoteles. Så revolutionerande var upptäckten att Brahe själv förklarade det som ett "gudomligt tecken" bortom naturlagarna. Han skrev en bok om fenomenet, De nova stella, som gjorde honom till ett känt namn bland astronomer i Europa. Brahe började planera att lämna Danmark för att fortsätta karriären utomlands, men det ville den danske kungen Fredrik II inte veta av. För att behålla den numera berömde vetenskapsmannen inom landets gränser förlänade kungen ön Ven till Brahe. Förläningen var på livstid och Brahe erbjöds dessutom en årlig pension på 500 daler, samt medel för att bygga upp ett observatorium. Han kunde knappast annat än att tacka ja till erbjudandet. Ven passade astronomens syften perfekt – den platta ön skulle ge fri sikt mot himlen åt alla håll och behörigt avstånd till störande hovliv. 

År 1576 lades grundstenen till det som skulle bli Uraniborg av den franske ambassadören Charles Dançay. Uraniborg, namngivet efter Urania, astronomins musa i den grekiska mytologin, kom att bli en imponerande byggnad som i ett och samma renässansslott var bostad åt Brahe med familj, kemiskt laboratorium och astronomiskt observatorium. Inspirerad av italiensk renässansarkitektur lade Brahe stor vikt vid att slottet skulle byggas enligt harmoniska geometriska mönster som skulle återspegla den himmelska harmonin.  Det var en praktfull byggnad som i viss mån kan tyckas stå i strid med hans eget valspråk "Icke att synas men att vara" – för övrigt en av många latinska inskriptioner Brahe lät sätta upp i byggnaden. Uraniborg var försett med ett avancerat vattenledningssystem, som via pumpverk och rör gav vatten till slottets rum. Här fanns även ett ringledningssystem med klockor, med vilket astronomen kunde kalla på sina assistenter när de satt på sina rum. Runt slottet uppfördes också en renässansträdgård, utformad av Brahe själv, givetvis enligt ett strängt geometriskt mönster.

Plan över Uraniborg med trädgård

När Tycho Brahe efter några år insåg att han behövde mer utrymme och stabilare uppställningsplats för sina instrument, blev lösningen att bygga ett nytt observatorium – denna gång under jord. Grävningarna till det som skulle bli Stjärneborg startade cirka 1584 och skulle resultera i ett observatorium som var nytt och banbrytande i Europa. Här fanns bland annat en gigantisk armillarsfär, men också ett arbetsrum där Brahe hade möjlighet att sova över – i rummet fanns porträtt av honom själv och andra astronomer samt i taket en bild av hans "tychoniska" världssystem tillsammans med en liten tavla med inskriptionen "Om det är så?".

Stjärneborg

För att åstadkomma den exakthet Tycho Brahe eftersträvade i sina mätningar blev han tvungen att konstruera sina egna instrument. På Ven upprättades en instrumentverkstad – smeder, snickare och gravörer kallades in. Banbrytande nydaningar gjordes vad gäller bland annat siktteknik och metoder för avläsning. Brahes mest berömda instrument var den så kallade "murkvadrant" som fanns monterad i väggen på Uraniborg och användes för att mäta himlakroppars höjd över horisonten. Ovanför instrumentet fanns en målning av Brahe själv i färd med att göra observationer.

Tycho Brahes murkvadrant

Ett annat berömt föremål var den himmelsglob, 1,5 meter i diameter, där Tycho Brahe löpande placerade ut stjärnor och stjärnbilder vartefter han fastställt deras position – när han lämnade Ven innehöll den över 1000 stjärnor. På dess horisontring fanns en inskription som bland annat konstaterade att: "himlen har genom ett sinnrikt konstverk öppnats för dem av de dödliga som förstår sig här uppå".

Tycho Brahe ville att även presentationen av hans resultat skulle hålla högsta kvalitet och lät därför bygga ett eget boktryckeri på Ven för att trycka sina vetenskapliga fynd. Snart visade det sig dock att tillgång på papper var ett problem för boktryckarverksamheten – för att lösa detta byggdes även en papperskvarn, som i sin tur (på grund av bristen på sjöar och strömmande vattendrag) krävde att ett sextiotal nya dammar konstruerades på ön. Brahes envishet när det gällde att genomföra sina visioner var kort sagt imponerande (även om de bönder som under hårt slit fick gräva dammar av sin jordbruksmark antagligen var mindre nöjda).

Tycho Brahes arbete på Ven pågick oavbrutet från 1577 till 1597, det vill säga i hela tjugo år. Ven blev till en forskningsanläggning, där inte bara forskning utan även undervisning bedrevs – något som var nödvändigt för att träna upp de nya assistenter som hämtades från hela Nordeuropa. Ingenstans i Europa vid denna tid bedrevs mer avancerad astronomisk forskning. Ven blev berömt över hela kontinenten och snart flockades nyfikna besökare till ön – såväl andra astronomer som en och annan kunglighet.

Bland de viktigaste resultaten av Tycho Brahes astronomiska arbete på Ven fanns bland annat observationerna av den komet som han skådade på natthimlen den 13 november 1577, något som brukar beskrivas som den andra stora astronomiska händelsen i hans liv (efter den nya stjärnan 1572). Brahe började göra noggranna observationer av kometen vilket han fortsatte med under hela den period på två och en halv månad som den gick att skåda på himlen. Han kunde slå fast att kometen låg långt bortom månens sfär – ytterligare en spik i kistan för idén om de oföränderliga, himmelska sfärerna. Utöver detta bör också nämnas den stjärnkatalog med 777 stjärnor och deras positioner som Brahe upprättade och som kom att ersätta den gamle grekiske astronomen Ptolemaios 1400 år gamla katalog. Sammantaget viktigast var kanske dock själva observationerna – oerhört noggranna, metodiska och för tiden mycket exakta. Som vi ska se skulle de komma att spela en stor roll för astronomins utveckling. Även om Brahes observationer så småningom skulle komma att bli en av grundvalarna för den heliocentriska världsbildens genombrott, ville han dock själv inte släppa tanken på jorden i centrum av universum. För att få det hela att stämma överens med sina mätningar, utarbetade han en teori där solen och månen snurrade runt jorden, men där de andra planeterna snurrade runt solen – det så kallade tychoniska systemet.

Det har beräknats att under Fredrik II:s tid vid makten gick årligen en procent av den danska statens samlade intäkter till Tycho Brahes arbete på Ven. Ett sådant stöd från statsmakten var unikt för en vetenskapsman. Denna generositet hade inte bara att göra med den typiske renässansfurstens storsinta givmildhet gentemot vetenskapen, utan också om att det i 1500-talets kungahov sågs som mycket viktigt att ha en god astrolog i sin närhet. Även om Brahe själv vid en föreläsning sagt att "astronomin bygger på bevis och exakta matematiska metoder, medan astrologin rör sig med gissningar" innebar inte detta att han på något sätt förkastade astrologin – tvärtom såg han astronomin som ett sätt att göra astrologin pålitligare. Att låta en så lysande astronom som Brahe försvinna iväg till något annat hov i Europa framstod som ett enormt slöseri för den danske kungen som därför med alla medel försökte behålla honom vid sitt hov. I rollen som kunglig astrolog kom Brahe att ge konkreta förslag på hur kungen borde agera i olika frågor. Några av hans förutsägelser slog naturligtvis fel men ett exempel på att hans astrologiska gissningar ännu långt efter hands död tillmättes betydelse är att man på 1600-talet allmänt ansåg att han förutsett Gustav II Adolfs levnadsöde.

År 1597 lämnade till sist Tycho Brahe Ven för att aldrig mer återkomma. Folk vid makten hade börjat störa sig på den excentriske vetenskapsmannen som år efter år drog in, om ni ursäktar, astronomiska anslag för sin forskningsverksamhet på Ven, samtidigt som han i flera fall misskötte de skyldigheter som ålåg honom som länsherre. När den nye kung Kristian IV kom till makten var det slut på det roliga. Kristian var inte alls lika vänligt inställd till Brahe och vetenskapen som hans salig far hade varit. En stor del av Brahes bidrag drogs in och astronomen insåg att verksamheten på Ven inte längre skulle kunna bedrivas. Till en början hade Brahe tänkt fortsätta sina observationer i ett nytt hus i Köpenhamn, men när han inte tilläts ha sina instrument på stadsvallen såg han det som ett tecken på att han inte var önskvärd i staden längre. Brahe tog sin familj och sina instrument på båten och lämnade Danmark. I samband med avskedet skaldade han med vemod följande rader:

Danmark, vad är mitt brott, för vilket du hårt mig förskjuter?

Hur kan du, o fädernesland, behandla mig som fiende?

(Renässansmänniskan Brahe sysslade naturligtvis också med poesi.)

Tycho Brahe började jaga nya mecenater och kom så småningom att hamna hos den kanske finaste som stod att finna i hela Europa – den tysk-romerske kejsaren Rudolf II. Brahe blev kejserlig astronom och snart även kejsarens närmaste rådgivare. I denna roll fick han naturligt nog inte lika mycket tid över för sina observationer. Som tur var fick han år 1600 en ny begåvad medarbetare vid sin sida. Hans namn var Johannes Kepler och han var redan en ansedd matematiker och forskare. Kepler hade därför tänkt sig ett någorlunda jämbördigt samarbete, men så blev det inte. Brahe betraktade Kepler som sin assistent och gav honom inte fritt tillträde till observatoriet. Trots relationssvårigheterna kunde de dock arbeta tillsammans och Kepler skulle komma att bli oerhört viktig både för Brahes framtida ställning i vetenskapshistorien och för astronomin som helhet. 

Tiden i Prag blev emellertid kortvarig. Den 24 oktober 1601 dog Tycho Brahe. Det hela skedde enligt vad Johannes Kepler senare berättade på ett smått tragikomiskt vis. Under en bankett hos vännen Peter Vok von Rosenberg i Prag vågade Brahe inte resa sig från bordet för att gå och kissa, eftersom det vore ett etikettsbrott. På kvällen drabbades han av svåra smärtor förorsakade av urinretention och dog efter elva dagars sjukdom. Senare har det spekulerats i att han i själva verket blev förgiftad av någon. Brahes snabba uppstigande till en av kejsarens närmaste förtrogna hade väckt avund – och att han var protestant gjorde saken än värre. Så nog fanns det säkert fiender som velat förgifta honom vid det kejserliga hovet. Idag är dock vad jag förstår såväl historien om att Brahe inte vågade kissa som spekulationerna om att han skulle ha blivit avsiktligt förgiftad avskrivna som förklaringar till hans död. 

Johannes Kepler blev efter Tycho Brahes död ny hovastronom åt kejsaren och övertog som sådan samtliga Brahes journaler. På basis av föregångarens observationer formulerade han sina berömda tre lagar som kom att revolutionera den astronomiska vetenskapen. Journalerna kom så småningom att köpas tillbaka till Danmark från Keplers son av den danske kungen Fredrik III och förvaras idag på Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn. De flesta av Brahes instrument förstördes emellertid i samband med trettioåriga krigets inledning i Prag och vad gäller anläggningen på Ven så lät Kristian IV så småningom riva den för att bereda plats för ett boningshus åt sin älskarinna. Idag finns bara några underjordiska lämningar (av bland annat Stjärneborg) kvar, dock restaurerade och tillsnyggade på ett sätt som åtminstone ger lite känsla för den viktiga plats anläggningen intar i den astronomiska vetenskapens historia.

*

Tycho Brahe har idag såväl asteroider, månkratrar, supernovor och observatorium uppkallade efter sig. Hans plats i vetenskapens historia är säkrad. Under sin tid i livet hade dock den temperamentsfulle Brahe en tendens att ständigt hamna i bråk med andra människor. Under en vistelse vid universitetet i Rostock 1566 hamnade han i en svärdsduell med en avlägsen släkting (enligt en teori med ursprung i ett fyllebråk om vem som var den främste matematikern). Brahe miste en del av näsan i duellen och lät tillverka en protes som gått till historien som "guldnäsan" (troligtvis var den dock gjord av mässing). 

