En klassisk skämtteckning från 1919 visar en hop norrmän i färd med att puckla på varandra. Män och kvinnor har gevär, sopborstar och paraplyer i högsta hugg. Till och med ett par hundar är involverade i bråket. Vad som ser ut att vara en besökande bolsjevik riktar en nyfiken fråga till en man med ett gevär i armarna: "Nå, hvor langt er dere kommet med revolusjonen her i Norge?" Mannen ser sig om och svarar: "Foreløbig slåss vi om hvordan den staves." Norrmän är inget folk som skyggar för konflikter – det vet alla som har tillbringat en längre tid i landet – men det alla norrmän gemensamt kan enas om, är att språkstriden går före allt annat. Andra frågor får faktiskt vänta ett tag, innan man har bråkat färdigt om hur man ska formulera dem.
Vad allt bottnar i är språkstriden mellan bokmål och nynorska (nynorsk), en konflikt som går tillbaka till mitten av 1800-talet och som stundtals har varit hätsk. Det är den fortfarande i vissa läger. Många norrmän avskyr nynorsk för att de tvingas lära sig det i skolan, och en Facebook-grupp för avskaffandet av språket har samlat hundratusentals. Andra norrmän skriver medvetet på nynorsk för att de anser det vara det mest genuina norska skriftspråket. Framförallt är det företrädare för olika språkförbund som bråkar. Striderna gäller bland annat den norska språkpolitiken som kostar flera hundratals miljoner kronor varje år, och kravet att NRK (Norges motsvarighet till SVT) ska använda nynorsk i 25 procent av sina program.
Man behöver inte vara bolsjevik för att bli förvånad över bitterheten i dessa strider. När man betraktar den norska språkstriden utifrån är det med en lätt overklighetskänsla. Hur kan nynorskan väcka så mycket ont blod? Hur kan människor engagera sig så mycket i om man ska stava landet "Norge" eller "Noreg". Och – beroende på ens perspektiv – vem ska man skylla på eller höja till skyarna för att det har blivit så här?
Det här med skriftspråk har aldrig varit helt okomplicerat. De tidigaste skriftspråken (till exempel kilskrift) infördes inte för att människor skulle få uttrycka sig hur som helst, utan för att hålla koll på människor och hur mycket de ägde. Skriftspråken underlättade handel och skatteindrivning och var tätt sammanbundna med den tidens styre och samhällsform. Men varje stor uppfinning kan användas på mer än ett sätt. Snart började människor använda samma skriftspråk för att skriva ner upplevelser och berättelser. Och i förlängningen är det skriftspråket vi har att tacka för såväl Gilgamesh, Hjalmar Söderberg som vad nu än det här kan kallas. Varje nytt språk öppnar upp nya möjliga sätt att beskriva eller skildra vår gemensamma mänskliga tillvaro. Det är därför det är så tragiskt när språk, muntliga eller skriftliga, glöms bort eller dör.
Som ni säkert inser var vi i Norden väldigt sena på bollen. Det första skriftspråket i Norden var urnordiska, och det är nästan helt obegripligt för en modern läsare. Inskriptionerna på Gallehushornen som hittades i Danmark på 1600-talet och som härstammar från 400-talet lyder så här:
Ek HlevagastiR holtijaR horna tawido
Eg/jeg/jag Legjest holtingen gjorde hornet
Vi känner igen "eg", "gjorde" och "horn". De övriga orden är höljda i dunkel, men vi kan ändå utläsa att en man vid namn HlevagastiR vill säga att det var han och inte någon annan som färdigställde hornen. Århundraden efter 400-talet präglades av pest, nödår och krig. Språket förändrade sig radikalt. Om HlevagastiR – uppenbarligen en man stolt över sin hantverksskicklighet – några århundraden senare ville förmedla samma sak, så hade hans inskriptioner sett helt annorlunda ut.
 |
| Gallehushornen. |
Med kristendomen kom de latinska bokstäverna, och det skriftspråk som började skrivas på 1000-talet kallas omväxlande för runsvenska, fornisländska, gammelnorsk – eller det mer neutrala norrönska. Norrmännen förde med sig norrönska till Island och alla de isländska sagorna är skrivna på språket. (Norrönska finns bevarat i isländska, vilket gör att dagens islänningar kan läsa de gamla sagorna i original.) På 1200-talet var Norge ett stort och mäktigt rike. Sedan inleddes en nedgångsperiod och från cirka 1400 till 1814 var landet i en (enligt vissa förnedrande) politisk union med Danmark. Under hela den tiden var danska det rådande skriftspråket i landet. Norska dialekter fanns naturligtvis i överflöd, men varje text (oavsett om det handlade om rättsdokument eller blödande kärleksdikter) författades på danska. Det är förhållanden som höll i sig länge. Islänningen Halldór Laxness, som föddes tidigt på 1900-talet, påstod att han lärde sig danska av att läsa Henrik Ibsen. De flesta norska författare, även under den så kallade norska guldåldern, skrev på ett språk som i stora drag såg precis ut som danska!
Under de första decennierna av 1800-talet blåste nationalismens vindar över Europa. Norge fick visserligen en egen konstitution 1814 men tvingades in i en (enligt vissa ännu mer förnedrande) politisk union med Sverige. Men hur markerar man självständighet gentemot en övermakt? Jo, delvis genom att ta makt över språket. På 1840-talet var frågan oerhört central och brännande: skulle man försöka förändra danskan så att den bättre anpassades efter norska förhållanden, eller skulle man hitta på ett eget skriftspråk? Författaren och den kulturella landsfadern Henrik Wergeland var en av dem som menade att danskan borde "förnorskas". Det skedde också. Arbetet med att "förnorska" danskan i Norge kan framförallt knytas till Knud Knudsen, "bokmålets fader". Den andra sidan i debatten, med historikern P.A. Munch i spetsen, menade däremot att danska ska förbli danska och att man borde skapa ett norskt skriftspråk baserat på norska dialekter och norrönska. Många var kallade, men få var utvalda, som det heter, och det blev upp till en lantbrukarson från gården Åsen i Hovdebygda att skapa det första helt norska skriftspråket.
