83. Karen Blixen (1885-1962)

I Karen Blixens novell "Peter och Rosa" sitter femtonårige Peter vid fönstret i sitt rum och tragglar med böckerna om kyrkohistoria. Plötsligt hör han suset från flyttfåglarna och drömmen om ett annat liv tar fart. Peter är en föräldralös pojke som uppfostras av sin morbror, en präst, men han är varken lämpad för eller intresserad av ett hemmasittande liv med disciplinerat och pliktskyldigt studerande. 

Peter ville gå till sjöss, men hans morbror, prästen, höll honom vid boken. I kväll, vid det öppna fönstret, gick han långsamt och allvarligt igenom sitt förflutna och sin framtid, och lovade högtidligt sig själv att rymma sin väg och bli sjöman. I detta ögonblick förlät han sina böcker och funderade inte längre på att bränna upp dem allesammans. "Låt dem samla damm", tänkte han, "eller falla i händerna på dammiga människor, som passar för böcker." Själv skulle han leva under segel, på ett gungande däck, och se en ny horisont stiga upp med varje morgonsol. Då han sålunda fattat sitt beslut, fylldes han av tacksamhet, och knäppte händerna på fönsterkarmen. Han hade fått en from uppfostran, hans tack riktades till Gud, men det gjorde små avstickare på vägen, som om regnet drivit det ur kursen, han tackade våren, fåglarna och själva det strömmande regnet.

Vad som sedan följer är trettio sidor om längtan, kärlek, svek och ljuv död. Det bibliska varvas med det vardagliga, sagans förhöjda tillstånd med den psykologiska realismens skärpa. Allting berättat med stor människokännedom och empati. Peters och jämnåriga flickan Rosas tankar och våndor skildras med rörande träffsäkerhet och i slutet av berättelsen är det svårt att hålla känslorna borta. Allt detta är typiskt för Karen Blixens novellkonst.

Anledningen till att jag inledde med ett längre citat ur "Peter och Rosa" var inte först och främst för ge ett smakprov på hennes stil, utan för att Peters situation påminner så tydligt om Karen Blixens egen. Karen, född med efternamnet Dinesen, föddes i slutet av 1800-talet på släktgården Rungstedlund, där författarpionjären Johannes Ewald bott på 1700-talet. Hennes far var äventyrare: kaptenen och konstnärssjälen som för den unga flickan Karen representerade det vilda, det spännande, erotiken. Mamman var den strikt religiöse allvarskvinnan från en rik borgerlig släkt. Precis som för Peter i novellen så var slitningarna mellan det plikttrogna livet och det frigörande lustfyllda något som unge Karen brottades med. Hon insåg emellertid tidigt att fadern var hennes sammansvurne, den vars karaktär hon delade. Chocken när han tog livet av sig var därför stor och innebar den tioåriga flickans första stora sorg i livet.

När Karen nådde ungdomsålder och bekantade sig med landsmannen Søren Kierkegaards texter, läste hon om filosofens kontrasteringar av det estetiska och det etiska livet. Parallellerna till hennes föräldrars olika livsinställningar kan knappast ha undgått henne och Kierkegaard skulle bli en stor influens på hennes egen litteratur. Under 1900-talets första decennium ägnade hon sig åt konststudier och skrivande. Hennes berättelser refuserades med undantag av några få enstaka historier som publicerades i olika tidskrifter. Men hellre än att vara författare, önskade hon "resa, dansa, leva och ha frihet att måla", som hon sa till en vän. Det estetiska livet tycks ha lockat mer än det etiska, för att återknyta till Kierkegaard. Hennes motto säger någonting om inställningen: "det är nödvändigt att segla; det är inte nödvändigt att leva." Sven Delblanc har skrivit om henne att hon "tillhörde en klass och en generation, som ännu drömde om att göra livet till ett konstverk."