Tycho Brahe verkar på det stora hela inte ha varit en så sympatisk person. När han fick Ven som förläning blev han på köpet länsherre för omkring 250 invånare som bodde på ön sedan tidigare. Redan vid bygget av Uraniborg var det föga förvånande öns bönder som fick svettas mest för att förverkliga Brahes visioner. Bönderna på Ven hade tidigare varit självägande men fick nu en länsherre med hårda krav. Bönderna drevs på hårt för att genom skatter och dagsverken bygga upp hans forskningsanläggning. Adelsmannen Brahe var en man som var van att bli åtlydd (och dessutom som sagt mycket temperamentsfull). Prygelstraff eller en tid i Uraniborgs fängelsehåla väntade den som bonde som började bråka. Hyllad över hela världen var "bondeplågaren" Brahe fortfarande i början av 80-talet så illa sedd på Ven att hamnstyrelsen i Landskrona undvek att döpa en nyinköpt lastfärja (som skulle gå till ön) efter honom på grund av namnets negativa laddning där. "Man blir inte profet i sin egen hemstad" säger vi och tänker oss att detta förhållande kan förklaras med småsinthet och avundsjuka – men glömmer privilegiet det innebär att befinna sig på ett så behörigt avstånd i tid och rum från profeten ifråga, att vi med lätthet kan skala bort oväsentliga personliga otrevligheter från vår bild av personen. 

Det är svårt att få igenom storslagna visioner på egen hand – därför är det väl tyvärr inte så konstigt om stora visionärer ibland också är stora översittare. Tycho Brahe var dock inte bara en översittare – han var dessutom en översittare med pengar. Ovanför nedgången till Stjerneborg fanns följande inskription att läsa: "Varken makt eller rikedom, endast konstens och vetenskapens välde består." Nu är det ju så att det sistnämnda ofta förutsätter det förstnämnda. Brahe hade genom arv blivit i det närmaste ekonomiskt oberoende när hans far dog 1571 och som vi redan sett fullkomligt vräkte statsmakten pengar över honom under en lång tid. Denna ekonomiskt fördelaktiga ställning var naturligtvis en förutsättning för hans insatser – han kunde länge lägga nästan hur mycket tid och pengar som helst på att utveckla nya fantastiska instrument och på att göra fler spännande observationer av rörelserna uppe på himlavalvet. 

Som alla vet är andra människors rikedom i regel en källa till irritation och avundsjuka – men rika människor som väljer att ösa sina tillgångar över nördiga specialintressen och lösnäsor av guld (eller om det nu var mässing), de kan vi ändå inte undgå att älska lite. Det som gjorde Tycho Brahes insats så viktig var på många sätt just nördigheten i den, det vill säga att den grundades på extremt noggranna och omfattande observationer (medan till exempel en sådan som Copernicus i högre grad baserat sin revolutionerande teori på matematiska uträkningar). Genom Brahe tog astronomin ett rejält steg från filosofins marker till vetenskapens. Helt idéhistoriskt korrekt är det kanske inte, men det går att förstå varför han ibland har kallats för skaparen av den moderna naturvetenskapen. Just detta att med hjälp av noggranna observationer och rationellt tänkande dra slutsatser som utmanar till och med vad som uppfattas som grundläggande naturlagar är ju precis vad som i hög grad får oss att beundra en sådan som Albert Einstein. Precis som i fallet Einsteins relativitetsteori kan man tänka sig att upptäckten av det föränderliga universum hade potentiellt existentiella implikationer. En viktig aspekt av Brahes upptäckter av den nya stjärnan 1572 och kometen 1577 var ju att den skarpa skiljelinjen mellan den himmelska och den jordiska delen av universum suddades ut. Observationerna hade visat att de stabila sfärer som Aristoteles hävdat inte verkade existera – kometer och annat rörde sig helt fräckt genom flera av planeternas banor utan att ta hänsyn till några kristallsfärer. Världsrymden var inte en isolerad tillvaro präglad av en stilla, gudomlig oföränderlighet; den var lika rörlig och ibland till synes kaosartad som vår tillvaro här nere. 

Vad Tycho Brahes eget syfte var med alla observationer visas emellertid tydligt av följande inskription från Uraniborg, som formulerar hans syn på sitt arbete med vetenskapen: "Gud, universums skapare, ville inte veta av oreda och oordning i världsrymden." För Brahe var ett av de viktigaste målen med hans arbete att genom studier av himlavalvet bättre kunna utläsa Guds avsikter. Jorden som en liten ynklig prick i universum var långt från hans föreställningsvärld. Nej, för Brahe kretsade jorden tryggt i sitt tychoniska system av komplexa lagbundenheter, bara ett nytt avancerat instrument ifrån att kunna kartläggas ännu bättre och exaktare. 

Och vi kan nog tänka oss att detta i Tycho Brahes föreställningsvärld var lika säkert och gott som att det mesta här nere på jorden, när allt kom omkring, kretsade kring honom själv.