86. Halldór Laxness (1902-1998)

En österländsk saga berättar om en mästare som bor i en bambuhydda under ett mangoträd på en flodbank. En dag skickar han ner sin lärjunge till floden för att hämta vatten. På väg till floden möter lärjungen en underskön flicka. Lärjungen blir så hänförd att han faller på knä och anhåller om hennes hand. De gifter sig och börjar bruka jorden. De får barn och gör sig ett hem. Allt går väl för det unga paret. Men så blir det missväxt och barnen dör. Krig utbryter och sedan kommer pesten. Till slut återstår bara lärjungen, som vid det här laget är en utblottad gammal man, klädd i trasor. När han betraktar flodens stilla flöde erinrar han sig sitt ärende. Han tar sig tillbaka till sin mästare och faller på knä och ber om förlåtelse. Mästaren betraktar honom en stund, innan han ler älskvärt och säger: "Min vän, var är vattnet som jag bad dig hämta?"

*

Han hade skrivit så länge han kunde minnas. Var den kom ifrån, denna skrivklåda, die lust zum fabulieren, kunde han själv inte begripa. Andra barn lekte ute i det fria, han satt istället inne på sitt rum och skrev och skrev. Att det var ett otyg, det var alla överens om. Pojken skickades ut på uppdrag så att han inte skulle förskriva sig åt djävulen, vilket ibland hände pojkar som satt med näsan i böcker. Det hjälpte föga. Han tog långa omvägar och dagdrömde om nya romanuppslag. Hans fabuleringskonst innebar naturligtvis problem. I skolan var hans historiska uppsatser fulla av påhitt och fantastiska inslag. Men det var nu inte historiker han hade föresatt sig att bli. Pojken visste tidigt att han ville bli författare. Det var en väg som gick vid sidan av, ibland på tvärs med, sanningens allfarväg, och som han visste skulle kosta hans lärare mycket hårslitande frustration och honom själv mycket hårt arbete.

Han föddes i Reykavik som Halldór Guðjónsson 1902. Det var först senare han tog namnet efter den gård dit hans föräldrar flyttade när han var några år gammal, Laxness i Mosfellsbær. Det var där han växte upp, nära fjällheden och jöklarna. Han var pojken på tunet. Det tog sin tid, men han blev till slut Islands nationalförfattare, kanske Nordens enda av sitt slag. Under flera decennier var det runt Halldór Laxness som Islands övriga litteratur cirkulerade. Hela nationen stod i väntan på en ny bok av honom, som sedan blev föremål för intensiv debatt. När han dog 1998 hade han levt under nästan hela 1900-talet, det längsta av alla isländska århundraden. Landet hade gått från att vara ett fattigt fisk- och fårland till ett europeiskt mönsterland som exporterade allt från högteknologi till musik. 

För att bli författare visste han att han var tvungen att lämna tunet. Han kunde inte stanna på Island, en avlägsen ö långt ifrån alla vibrerande europeiska kultursamtal. Den första, men långt ifrån sista, resan gick till Köpenhamn. Han hade inga större tankar om danskarnas litteratur. Han klarade inte av H.C. Andersens överlärarmoralism och skrev beskt att danskarna var bättre på att baka wienerbröd än på att skriva epik. Han valde Danmark av rent praktiska skäl. För många islänningar var den forna kolonialmaktens huvudstad ett fönster mot världen. I Danmark stötte han på utlänningarnas fördomar om islänningarna, detta fattiga och kulturlösa folk i Atlanten som endast åt fårkött. Han avfärdade med kraft alla sådana fördomar – även fisk stod ofta på menyn, kunde han berätta. I Danmark lärde sig Halldór att äta gott och dricka öl och snaps. Men han gjorde också bilden av det akterseglade Island till sin egen. Genom hela sitt liv skulle han bibehålla en ambivalent inställning till sitt hemland. Å ena sidan förakt för det provinsiella och inskränkta, å andra sidan en enorm stolthet över islänningarnas seghet och de gamla isländska sagorna.

I Köpenhamn blev han strax en del av en ny generation unga isländska författare, som var fulla av självförtroende och åsikter om hur man inte skulle skriva. De dömde ut all nyutkommen isländsk litteratur, den bestod mest av trista bondeberättelser och jolmig senromantisk poesi. I ett brev till Halldór skriver Þórbergur Þórðarson att de två är de enda som har något nytt att komma med, "allt det andra var nattståndet piss som hade råkat bli över när man tvättade i urin på 1800-talet." Med inspiration av favoriterna Hemingway, Hamsun och Strindberg, och inte minst daoistisk filosofi, skrev Halldór Den store vävaren från Kashmir, som tog modernismen till Island och som etablerade honom som den unga generationens starka röst. Vid den här tidpunkten fanns det ingen hejd på hans ambitioner. Han ville bli en internationell författare av rang och frågan virvlade i hans bröst, skulle han skriva på isländska eller på andra språk. På danska kanske, eller varför inte på engelska?

Sommaren 1927 tog han sig till Hollywood med storslagna planer. Med sig hade han ett par filmmanus som han hoppades – ja nästan utgick från att kunna – sälja in till något stort filmbolag. Han hade sett några filmer och bildat sig en åsikt: det var för lite konst i filmkonsten. Han gillade Asta Nielsen, Charlie Chaplin och Greta Garbo, men det mesta som gjordes var kommersiellt strunt. Den sistnämnda skulle spela huvudrollen i hans Salka Valka och inspelningen skulle ske hemma på Island. Det hade han redan bestämt. Till slut lyckades han intressera MGM, som dessutom avsatte flera tiotusentals dollar till projektet. Men i sista hand hoppade de av. Det var väl för dyrt och Island för långt bort. Halldór fick sig en rejäl näsbränna, men deppade inte ihop för det. Det var inte fel på honom eller hans skrivförmåga, utan på krämarna i den genomruttna filmindustrin. "Här kommer man ingenstans med genialitet" klagade han och begav sig hem igen.

På ett oväntat vis var erfarenheterna från USA med och formade Halldór som författare. Paradoxen i hans förhållande till Island var att ju längre ifrån landet han befann sig, desto mer tänkte han på det. Nu bestämde han sig för att i fortsättningen skriva på isländska och motgångarna i USA tog han med sig in i skrivandet av Fria män, som handlar om bonden Bjarturs kamp mot det isländska klimatet och världens jävlighet. Boken har en struktur som en klassisk tragedi i fem delar. I slutet av varje del förlorar Bjartur någonting som betyder mycket för honom: han förlorar sin hustru Rosa, han förlorar all sin boskap, han förskjuter sin dotter, och får lämna sitt älskade hem. I slutet av sista delen beger Bjartur upp på fjällheden med sin döende dotter i famnen. Det är en scen som påminner om Einar Jonssons skulptur Den fredlöse, som Halldór hade sett som ung.

Bjartur är prisgiven åt ideal som inte stämmer med verkligheten. Istället för att ge upp eller be om hjälp driver han sig själv mot undergången. Halldór skrev Fria män som ett svar på Hamsuns idealistiska Markens gröda, en nybyggarsaga om en fattig bonde som kämpar sig till välstånd och självrespekt. Hjälten Isak Sellanraa i Markens gröda känns overklig i sin dådkraft. Bjartur är en tragisk karaktär och finns däremot överallt där människor kämpar för sin existens. Att vi som läsare föredrar Bjartur framför Isak Sellanraa handlar nog om att det är lättare att uppbåda sympati för olycksfåglarna. Man föredrar förlorarna framför vinnarna, Kalle Anka framför Alexander Lukas. Halldórs världssyn var nu helt utmejslad. Strax efter USA-resan skrev han i ett brev: "Nederlaget är regel, segern är ett undantag, en slump." Det enda som går att göra som människa är att kämpa på. Och i Bjarturs slitsamma strävanden och frihetslängtan såg Halldór mänsklighetens apoteos. 

 

Berättelsens andra tyngdpunkt befinner sig i dottern Asta Solliljas bröst. Hennes medkänsla uppfattas av brodern Nonni (som senare drar ut i världen för att studera sång) när han ser henne bryta ihop, i en vacker passage som är värd att citera i sin helhet.

Det var första gången, som han såg in i människosjälens labyrint. Det var långtifrån att han förstod det. Men det som bättre var: han led med henne. Långt, långt senare återupplevde han detta minne i sång; både i sin skönaste sång och i världens skönaste sång. Ty förståelsen av själens värnlöshet, av kampen mellan de två polerna, det är icke urkällan till den högsta sången. Medlidandet är källan till den högsta sången. Medlidandet med Asta Sollilja på jorden.

Halldór skrev flera andra berättelser som har fått plats i den nordiska litteraturhistorien. Jag tänker närmast på Islands klocka, som utspelar sig under den danska ockupationen på 1600-talet, med ett odödligt persongalleri: Jón Hreggviðssons kamp mot överheten, Arnas Arnæus jakt på gamla isländska sagor, och den gåtfulla och vackra Snæfríður Íslandssól. Jag tänker också på den enormt uppmärksammade Atomstationen, en vass kritik av samtidens historielöshet och den amerikanska närvaron på Island efter andra världskriget. (Som med tiden har blivit en aning trubbig; samhällskritik åldras snabbt.) I en längre text hade jag också gått in på Halldórs vilsna politiska kompass. Han var länge en försvarare av Sovjetunionen och satt otroligt nog med i slutet av de förfärliga Moskvaprocesserna, en rad skenrättegångar då Stalin ställde tidigare medlemmar av kommunistpartiet till svars. Som en duktig idiot rapporterade han hem om hur korrekt allt hade gått till. Han gjorde senare avbön, inte utan att fabricera och snygga till sina tidigare åsikter i efterhand. 

Men det är Fria män som för mig motiverar Halldórs plats på den här listan. Här finns allt det man älskar med hans episka berättarkonst: underifrånperspektivet, där han alltid tog parti för de små och fattiga, de förorättade och förfördelade, och framförallt medkänslan med allt som existerar.

Halldór var ingen man som led av dåligt självförtroende. Han axlade sin roll som nationalförfattare med självklarhet och pondus. Nobelpriset 1955 kom som av bara farten, även om Svenska Akademien hade vissa betänkligheter mot hans politiska tidningstexter. Men möjligen kan det sena 60-talet beskrivas som ett slags skapandekris. Kanske fick han inte tillräcklig uppmärksamhet. Kanske var det romanens död som diskuterades i alldeles för hög grad. Kanske var det vindarna från ungdomsgenerationens nya kultursmak som gjorde att han kände sig utanför och bortglömd. Själavård vid jökeln från 1968 är en märklig bok. På ytan handlar den om en ombudsman som skickas ut i obygden för att undersöka själavården – hanteringen av döda och odöda – i en liten by under vulkanen Snæfellsjökull. Boken innehåller bisarra inslag, ett slags magisk realism. Men det är framförallt en idéroman om språkets och ordens begränsningar. Mot orden ställer Halldór den vackra musiken och fåglarnas kvitter. Boken har en sorgsen ton. Sorgsenheten kommer sig av att författaren inte längre trodde på romanens förmåga att väcka sympati med människorna, med Asta Sollilja här på jorden.

Han försökte ta konsekvenserna av sina tvivel och övergick en tid till dramatik. Det var en kostym som passade ganska illa till hans episka kroppshydda. Som tur var visade sig Själavård vid jökeln bara vara en tillfällig svacka. Halldór blev åter igen övertygad om att kunna beröra människor med sina texter. 70-talet blev ett av hans mest produktiva decennier, och han hann med att publicera inte mindre än fyra minnesberättelser om sin barn- och ungdom. Han kunde inte sluta skriva. Om han inte på sin ålderdom hade drabbats av afasi – en för författare förskräcklig sjukdom – hade han skrivit in i döden. Då bodde han sedan några årtionden tillbaka på en egen gård nära sitt barndomshem i Laxness. Han reste långväga för att nå sitt mål. Men han kom tillbaka, pojken på tunet. 

Den österländska sagan i den här textens inledning återfinns i Ung var jag fördom, en av Halldórs många minnesberättelser. Kanske såg han likheter mellan sig själv och lärjungen som blir distraherad av skönheten och som i slutet av livet återvänder hem. Kanske ville han bara dela med sig av en bra berättelse. Något han ägnat sitt liv åt att göra.

87. Elsa Laula Renberg (1877-1931)

Vad krävs för att en människa ska orka bli aktivist? Många uppfattar aktivister som störiga, humorlösa och krävande, så det kan knappast vara för att bli populär socialt. Sökande efter gemenskap? Visst, men då finns det väl mer avslappade gemenskaper som inte kräver att man ska ägna fredagskvällar åt att stå framför något myndighetshus med ett plakat och frysa tårna av sig. Dessutom har aktivisten ögonen på sig, eftersom det inte råder någon brist på personer som kommer att använda minsta snedsteg som bevis för falskhet och hyckleri. Det är ju heller inte – låt oss nu vara fullständigt ärliga – särskilt sexigt med ilskna aktivister. Nej, drivkraften måste stå att finna någon annanstans.

Svaret är väl så uppenbart att det lätt kan missas. De allra flesta outtröttliga rättskämpar har någon gång drabbats av en djupt känd känsla av att någonting är oacceptabelt fel. Jag kan inte tänka mig annat än att det i botten av aktivistens själ finns en insikt om djup orättvisa. Kanske är det många som bär på sådana insikter, men bara några som har de personlighetsdrag som krävs för att reagera med handling istället för resignation, med utåtagerande istället för (enbart) egen reflektion. Ibland har det funnits en definierande stund, när rättskänslan upprörts och ögonen öppnats, eller när ilskan helt enkelt nått någon form av bristningsgräns – stunden när aktivisten i en människa föds.

För Elsa Laula Renberg kan det definierande tillfället ha varit när hennes samiska familj drogs in i en tvist om rätten till sin mark, samtidigt som hennes far och lillebror dog i en märklig olycka som svenska staten inte tycktes vara intresserade av att utreda närmare. 21-åriga Elsa såg hur sin egen familjs äganderätt utmanades och hur familjemedlemmar omkom (mördades?) utan att det ansågs vara värt en närmare titt. Ja, kanske var det där och då, i Vilhelmina precis i slutet av 1800-talet, som kampviljan väcktes hos en av historiens viktigaste förkämpar för samernas rättigheter. 

Det var förstås inte en situation som uppstod i ett vakuum. Under 1600-talet, när den svenska centralmakten formades alltmer, ökade intresset för landets nordligaste delar. Pengaslukande krig och en växande statsapparat behövde bekostas på något sätt. "Något sätt" innebar i första hand skatt från befolkningen. Det vore därför bra om fler sysslade med beskattningsbart jordbruk. Men var fanns det plats för sådant? Ah, men se, däruppe i norr finns det ju hur mycket plats som helst. Visst, det fanns en del samer där, men det ansågs inte som något olösligt problem. Allt fler nybyggare flyttade uppåt och staten gav dem fina incitament att göra det, som exempelvis att slippa behöva rycka ut i krig. Redan då började tvister om äganderätt till mark uppkomma, och det blev värre när industrialiseringen tog fart på 1800-talet. Den krävde nämligen trä, malm och forsande vatten, sådant som det fanns gott om uppe i samernas trakter. Trycket ökade på samerna. Svenska staten såg till att samernas mark krympte och renhjordarna trängdes ihop på allt mindre områden (renskötsel var som bekant helt central för de flesta samernas försörjning). 

Hur kunde samerna behandlas på det här sättet? Förfarandet underlättades säkerligen av den rasistiska synen på dem. Samerna betraktades som förvuxna barn som det nog vore bäst om staten tog hand om ordentligt, det vill säga bestämde över. De ansågs ha karaktärsbrister som slöhet och feghet. Det vore ju förskräckligt om samerna skulle vänja sig vid ett bättre liv, så deras barn fick gå i skola i kåtor istället för hus. Sköna sängar och god mat skulle väl bara göra att de egoistiska samerna fick smak för det goda livet; det var bäst att hålla dem i kort koppel. Låt dem vara kvar på sin utvecklingsnivå. Tekniska och sociala framsteg rör inte dem. "Lapp ska vara lapp", som det hette. Sådana var tiderna, och sådana är väl tiderna i alltför stor utsträckning fortfarande.

Men Elsa Laula kunde inte acceptera det här. Familjens ägandetvist fick ett gott slut när Elsas mor åkte hela vägen ner till Stockholm för att argumentera för sin sak. Elsa fick se att någon sorts seger var möjlig. Skulle ännu större segrar, som inte bara gällde hennes egen familj utan hela det samiska folket, också kunna ligga inom räckhåll? Det här var trots allt en tid när sociala rörelser av alla de slag hade börjat, tja, röra på sig: arbetare, kvinnor, religiösa grupperingar, nykterhetsivrare, alla hade de börjat organisera sig och arbeta för en annan värld. Nu skulle även samerna börja strida.

Med rak rygg och beslutsam blick tittar Elsa Laula Renberg uppfordrande på oss. 

Elsa Laula skickades till Stockholm för att utbildas till barnmorska, men ägnade mesta tiden åt att knyta kontakter med politiker och engagerade rättskämpar. Inte minst kom hon i nära kontakt med Fredrika Bremer-förbundet, en kvinnoorganisation som hon lärde sig mycket av. Den intelligenta unga kvinnan lärde sig snabbt det juridiska, organisatoriska och administrativa. Viktigare var kanske ändå insikten om hur viktigt det är att samla sig, att gå ihop, att inte kämpa ensam på eget håll. Laula började agitera, tala inför folk; hon kritiserade makt och myndigheter. Det krävs bättre undervisning för samernas barn! Det måste finnas någon nödhjälp för de fattigaste! Rösträtten ska utvidgas! Laula hade inte bara reformistiska idéer utan också revolutionära: hon filade faktiskt på ett självständigt land för samerna. Så många andra folk hade ju sina egna nationer. Varför inte samerna?

Vid den här tiden, några år in på 1900-talet, hände det mycket i Elsa Laulas politiska liv. Hon bildade den första rikstäckande samiska organisationen, Lapparnas centralförbund. (En notering: ungefär tjugo år senare skulle samerna besluta att de ville bli omnämnda som just samer, inte lappar.) Det var en stor framgång för Laula, som menade att gemensam kamp var enda möjliga vägen framåt. Med förbundet i ryggen gav hon också ut ett manifest där hon skrev ner samernas förhållanden och kraven hon hade på förändring. Inför lif eller död: sanningsord i de lappska förhållandena gavs direkt ut i en på den tiden mycket stor förstaupplaga, hela 6000 exemplar trycktes. Svenskarnas syn på samerna presenterades, och Laula skrev ner den kontroversiella tanken att samerna inte var ett nomadfolk i grunden, utan hade tvingats till att bli det. Det ställdes krav gällande samernas äganderättigheter, barnens skolgång och representation i riksdagen. Det är, när man tänker på saken, ganska häftigt att den första boken skriven av en samisk kvinna är en sådan rättfram och radikal stridsskrift.

Elsa Laula var något av en liten kändis. Hon fick träffa kungen och lärde känna högt uppsatta politiker. Tidningarna skrev om henne och hon fick många beundrare. Naturligtvis var det också många som ogillade henne. När någon börjar synas och höras lite väl mycket uppstår det lätt irritation, kanske särskilt om det är någon påstridig person med obändig vilja. Någon som många inte tycker hör hemma i debatten, som borde hålla sig på sin kant (tänk Greta Thunberg). Det kan vara värt att påminna sig om att Elsa Laula alltså var en kvinna som verkade för rättigheter i ett land där kvinnor själva inte ens hade rösträtt ännu. Dessutom tillhörde hon ett folk som allmänt ansågs vara lägre stående än "vanliga" svenskar och norrmän. Men det ska sägas att motståndet också kom från hemmaplan. Laulas idéer var tillräckligt socialistiska för att effekten av dem skulle bli att de samer som hade det bäst ställt, som ägde många renar, faktiskt i vissa avseenden skulle få det sämre om hennes visioner blev verklighet.

Laula gav trots motstånd och brist på verkliga politiska förändringar inte upp, men fick med tiden en del annat att tänka på. Hon flyttade ifrån Sverige och bosatte sig i Norge där hon gifte sig med renskötaren Tomas Renberg och de började tillsammans sköta rendriften. De fick emellertid tillräckligt med hjälp av släktingar och (ja faktiskt) tjänstefolk för att också kunna lägga gemensamt fokus på politiken. Elsa Laula Renbergs största triumf anses allmänt vara det samiska landsmötet i Trondheim 1917. Äntligen skulle alla samer, oavsett nationalitet och kön, representeras. Det här var vad Laula Renberg hade strävat efter hela sitt liv. Runt 150 samer, varav 40 kvinnor, från olika delar av Sápmi samlades på samma ställe för att diskutera gemensamma frågor. Det skulle kunna bli startskottet för en kraftfull politisk rörelse. Optimismen var stor. Istället väntade en ekonomiskt katastrofal efterkrigstid där de flesta samerna var tvungna att lägga mer energi på den egna familjens överlevnad än politisk mobilisering. Illusionerna om förändring sprack, och Elsa Laula Renberg skulle, likt ett av hennes egna barn tidigare gjort, insjukna och dö i tuberkulos. Året var då 1931. Minnet av Elsa Laula Renberg föll alltmer i glömska och hennes drömmar hade inte blivit verklighet.