Ivar Aasen var 28 när han 1841 företog sig sin första längre resa, till Bergen på den norska västkusten. Med sig hade han sina språkarbeten och dessutom – som en duktig liten skolpojke – 509 växter ordnade efter Linnés sexualsystem. Redan några år tidigare hade han i texten "Om vort Skriftsprog" formulerat idén om ett "huvudspråk" som inte skulle vara baserat på en enda dialekt, utan på hela landets dialekter. Resan till Bergen blev den utlösande faktorn i Aasens karriär som språkforskare. Han kom i kontakt med rätt personer (som blev imponerade av den självlärde unge mannen) och ansökte om ett resestipendium, som till slut beviljades. Sagt och gjort, han tog sin lusekofta och en ränsel och begav sig iväg. Under åren 1843 till -47 var han nästan konstant på resande fot och lyssnade på olika norska dialekter. Han skrev ner ord, uttryck och ordspråk. Han koncentrerade sig på Vestlandet, där han räknade med att hitta de bästa (det vill säga, minst danskpåverkade) dialekterna.
Den traditionella bilden av Aasen är att han var en folkskygg särling som högst motvilligt pratade med folk. Det är en bild som okritiskt har levt kvar i litteraturhistorien och senare forskare har velat lyfta fram Aasen som en handlingskraftig man med ett visionärt projekt. Men det är över huvud taget inte lätt att komma Aasen nära. Han förde en omfattande dagbok, men enligt dem som har läst den innehåller den mest torra beskrivningar av vädret och personer han har träffat. Mitt främsta intryck av Aasen är att han var en väldigt ordentlig människa, som inte lämnade mycket utrymme för tillfälligheter. Ni vet, en av dem som håller sig till receptets enda vitlöksklyfta – och är nöjd med det. Allt tyder på att Aasen också var en ytterst ensam människa. Han letade efter en hustru, men förblev ogift trots upprepade raggningsförsök. 1856 skriver Aasen att han har pratat mycket med "damer" och diktat allvarliga verser till dem. Men han tog sig, trots verserna och sin burriga skepparkrans, aldrig så långt som till first base: "Jeg faar ikke smage saa meget som et Haandtryk engang." Ja, vad ska man säga? Inte ens geniala språkforskare hittar alltid kärleken.
1847 slog sig Aasen ner i Oslo med allt sitt material från resorna och började skriva. 1848 publicerades Det norsk Folkesprogs Grammatik och två år senare Ordbog over det norske Folkesprog. P.A. Munch menade att det var storverk som hela Norge borde vara stolta över. Nu hade Aasen lanserat ett eget språk, landsmålet, ett alternativ till dansk-norskan som var det dominerande skriftspråket i Norge. Landsmålet (som vi idag kallar nynorsk) möttes i början av entusiasm, böckerna sålde bra och den kända författaren Bjørnstjerne Bjørnson satte ner foten genom att säga att han numera skulle skriva på det nya språket. Men det dröjde inte länge innan hyllningskören tystnade. Den känsliga överklassen var orolig över att en övergång till ett språk som baserades på bönders dialekter skulle innebära en kulturell utarmning. Aasen fick ägna mer och mer tid åt att försvara landsmålet, som dessutom visade sig vara krångligt och otympligt att använda.
Hur gick det sedan? För att göra en lång historia (med otaliga stavningsreformer) kort: bägge språken vann. Bokmål fortsatte att vara den mest populära formen, men nynorsk etablerade sig i områdena runt Vestlandet. Striden mellan bokmål och nynorsk har rasat sedan dess och rasar fortfarande. Eftersom nynorsk främst användes på landsbygden fick striden en prägel av konflikten mellan stad och land. Fram till början på 2000-talet försökte den norska staten medvetet föra samman de bägge språken till ett. Men samnorskan blev ett misslyckande och idag har Norge två skriftspråk som det är fritt att välja mellan. De är likställda i skolorna och all myndighetsinformation ska tillhandahållas på bägge språken. Här hittar vi nog förklaringen till det bittra motståndet till nynorsk. Visst, det kostar staten mycket pengar att bekosta satsningar på nynorskan. Men senast jag kollade var Norges oljefond fortfarande världens största. Nej, förklaringen har nog snarare att göra med att språket har pådyvlats många norrmän uppifrån, trots att det är så få (runt 10 procent) som faktiskt använder det. Precis som i det gamla Mesopotamien är dagens språkpolitik i Norge fortfarande tätt sammankopplat med det politiska styret och samhällsformen. Ett slags maktutövning helt enkelt, även om det handlar om något så behjärtansvärt som att rädda och bevara ett språk. Motståndet mot nynorsk går alltså till viss del att förstå, även om man förmodligen måste ha tragglat sig igenom biologi eller samhällskunskap på två språk i skolan för att verkligen känna oviljan i kroppen. Samtidigt innebär närvaron av nynorskan en rikedom, som kanske inte märks förrän den är borta. Vad man än tycker om de hundratals miljonerna till språksatsningar eller NRK:s programutbud, går det inte att komma runt att språket öppnade upp för nya och helt andra sätt att beskriva, skildra och berätta.
Nynorskan har sina Gilgamesh.
Når hausten kjem,
når kulden kjem
og kveldane vert myrke,
sit eg ved elden
og hullar min song -
held liv i kvida,
manar fram solminne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar