94. Linus Torvalds (1969-)

År 1999 sammanställde den amerikanska tidskriften Time en lista över 1900-talets viktigaste personer. Albert Einstein kom etta, tätt följd av Mahatma Gandhi och Franklin D. Roosevelt. I samma veva anordnades också en omröstning där det var fritt fram för tidskriftens läsare att själva rösta fram vem som var århundratets viktigaste – och här på sjuttonde plats, strax efter Winston Churchill, strax före Nelson Mandela, dyker en finlandssvensk vid namn Linus upp. Vad sjutton gör han där?

Linus Torvalds är ingen politisk ledare eller banbrytande vetenskapsman. Hans främsta drivkraft har inte varit ideologier eller visioner, inte ens makt eller pengar. Det har gjorts många och långa försök att förklara varför personer som Churchill och Mandela gjorde som de gjorde. Få av dem går ut på att det bara var för att det var kul. Just for fun är dock titeln på den bok från 2001 där Linus Torvalds tillsammans med journalisten David Diamond berättar om sitt liv. I boken menar Torvalds att det i grund och botten är just det allt handlar om: han har gjort det han tyckte var roligt. Förändra världen är en bisak i sammanhanget.

Men förändra världen har han gjort. Linus Torvalds är skaparen av operativsystemkärnan Linux. Eftersom relativt sett få persondatorer använder Linux som operativsystem har jag (som egentligen inte vet någonting om sådant här, det kan vara lika bra att säga direkt) länge trott att det mest var något för entusiaster. Jag visste inte att Linux utgör basen för Android och därmed är det av alla operativsystem som är installerat på flest antal enheter. Dessutom är systemet det överlägset mest använda för webbservrar och superdatorer. Bilar, tv-apparater, tv-spelskonsoler, smartklockor … en otrolig mängd teknologi vi har omkring oss bygger på Linux. Min smartphone som jag skriver de här orden på – Linux. Webbservrarna som gör att vi kan publicera vår lista – Linux. Linus Torvalds fingeravtryck finns överallt i vår vardag och är djupt inbäddade i hela vårt informationssamhälles blodomlopp, skelett, nervsystem eller vilken fysiologisk liknelse man nu vill dra till med. Linux dyker för fan till och med upp på mitt jobb nu för tiden. (Jag blev arkivarie för att jag tyckte det verkade trevligt att hålla på med gamla papper. Nu måste jag sätta mig in i open source-lösningar för e-arkiv. Livet är grymt.)

Pingvinen Tux är Linux maskot

Uöver detta finns också en annan, minst lika fascinerande aspekt av Linux, nämligen den roll Linus Torvalds operativsystemkärna, och de system som bygger på den, har spelat i rörelsen för öppen källkod. 1984 startade amerikanen Richard Stallman GNU-projektet med målet att utveckla ett komplett och helt fritt operativsystem. (Stallman och hans anhängare talade dock om ”fri programvara” snarare än ”öppen källkod”.) Som en del av projektet tog Stallman också fram ett ”Free Software”-manifest och en licens – GNU General Public License (ofta förkortad GNU GPL) – som innebar att det skulle stå fritt för vem som helst att se, ändra och förbättra källkoden till alla program som använde sig av licensen, med den enda restriktionen att samma frihet sedan i sin tur måste ges till den som använder det ändrade programmet. Stallmans syften var till stor del moraliska och politiska. Proprietär programvara (såsom den från Microsoft, företaget som kom att bli den stora boven i dramat för anhängare av fri programvara) är fel eftersom den begränsar användarnas frihet, kontroll och möjlighet att samarbeta. 

GNU-projektet producerade ett stort antal program, men en pusselbit för ett komplett operativsystem saknades länge – operativsystemkärnan, den innersta delen av ett operativsystem som kommunicerar med hårdvaran och sköter de mest grundläggande processerna. Linux blev den sista byggstenen som behövdes för att kunna bygga fullt fungerande operativsystem under GNU GPL-licensen, dvs. system vars alla beståndsdelar är fria att använda sig av och utveckla vidare. Dessa system (som ofta, lite felaktigt kanske, kallas kort och gott "Linux") har som vi sett blivit oerhört populära och använda, och tack vare den öppna källkoden kan de ständigt förbättras av programmerare världen runt – utvecklandet av Linux har kallats för världens största samarbetsprojekt.

Richard Stallman och Linus Torvalds brukar ses som två motpoler inom rörelsen för öppen källkod och fri programvara – den förre driven av ett moraliskt engagemang för datoranvändares frihet och kontroll; den sistnämnde mer fokuserad på den praktiska sidan av saken (öppen källkod är helt enkelt ett smart sätt att utveckla program). Stallman är en visionär i helskägg (”free software-världens gud” som Torvalds kallat honom”), Torvalds en vanlig kille som gillar att skriva kod. Kanske man kan säga.