Men förändringar tar ofta tid, och under 1990-talet började saker hända. 1993 klubbas sjätte februari igenom som den officiella samiska nationaldagen. Plötsligt börjar man prata om den där gamla pionjären igen, Elsa Laula Renberg. 1997 tillerkänns samerna status som urfolk och tre år senare blir samiska ett nationellt minoritetsspråk. Det finns fortfarande mycket att göra i förhållandet mellan samer och svenskar och hade Laula Renberg levt idag hade hon troligen varit mycket mer arg över vad som återstår än stolt över framstegen. Någon kanske hade kunnat försöka glädja henne med att hon är en av de stora symbolerna för samernas rättighetskamp. Det hade hon dock säkert inte låtit nöja sig med, utan fortsatt att kräva allt möjligt av sig själv och alla andra. Typiskt störiga aktivister. Tur att vi har dem.

88. Algoth Niska (1888-1954)

Naturligtvis måste man ställa till med fest när man rott en fin affär i hamn. Smugglaren Hjalmar Engström hade gjort det till en vana: efter ett lyckat klipp – eller en lyckad kupp, kanske man ska säga – hyrde han Gåshaga värdshus och bjöd in sina vänner. Väl på plats sökte han genast upp hovmästaren. Engström tog sedan fram sin överfulla plånbok, bågnande av sedlar, och lämnade över den till mannen med åtföljande kommentar: "Säg till när det är slut".

Anekdoten säger något om smugglarkungarnas livsstil (och kanske något om hur vi andra vill minnas dem). Överdådigt och slösaktigt gled Svarte Filip, Lill-John, Rödlöga, Ernst Bremer och de andra runt som små Chicago-gangstrar och satte sprätt på sina kriminellt intjänade stålar. Spritförbudet i Finland och det kraftiga kontrollerandet av alkoholkonsumtionen i Norge och Sverige (den förhatliga motboken, ni vet) hade under sent 1910-tal och vidare genom 20-talet öppnat upp möjligheterna för den hugade och skrupelfria att på kort tid tjäna enorma summor pengar. Förskräckligt, eller? En påfallande stor del av befolkningen tyckte egentligen inte det, eftersom de nya spritlagarna var djupt impopulära i breda folklager. Ville finska skärgårdsbor eller törstiga Stockholmsvänner njuta av något starkare till maten, ja då var de tacksamma att det fanns smugglare som var villiga att ta stora risker för att tillgodose behoven.

Folkets största Robin Hood-figur, gentlemannaskurken framför alla andra, var finlandssvenske Algoth Niska. På flera sätt uppfyllde han den schablonbild av nyrik smugglarkung som jag målade upp ovan. Han vandrade runt i skräddarsydda kläder, åt på de bästa restaurangerna och njöt under lågsäsongen av sköna dagar på tyska badorter. Niska var dessutom mycket intresserad av den klassiska treenigheten vin, kvinnor och sång, vilket säkert kan ha bidragit till att inget av hans två äktenskap höll.

På flera andra sätt, däremot, skiljde han ut sig markant. Det är nog bäst att börja från början.

Algoth Niska föddes 1888 i vackra staden Viborg, som under Niskas livstid kom att pendla mellan att tillhöra Ryssland och Finland. Föräldrarna var svensktalande. Algoth var en del av en tvättäkta kulturfamilj: två syskon skulle bli hyllade artister på operascenerna, det tredje framgångsrik skådespelare och pjäsförfattare. Men unge Algoths intressen låg snarare i linje med den äventyrlige faderns, som var sjökapten. Om det inte vore för att Fart, flickor och faror redan vore det svenska namnet på en berömd Buster Keaton-film, så hade det kunnat passa som titel på Niskas självbiografi (nu heter den istället Mina äventyr, skriven 1931, strax innan spritförbudet lyftes).