Karen hade ärvt faderns drömska rastlöshet och hon började längta bort från Danmark. En passionerad förälskelse i sin svenske kusin besvarades inte, och Karen blev djupt deprimerad. Om det var trots, hämnd, uppgivenhet eller äkta känslor som gjorde att hon istället förlovade sig med den älskades bror, det är svårt att säga. Men det gjorde hon i alla fall, och Karen Dinesen blev Karen Blixen, efter att ha gift sig med brodern, som passande nog hette Bror. Paret delade den äventyrlig ådran, och när giftermålet gick av stapeln var de redan på väg ner till Kenya. Bror von Blixen-Finecke hade, som den uppmärksamma precis insett, en adelstitel och med hjälp av kontakterna den medförde och Karens mammas pengar kunde de genomföra flytten till Afrika, där de skulle starta och driva en kaffefarm tillsammans. Det var Brors idé och det faktum att han inte visste något om kaffe ansågs inte som något hinder. 

Det borde det ha gjort. Farmen gick aldrig bra ekonomiskt eftersom Bror var ansvarslös med pengar och okunnig när det gällde driften av ett företag. Karen blev ändå kvar vid Ngongbergen, nära Nairobi, i nästan tjugo år. Hon stannade där efter att paret till slut separerade och skötte farmen själv, med hjälp av olika insatser från familjemedlemmar. Men efter nya kärlekssorger (hennes nya livskamrat Denys dog i en flygkrasch) och en slutlig acceptans av misslyckandet med farmens ekonomi, flyttade hon tillbaka till Danmark. Karen Blixen var då 46 år gammal, arbetslös, barnlös och djupt sorgsen över såväl Denys död som att lämna sina afrikanska vänner bakom sig. Hon hade älskat livet i Ngong: de vilda djuren, resorna i Denys flygplan och jakten under safari-turer. Hon hade också till skillnad från många andra vita verkligen brytt sig om de afrikanska invånarna och var genuint intresserad av deras sätt att leva.

Nu fanns det bara en sak att göra: börja skriva. Allt det stoff hon samlat på sig under samvaron med stamfolken i Kenya, alla historier hon berättat för Denys under deras långa nätter tillsammans och all den sorg hon upplevt skulle nu omformas till litteratur. "Man kan bära vilket lidande som helst om man använder det i sitt historieberättande", har hon sagt, och det visade hon prov på nu. Hon skrev på engelska, språket som hon tillsammans med swahili hade pratat i nästan tjugo års tid. Hon trodde också att hennes berättelser skulle passa den engelskspråkiga publiken bäst. Det här var modernismens storhetstid, men Blixens prosa är av en mer konventionell sort. Det är en form av lägereldsberättande, långt ifrån de hyllade samtidskollegornas svårbegripliga experimenterande och nydanande angreppssätt. 

Hennes första verk, novellsamlingen Gotiska berättelser, refuserades på hemmaplan men accepterades av ett förlag i USA. Gensvaret lät inte vänta på sig. Isak Dinesen, som var hennes författaralias, gjorde succé. Det dröjde inte länge innan hennes riktiga identitet avslöjades och den internationella uppmärksamheten kring Blixen blev stor. Snart gavs samlingen ut även på andra håll (inklusive i Danmark) och nya framgångar skulle följa med det verk som Blixen är internationellt mest känd för, Den afrikanska farmen, som består av en samling minnen över tiden i Kenya.

Den afrikanska farmen är intressant som en skildring av vitas liv i det svarta Afrika och boken har analyserats av postkolonialt intresserade akademiker. Men konstnärligt? Mja, helt okej, men den kan inte jämföras med hennes otroliga noveller. Det är i dessa sagolika, inkännande, ofta mytiskt färgade noveller som hennes storhet ligger. Kanske nådde hon sin största stund med samlingen Vintersagor. Flera av berättelserna där handlar om barn och unga som på olika sätt känner sig ensamma och missförstådda, men samtidigt bär på en egendomlig känsla av att vara utvalda. Ödet tycks styra händelseförloppen på ett sätt som fått vissa att karaktärisera Blixen som fatalist. Men det ödesmättade i historierna skänker dem också en särskild skönhet och sorgsenhet, som är svår att värja sig mot. Novellerna säger något om livet, men jag vet inte alltid exakt vad det är. Men vad det än är, så är det åtminstone något som vanlig sakprosa aldrig kan ersätta. Kanske var det just den upplevelsen Blixen hoppades att hennes historier skulle skänka, när hon konstaterade att "konst är sanningen om fakta." 

När Blixen mot slutet av sitt liv besöker USA gör hon det som litterär superstjärna. Hon intervjuas i tv-program och träffar Marilyn Monroe. Karen Blixen njöt av uppmärksamheten, men hennes nya kändistillvaro innebar inte att hon glömde bort sina tidigare erfarenheter, sina tidigare vänner, sitt tidigare liv. "Jag har en känsla av att var jag än kommer att vara i framtiden, så kommer jag alltid undra om det regnar i Ngong." Detta uppriktiga intresse för människor och platser utgjorde tillsammans med hennes fantasifulla gestaltningsförmåga förutsättningarna för hennes sympatiska litteratur. Nu när novembermörkret ligger tungt över oss (jag vet inte hur det är i Ngong, men det regnar i Göteborg) är det en glädje att få ta del av hennes bitterljuvt värmande små historier.

84. Oluf Høst (1884-1966)

Vissa personer kan helt enkelt inte släppa taget. De får en idé, intresserar sig för ett motiv, halkar in på ett tema – och sedan finns det inte längre några begränsningar för hur många gånger det kan repeteras. I privatlivet kallar vi dem ältande, i kulturens värld inte sällan genier. Yasujiro Ozu regisserade jag vet inte hur många filmer med samma kameravinkel, samma skådespelare, samma teman och (näst intill) samma titlar. Allihop är lysande och den envetna konsekvensen i utförandet gör att man älskar dem ännu mer. Inom målarkonsten har vi Claude Monet med sina höstackar. 

Motivet den danske konstnären Oluf Høst inte kunde släppa taget om var en gårdsbyggnad på Bornholm med en liten öppning ut mot havet. Samma sak målat ur samma vinkel. Gång på gång på gång.

Det är lätt att dra slutsatsen att motivet i dessa fall inte spelar någon roll; att den som målar på ett sådant vis egentligen bara bryr sig om former, färger och måhända olika ljusförhållanden – eller (om det är en expressionist det rör sig om) egna själstillstånd. Det faktiska föremål som befinner sig framför målarens staffli? Oväsentligt!

Jag tror inte riktigt det är så enkelt, åtminstone inte i fallet Oluf Høst. Hans motiv är knappast valt slumpmässigt. Alla förutsättningar för att skapa berörande konst som säger något om livet finns ju där. Marken i förgrunden och himlen i fonden  – färgsjok som sätter den grundläggande stämningen. Huskroppen som livets kompakta massa, vardagen, ordningen, kulturen. Och viktigast av allt: husets port, öppningen mot världen utanför, glipan mot något annat, kaoset, drömmarna, fantasin  – eller tomrummet där detta hade kunnat finnas.

Oluf Høst provade på många stilar under sitt långa målarliv. Men så vitt jag kan se är det på 30-talet som hans konst börjar bli riktigt fascinerande med expressiva färger och en tung, laddad stämning över bilderna. Van Gogh tar över som inspirationskälla efter tidigare idolen Cezanne. Intressant nog sammanfaller detta måleri nästan precis med att Høst börjar tillbringa större delen av året på Bornholm och över huvud taget börjar intressera sig mer för allt som har med ön att göra – ja, han börjar rentav skriva på dialekten "bornholmsk" i sina dagböcker. (Oluf Høst skrev nämligen också. Dagböcker, eller som han själv kallade dem: loggböcker. Mer än 1300 ska finnas bevarade på Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn.) Bornholm var en trendig plats för danska konstnärer under början av 1900-talet, men till skillnad från de flesta av sina kollegor var Oluf Høst född och uppvuxen på ön, och skulle också tillbringa de sista decennierna av sitt liv där. Detta är ytterligare ett tecken på att det inte bara är en lek med färger vi har att göra med. Här finns en genuin känsla för platsen, för det konkreta. En laddning i själva miljön, som kanske var och en som någon gång återvänt till sin barndomstrakt efter en tids uppehåll kan känna igen sig i. En fixering vid det ursprungliga i hembygdens natur och kultur, vid det nordiska över huvud taget, som så klart också kan vara farlig. Høst får en aktiv förespråkare i den inflytelserike, österrikiske konstkritikern Fritz Waschnitius – från 1936 uttalad nazist och senare ledare för ockupationsmakten Tysklands censur av den danska radion. Via bland annat Waschnitius inflytande blir Oluf Høsts son Ole övertygad nazist och går med som frivillig i SS. År 1943 dör han på östfronten. Det går strax efter kriget illvilliga rykten (bland annat spridda av konstnärskollegan, ovännen och kommunisten Niels Lergaard) om att Oluf själv haft nazistiska sympatier. Dessa har i så fall strukits ut ur loggböckerna (som har en del luckor på 30-talet) och det verkar svårt att avgöra om det finns någon sanning i ryktena. 