Visionär i helskägg

Vanlig kille

Kanske är Linus Torvalds apolitiska hållning en reaktion på den miljö han växte upp i. Som Torvalds själv säger apropå första gången han hörde Richard Stallman tala: ”Jag var intresserad av teknologin, inte politiken – politik var något jag hade fått tillräckligt av hemma.” Låt oss alltså för ett ögonblick skifta fokus till ett område som känns betydligt mera hemmaplan för mig – finlandssvensk släktkuriosa. Linus farfar var Ole Torvalds, en hyfsat uppburen poet, journalist och översättare som dyker upp titt som tätt när man (som jag gjort de senaste ett och ett halvt åren) ägnar tid åt att läsa in sig på finländsk litteratur. Pappa Nils å sin sida är journalist och politiker, sedermera europaparlamentariker och (så sent som 2018) presidentvalskandidat för Svenska folkpartiet. Under Linus barndom var Nils Torvalds emellertid en känd kommunist och det hände att sonen blev retad, ja till och med att föräldrar förbjöd sina barn att leka med honom, på grund av faderns politiska åsikter. Nils Torvalds har själv sagt att Linus därför senare ansträngde sig för att distansera sig från den vänsterretorik han växte upp med.

Linus Torvalds skulle som vi sett hamna i radikalernas famn ändå, men det skedde via en flykt till teknologin. Intresset för datorer kom från morfar som var professor i statistik vid Helsingfors universitet. Tack vare honom hade den unge Torvalds tillgång till dator redan som tolvåring tidigt 80-tal, en tid då datorer var något obekant för de flesta barn. Medan andra grabbar spelade fotboll började Linus programmera. Linux började som ett hobbyprojekt i början av 90-talet, i ett litet rum hemma hos mamma, för att Torvalds ville lära sig mer om hur ett operativsystem fungerade.

Det hela passar fint in i berättelsen om nördens revansch i IT-samhället. En vanlig kille (har det oftast varit) i glasögon som från kammaren leker sig fram till rikedomen och berömmelsen. Det hör på något sätt till storyn att IT-pionjären under uppväxten ska vara ful och sakna social talang – vilket också är det första Linus Torvalds konstaterar om sig själv i inledningen till Just for fun. Resan från tönt till stormrik IT-legend är en vår tids dominerande askunge-historier. Till dess charm hör så klart att flera av de egenskaper som ligger till grund för framgången är just sådana som traditionellt betraktas som något negativt – instängdhet, stillasittande, brist på fysisk kontakt med andra människor.

Själv känner jag mig verkligen ute på hal is när jag skriver om det här. Att vara ful och sakna social talang kan jag relatera till. Att skriva kod till operativsystemkärnor? Nä. Inte ens när jag skrivit om klassisk musik har jag känt mig så hjälplös. Jag är en av förmodligen ganska många människor för vilken modern teknik är en självklarhet, men som inte har en aning om hur det hela egentligen fungerar. Denna grundläggande handfallenhet inför en stor del av den värld jag verkar i ger upphov till en ångest av närmast existentiell karaktär. Ett uttryck för detta är det besinningslösa, irrationella raseri som drabbar mig och många andra vid datorstrul – men också den gnagande otillfredsställelsen över att när allt väl fungerar så har man ingen aning om varför. Det hela upplevs nästan gammaltestamentligt, med informationstekniken som en nyckfull gud som kan ge och ta nåd utan förvarning; och jag i rollen som Job vid tangentbordet.

På motsvarande sätt tänker jag mig att den som faktiskt förstår kan få en euforisk känsla av makt och självförtroende – en känsla jag tycker lyser igenom hos Linus Torvalds. Som när han i sin ungdom sitter och kodar och upptäcker ett programfel med följande enkla resonemang: ”Min kod är alltid felfri. Därför visste jag att felet måste finnas någon annanstans.” Eller när han apropå Bill Gates (de mer radikala öppen källkods-förespråkarnas stora nemesis) kan uttrycka sig på följande sätt: ”Jag är totalt ointresserad av det han är bäst i världen på. Och han är inte intresserad av det som jag kanske är bäst i världen på. Jag skulle inte kunna ge honom råd i affärer och han skulle inte kunna ge mig tekniska råd.”

Det jag egentligen vill komma fram till är att jag inte vet vad Linux gör eller hur det funkar. Linus Torvalds talar i sin bok om att operativsystem kan vara "starka, rena och vackra" – jag vet inte vad det betyder. Men att Linux finns där och spelar en stor roll i våra liv, det förstår jag. Och vem kan inte se det vackra i att skapa något tillsammans? (Framför allt på ett område där det faktiskt verkar funka.)

Om det är rätt eller fel att Linus Torvalds kom så högt på den där Times-listan får någon annan avgöra. Vissa kanske hellre hade sett Richard Stallman – ideologen och visionären i helskägg – på Torvalds placering. Men ibland blir det inte dem vi tänkt oss som står för de största omvälvningarna. Nu råkade det bli den där finlandssvenske nörden i glasögon med programmering som hobby.

Ibland sker väl revolutioner helt enkelt bara för att det är kul.