Intresset för fart skulle så småningom få sitt främsta utlopp i rattandet av de snabba motorbåtar som krävdes för att köra ifrån tullens långsammare fartyg. Men till en början susade Niska förbi en helt annan typ av motståndare, nämligen shortsbeklädda män med dubbskor. Jag kanske inte sa det? Niska var i början av förra seklet en av Finlands absolut bästa fotbollsspelare. Den snabbe vänsteryttern spelade med sin klubb SK Unitas hem det allra första finländska mästerskapet i fotboll, som gick av stapeln 1908. Han deltog också i Stockholms-OS 1912, där det finska laget överraskande slog ut bland andra italienarna på väg mot en berömvärd fjärdeplats. 

Men det som vore en annan människas mest omskrivna livsinsats är mest en lustig detalj i berättelsen om Algoth Niskas levnadsbana. Efter bärgandet av hans andra finländska mästerskap 1916 lade han skorna på hyllan och snart skulle intresset för faror ta över. Politiskt sett var det en mycket dramatisk och omvälvande tid. Första världskriget rasade och Finland skulle inom loppet av bara ett halvår hinna både bli självständigt från den ryska överheten och genomlida ett inbördeskrig. Niska, som under den här turbulenta tiden tyckte det passade bra att ta en navigationsexamen, var under inbördeskriget nära att arkebuseras av kommunisterna. Men den avgörande händelsen för Niskas framtida liv var något på ytan mycket stillsammare: ett möte med en rysk affärsman vid namn Pletchikoff på restaurang Kapellet i Helsingfors. Krigen och oroligheterna var tills vidare över; de vita hade gått segrande ur inbördeskriget och politikerna kunde ägna tid åt att instifta nationella lagar för landets bästa. En av dessa innebar ett totalt spritförbud. För Pletchikoff innebar det här ett problem. Han råkade nämligen sitta på ett riktigt stort spritlager men skulle inom kort inte ha något lagligt sätt att sälja den på. Algoth Niska, ideologiskt upprörd över de nya spritlagarna vilka han såg som ett svek mot folket, hade inga problem med den lagliga biten. Han köpte genast upp hela Pletchikoffs lager. Smugglandet kunde sätta igång.

Niska vid en båt.

Niska med hund. Visst ser han trevlig ut?

Likt en annan Ingvar Kamprad började han från botten och kämpade sig uppåt. Det var nära att han bokstavligt talat tvingades börja på botten: den första skruttiga lilla murkna båten Niska använde för smugglandet höll på att sjunka med last och allt redan på jungfrufärden. Men skam den som ger sig, och smugglandet gav snabbt Niska pengar med vilka han kunde köpa övergivna ryska kustbevakningsfartyg, som var nästan dubbelt så snabba som tullens båtar. Sakta men säkert blev båtarna fler och "personalen" växte likaså. Hur gick smugglingen till? Jo, fartyg från Estland och Tyskland lastades med sprit i mängder med dunkar. Dessa fartyg ankrade sedan på internationellt vatten utanför de svenska och finska kusterna, dit smugglarna kom med mindre båtar, lastade över det som fick plats, och försökte sedan passera tull och polis tillbaka till väntande kunder på hemmaplan. 96-procentig sprit köptes för 40 öre litern, späddes ut till 40 procent och såldes sedan för uppemot tio kr litern. Som den någorlunda matematikbegåvade läsaren genast inser tjänade en skicklig smugglare snabbt otroliga summor. Niska kunde på en enda smugglingstur tjäna 30 000 kr, räknat i dåtidens penningvärde. Naturligtvis fanns det oerhörda risker med dessa företag. "Farorna är kronan på smugglarens verk", skrev han själv. För att undkomma lagens långa arm var det bästa smugglarvädret sådant väder som skrämmer alla andra: mörker, blåst och dimma. Oftast skedde de farofyllda resorna på havet nattetid.

Plåtdunkar fyllda med sprit.