När Oluf Høst på 30-talet börjar med den serie målningar han idag är mest känd för är han i 50-årsåldern. Bondgården som skulle bli Høsts favoritmotiv förvärvas av konstnären 1935 och får sedermera namnet Bognemark. Høst har målat av gården redan tidigare, men då ofta ytterst neutralt framställd, som en typisk bornholmsk bondgård i vitt och brunt, med ljusblå himmel och några antydda figurer. Det är efter förvärvandet  av gården som Bognemark blir närmast en besatthet för Høst. Att han köper gården från första början har troligtvis att göra med utsikten över havet, en självklart åtråvärd tillgång för en konstnär. Desto mer anmärkningsvärt att han oftast låter denna utsikt blockeras helt, eller nästan helt, av gårdsbyggnadens huskropp. I regel försvinner också människorna från bilderna. Huset, marken och himlen får tala för sig själva. Genom att hitta ett sätt att begränsa naturen, att sätta en ram runt den, kan konstnären uttrycka sina känslor för den starkare än någonsin. En bild som till exempel Nat ved hamnen (1935) är mäktig, men saknar trots allt laddningen som finns i en målning som Vinterdagen dör (1943), där solnedgången och havet känns vidunderliga just eftersom vi bara skymtar dem.

Nat ved havnen. 1935.

Vinterdagen dör. 1943.

(Sen är det en annan sak att man i verkligheten aldrig har kunnat se solen gå ner genom porten ifråga – denna solnedgång finns bara i Høsts konst.)

Variationen av mänskliga känslor och tillstånd som kan uttryckas av detta om och om igen upprepade motiv är häpnadsväckande. Jämför till exempel Vinterdagen dör ovan med Nyfalden sne från 1936. 

Nyfalden sne. 1936

Här är allt vitt och grått. Verkligheten har tappat sina dimensioner till den grad att den blivit nästan lika platt som duken den avbildas på. Inte en tillstymmelse till utsikt. Ingen horisont, ingen rymd, inga drömmar. Istället för en glipa, en stängd port – ett stumt, brunsvart mörker. Det är en fantastisk bild – både av en mulen, snöig vinter och av ett själstillstånd. Och kontrasten mot en brännande, färgstark och förebådande bild som Vinterdagen dör kunde inte ha varit större.

Ibland, som i exemplet nedan till höger, dyker faktiskt figurer upp i Bognemarkbilderna, men de är genomskinliga som om de inte riktigt existerar, eller endast är tillfälligt besökande vålnader på gårdsplanen. Kanske kan man se det som ett uttryck för att individerna förgår, medan de mänskliga grundvillkoren består.

Vinterlandskab. Gården indvendig, 1940.

Till de mänskliga grundvillkoren hör så klart vädret. Oluf Høst har sagt att "billeder skal være sådan at man kan aflæse vejrets temperatur på dem" och han är en mästare på just detta. När det är vinter på Høsts målningar (och det är det ofta), fryser betraktaren.

Blåkoldt.

Den som kan måla temperaturer har också goda förutsättningar att måla känslor. När vi säger att någon blir kall av skräck eller känner en varm känsla av tillfredsställelse sprida sig genom kroppen – ja, till och med när vi blir heta av kärlek – så är det i förvånansvärt hög grad inte poetiska liknelser. Det känns faktiskt precis så.

Ibland finns en stark biografisk bakgrund till bilderna. Se hur intensivt kvällssolen lyser genom porten till Bognemark med rød port, Bognemark-Barwenkowo från 1943, samtidigt som resten av bilden har reducerats till suddiga konturer; en dröm så stark att verkligheten tycks upplösas omkring den. 

Bognemark med rød port, Bognemark-Barwenkowo. 1943.

Titeln ger en ledtråd till vad konstnären haft i tankarna när han målat tavlan. Barwenkowo är namnet på den by i Ukraina där sonen Ole några månader tidigare mött sitt öde. Står det röda solljuset för en smärtsam saknad – eller kanske hoppet om att sonen hamnat på en bättre plats, bortom det jordiska? Den materiella verklighetens obeständighet framgår i alla fall klart och tydligt.

Och kanske är det den viktigaste lärdomen vi kan få av Oluf Høsts konst. Ta dig tid att betrakta det till synes oansenliga, inom dig och utom dig. Betrakta himlen, marken och huset. Ljusets skiftningar och årstidernas växlingar. Passa på att betrakta porten du har mitt framför dig varje dag –  för det kommer en stund då du ska gå ut genom den.

85. Peter Schmeichel (1963-)

Som anhängare av fotbollsklubben Liverpool FC har jag mått finfint de senaste knappa tio åren. Exalterande fotboll. Jürgen Klopp. Segrar i Premier League och Champions League. Den episka vändningen mot Barcelona. Luis Suárez, Mohamed Salah och, er, Mario Balotelli. Fantastiskt alltsammans. Men det räcker inte för att beskriva hur gött vi Liverpool-fans har haft det, för som varenda tysk vet finns det två sorters lycka: den som grundar sig i egna framgångar och så schadenfreude, den glädje som i korthet kan sägas uppstå när det går dåligt för fotbollsklubben Manchester United. På svenska säger vi att skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Det stämmer inte. Det är till exempel verkligt lyckobringande att få ett kärleksfullt leende från någon man tycker om. Men det är också, om jag nu inte sa det, roligt när det går dåligt för Manchester United. Sedan lagets legendariske manager Sir Alex Ferguson avgick 2013 har klubben anställt den ena misslyckade stortränaren efter den andre, med tungrodd fotboll och titeltorka som konsekvens. Föreningen har misskötts och laget ständigt underpresterat utifrån sina otroliga ekonomiska förutsättningar.

Varför tycker sadisten Martin att det är så roligt, kanske ni undrar? Visst, det finns en stark rivalitet mellan Liverpool och Manchester United, ett ingrott "hat" som liksom följer med på köpet om man väljer att supporta någon av klubbarna. Men det finns en rivalitet mellan Liverpool och stadskonkurrenten Everton också, och jag önskar ingen olycka över Everton. Nej, det handlar om något annat. Min motvilja mot Manchester United härstammar från barn- och ungdomen, när klubben vann allting hela tiden, kändes det som. Där satt jag i soffan och tillbringade hundratals timmar med att följa en liga som ändå alltid slutade med att några skrattande rödklädda män med en glasögonprydd skotte i täten lyfte segerbucklan. Manchester United var bäst helt enkelt, det var bara så det var, och det var tröttsamt att behöva konstatera. Men det var en sanning som inte gick att blunda för. Det gick heller inte att blunda för att en av de viktigaste spelarna i bygget av det här världslaget var den omutliga giganten i målvaktsburen: Peter Schmeichel, The Great Dane.

Gigantisk och great var han verkligen, inte bara i bildlig utan även bokstavlig bemärkelse. Mannen med specialgjorda XXXL-tröjor kunde upplevas som en utbredande mur för motståndarna. Ja, även som tv-tittare uppfattade man alltid hans oerhörd fysiska närvaro som ytterst påtaglig. Det var lätt att förvånas när man såg hans atletiska reflexräddningar. Kan något så stort och tungt verkligen röra sig så snabbt och smidigt? Ja, tydligen. Ibland agerade han både som fotbollsmålvakt och handbollsmålvakt, alltid fullständigt orädd. Peter Schmeichel är en av historiens bästa spelare i sin position och i början av 90-talet utsågs han till världens bästa målvakt två år i rad. 

Hade någon sagt det sju åtta år tidigare hade förmodligen de flesta som kände Peter Schmeichel satt sitt danska öl i halsen. När Schmeichel redan gott och väl hade passerat tjugoårstrecket – en ålder när de flesta fotbollstalangerna filar på sina kunskaper i ett eller annat världslag – arbetade Peter på golvfirmor och andra ströjobb för att få ihop ekonomin. Fotbollen fick han syssla med vid sidan av. Men bäst i världen? Jaja, det är klart han skulle bli det. När Bröndby 1987 slutligen plockade upp talangen och Peter för första gången skulle spela professionell fotboll, hade han redan auran av en arrogant (men enligt lagkamraterna ändå trevlig) stjärna som visste allt, inte minst att han själv skulle bli bättre än alla andra. Självsäkerheten stoppade honom emellertid inte från att bli riktigt nervös när han i sin första match för danska storlaget skulle lira inför 80 000 hängivna supportrar. Det var en tiodubbelt större publik än han någonsin spelat för tidigare. Inte var det hans egna supportrar heller. Portugalklubben Porto stod för motståndet och matchen var oerhört viktig: kvartsfinal i Europacupen (nuvarande Champions League). I en intervju berättar Schemichel att han hoppades att lagbussen skulle fastna i trafiken så han skulle slippa behöva spela matchen. Men när han väl tog klivet in på arenan insåg han att det ju var precis det här han arbetat så hårt för, det här som han alltid velat göra. Peter Schmeichel bestämde sig helt sonika där och då för att aldrig bli nervös igen.

Efter att ha hjälpt Bröndby till den ena ligasegern efter den andra ringde så en dag telefonen. Det var klubben han hejat på sedan barnsben, Manchester United, som ville att han skulle ta klivet över till the big boys i engelska ligan. Utmaningen var förstås stor. Vid den här tiden var det bara 12 andra spelare i hela ligan som kom från ett land utanför de brittiska öarna. Spelet var erkänt tufft och det fanns inget överseende med misslyckanden. Det hade kunnat gå snett, men istället började här en framgångssaga som i det närmaste saknar motstycke.

Manchester United inledde sin (andra) storhetstid och frågan är om Peter Schmeichel inte var den viktigaste spelaren under den här perioden, möjligen näst efter Eric Cantona. Snart skulle storstjärnor som Ryan Giggs, Roy Keane och David Beckham kräva sin del av uppmärksamheten, men Schmeichel var alltid lika viktig som dessa spelare. Han kom också bra in i gänget och hängde ofta med Steve Bruce, Gary Pallister och de andra ut på pubkvällar, även om han tydligen fick bli hemskjutsad tidigt. Det är märkligt att tänka sig att denna skräckinjagande jätte på planen, som dominerade sitt straffområde och ofta högljutt skällde ut sina stackars lagkamrater, kunde vara relativt vek när det gällde alkohol. I övrigt fanns åtminstone ingen vekhet, och årtiondet med den engelska storklubben slutade med lagets historiska trippel 1999: seger i ligan, FA-cupen och Champions League. Peter Schmeichel var i Roy Keanes frånvaro kapten i Champions League-finalen, och när hans skandinaviske lagkompis Ole Gunnar Solskjaer dunkade in det sena segermålet hjulade Schmeichel av glädje.

Mentalt slutkörd lämnade Schmeichel Manchester United efter dessa framgångar och även om han spelade vidare flera år till i olika klubbar så är det som ikon i United han är ihågkommen. Ja, och det danska landslaget förstås, som han representerat fler gånger än någon annan spelare. Danmark hade charmat världen i VM 1986 när Nordens brassar imponerade med offensivt och attraktivt spel. I början av 90-talet hade stommen i det laget slutat, bland andra tränaren Sepp Piontek och storstjärnan Michael Laudrup. När Sverige-EM 1992 drog igång fick danskarna plats enbart för att krigshärjade Jugoslavien var tvunget att dra sig ur. Yrvakna danska spelare fick avbryta sina semestrar och tillsammans med en rätt så impopulär tränare försöka undvika att skämma ut sig när turneringen skulle gå av stapeln. Hur det slutade? Med en mästerskapsskräll av en magnitud som fotbollsvärlden dittills aldrig tidigare skådat. Danmark trampade igång med full kraft och stannade inte förrän de stod med guldmedaljer om halsen. Viktigaste och bästa spelaren i det här laget var Peter Schmeichel, förstås. De sista matcherna i turneringen var han omutlig, och räddningen på Jürgen Klinsmanns skott i finalen ("Den går in 99 gånger av 100" har tysken själv imponerat suckat) var bara en av flera avgörande insatser.

Jag har nu tänkt över saken och jo, jag förlåter dig Peter för alla dina räddningar för Manchester United och danskjävlarna. Konsten står över futtiga rivaliteter, och målvaktskonsten har sällan nått så höga höjder som när The Great Dane rörde sig mellan stolparna.