Det hände mer än en gång att Niska fick hoppa i vattnet för att undkomma sina laglydiga förföljare. För jo, till skillnad från flera andra av de stora smugglarna så var Niska nästan alltid själv med ute på havet, likt en gammal konung som sätter en ära i att gå i främsta ledet i strid. Men Niska använde inte bara flyktmetoden för att undkomma polisen, utan minst lika ofta list. Den svenska polisen visste inte ens hur den berömde spritsmugglaren såg ut. Vid ett tillslag hjälpte han själv polisen att köra bort all beslagtagen sprit, poserande som en vanlig fiskare som bara vill hjälpa till. Men min favoritanekdot när det gäller Niskas olika sätt att undkomma lagens väktare är en annan. På grund av strul driver hans båt hjälplöst fram mot en tullkryssare. Det ser onekligen mörkt ut. Men den förslagne Niska tänker omedelbart ut en plan. Han målar över fartygsnamnet och skriver dit "Carita Cuxhaven" (Cuxhaven är en tysk hamnstad) och ger genast sin finska besättning order om att förvandlas till tyskar. Ett litet problem i sammanhanget är att det bara är Niska själv som faktiskt behärskar tyska (och en mängd andra språk, för övrigt). Nåväl, det får gå som det går, och besättningen ombeds helt enkelt att improvisera något tyskliknande språk för tulltjänstemännen. De förvirrade tjänstemännen luras tro att de stött på en tysk besättning, om än ett gäng som talar en osedvanligt obegriplig plattysk dialekt. Än en gång var Niska räddad.

Hur fascinerande dessa historier än är, hade de kanske inte räckt till för att förära Algoth Niska en plats på listan. Han var trots allt en skurk, även om han höll sig undan dödligt våld. Niska stoltserade med att aldrig ha avfyrat ett vapen mot varken tullare eller polis. Kanske finns det någon läsare som tycker att förbudet var trams i vilket fall, och instämmer med alla dem som menade att den alltid trevliga Niska snarare var en hjälte än en bedragare. Det var åtminstone hans egen syn på saken. När Niska vid ett tillfälle fick frågan om han själv kunde tänka sig att bli tullare lär han ha svarat: "Nej du, jag försörjer mig på hederligt arbete". Men nej, det räcker nog ändå inte till. Tur då att det finns ett otroligt kapitel till i Niskas livshistoria.

Under 1930-talet blev som bekant nazismen den dominerande politiska kraften i Tyskland och det visade sig snart att särskilt judarna var förskräckligt utsatta. Niska hade vid det här laget tvingats lägga ner sin smugglarverksamhet eftersom förbudet hade upphävts. Men smuggla var ju vad Niska kunde allra bäst, och efter att han kommit i kontakt med en judisk affärsman insåg han att det fanns en humanitär insats att göra. Utrustade med olika alias och en mängd falska pass gav han sig iväg för att rädda judar undan den nazistiska mordmaskinen. Sammantaget räddades ungefär 150 människor, något som staten Israel inte har glömt bort. Dessa insatser var inte bara ojämförligt viktigare utan också farligare än spritsmugglandet. Nu fick inte Niska bara några trötta svenska och finska poliser efter sig utan Gestapo. Strapatserna inkluderade en flykt från Estland när sovjeterna invaderade landet (roddbåt över öppna havet, 85 km) och en annan när han anlände till Danmark ungefär samtidigt som nazisterna ockuperade landet (han gömde sig i en tom bränsletank på ett fartyg på väg mot Sverige). Med sedvanlig list, uppfinningsrikedom, mod och viljestyrka undkom Niska även dessa faror. Men den här gången gjorde han det som verklig hjälte.

Vad Algoth Niska däremot inte kunde rymma ifrån var den hjärntumör som skulle ta hans liv, men först efter att ha gjort honom stum och förlamad. Niska var vid sitt frånfälle ensam, utfattig och mestadels bortglömd. Idag är han en mytomspunnen men ändå inte särskilt berömd figur. Men det finns något genuint inspirerande med en sådan färgstark och individualistisk karaktär under en tid när kollektivistiskt präglade ideologier och totalitära stater dominerade scenen i Europa. Niska gjorde det han själv ville, oavsett vad lagen råkade säga och oavsett om det syntes omöjligt. Han gick sin egen väg, som det så ofta heter. Om han inte funnits på riktigt, hade Sture Dahlström behövt uppfinna honom i någon av sina galna romaner. När livet känns grått och monotont kan man påminna sig om att Algoth Niska har existerat. Tänk den tanken för en kort stund. Visst känns det redan lite bättre?