År 1967. Filmskaparen Jørgen Leth spelar in kortfilmen Det perfekte menneske. En berättarröst skildrar sakligt en man och en kvinnas göromål i en kritvit, tom miljö. Varken mannen eller kvinnan omnämns vid namn. De kallas båda för "the perfect human". Tankarna går till naturfilm, men med människor istället för djur framför kameran. Man ser framför sig en besökare från en annan planet som försöker förstå människoarten – dess fysiologi, matvanor, kläder och könsumgänge. Det är vackert, komiskt, på sitt sätt rogivande. Kanske lite otäckt också. I ett av de bästa klippen ser vi den manlige huvudpersonen dansa. Men ingen musik hörs. Leth har sagt att filmen visar hur en människa blir till i kraft av de roller hon blir tilldelad. Jag tycker dock att filmen lika mycket visar hur avhumaniserade vi blir utan sammanhang, miljö och andra människor. Vår tänkte utomjordiske betraktare ser en man som dansar, men har han för den sakens skull förstått något om dans? Förstår vi någonting om djuren av att titta på naturfilm?
Det perfekte menneske är ett klassiskt exempel på experimentell 60-talsfilm och råkar också vara en av Lars von Triers favoritfilmer. I De fem benspænd (The Five Obstructions är den engelska titeln) från 2003 använde demonregissören den som grund för ett fascinerande experiment. I filmen spelar Jørgen Leth in fem nya varianter på sin klassiska kortfilm, men för varje ny version måste han följa allt mer djävulska instruktioner (eller "obstruktioner") från von Triers sida. Alkoholstinna diskussioner mellan de två filmskaparna varvas med att Leth åker världen runt för att spela in sin gamla film på nytt. Redan från början är känslan att von Trier vill sätta dit Leth. Inledningsvis verkar det inte handla om mer än spjuveraktig sadism med glimten i ögat, men snart inser man att det handlar om något mer. Leth är uppenbarligen en idol för von Trier, ett slags konstnärlig fadersfigur. Von Trier vill se om han kan plocka ner honom på jorden och begå ett slags fadersmord. I själva verket är det alltså snarast en kamp mot sig själv von Trier för.
I slutändan vill jag nog påstå att kampen förblir oupplöst. Jørgen Leth lämnar filmen utan skråmor. Lars von Trier blir kvar med sina demoner. Vid ett tillfälle säger von Trier att problemet med Leth är att han blir inspirerad oavsett vilka obstruktioner som tänks ut åt honom. "Ja, jag kan inte hjälpa det" svarar Leth.
*
Samma år, 1967. Poeten Jørgen Leth tillägnar diktsamlingen Sportsdigte åt den danske cyklisten Ole Ritter. Jakten på "det perfekte menneske" har fört Leth till idrottens värld, till bordtennisen och, framför allt, till cyklingen. Sportsdigte har beskrivits som ett av de första större exemplen på litterära skildringar av sport i Skandinavien. Inte minst idrotten som uttryck för det heroiska i människan lyfts fram av Leth – "Her kommer vi, de store kørere i verden" och "jeg rejser mig i sadlen / ser mig om for sidste gang / jeg hører feltets hjerte slå", är exempel på hur det kan låta. Dikten "I Hear Music" ger en oöverträffat vacker beskrivning av hur (man som icke-cyklist gärna vill tro att) det känns att vara ensam i en lyckad utbrytning i ett cykellopp:
Jeg hører musik for mit øre
og jeg ved jeg er alene
violinerne taler fra telefontrådene
og jeg ser at landskabet lytter
en trompet træder ud af træernes skygge
og jeg træder uden at tænke på mit tråd
højere og højere hører jeg musikken
og jeg er fri og ingen vil få mig at se.
Idrottsmannen och konstnären känns osedvanligt nära varandra i denna dikt. Gemensamt har de strävan mot det till synes ouppnåeliga, trotset mot tillvarons begränsningar, livet som vigs åt ett arbete som i några enstaka fall ger ära och berömmelse, men i regel bara glömska och förslitningsskador. Perfektionens förbannelse. Och de kan inte hjälpa det.
*
År 1976. Cykelfantasten Jørgen Leth spelar in den klassiska dokumentären En forårsdag i helvede, om detta års upplaga av cykelloppet Paris-Roubaix. Efter diktsamlingen Sportsdigte har hans idrottsintresse fortsatt manifesteras genom filmer som Stjernerne och vandbærerne om 1974 års Giro d'Italia och Den umulige time om Ole Ritters försök att slå det klassiska timrekordet. Mest berömd av Leths cykelfilmer är dock En forårsdag i helvede, som måste vara en av de bästa sportdokumentärer som gjorts. Det sakliga, närmast social-antropologiska, skildrandet av mänskliga göromål känns igen från Det perfekte menneske. Likaså intresset för människan när hon är som vackrast och starkast. Filmen fångar på pricken vad det är som gör att vissa av oss älskar cykelsporten. Känslan av en episk resa där långsamma partier laddar upp för intensiva spänningsmoment. Den individuella heroismen, den kollektiva uppoffringen, smutsen, slitet och spelet. Filmens dramaturgi följer cykelloppets. Leth har förstånd att ägna gott om tid åt cyklisternas förberedelser och den relativt händelsefattiga inledningen av loppet. Spänningen byggs upp från grunden. På slutet sitter man som på nålar, precis som om det var ett cykellopp i realtid man beskådade. Men idrottens krassa vardag skymtar också fram. När loppet är över tar de tävlande en dusch, skakar av sig resultatet och börjar tänka på nästa tävling – hjulen måste fortsätta snurra i toppidrottens maskineri.
Jørgen Leth skulle senare bli en uppskattad, ja rentav folkkär, expertkommentator på danska TV 2. Jag har aldrig sett ett cykellopp på dansk tv, men jag vet att tittarens relation till kommentatorerna är annorlunda än i många andra idrotter. Ett cykellopp består av långa sjok tid där ingenting speciellt händer. För cykelkommentatorn räcker det inte med att kunna prata snabbt om dramatiska sporthändelser. Han eller hon måste också kunna fungera som en resekamrat som håller en sällskap under färden. Jag har kunnat mysa till Arne Hegerfors röst, häpna över Lasse Granqvists svada och glädjas i mitt innersta över Jesper Hussfelts kunskap om italienska fotbollsspelares smeknamn – men ingen fotbollskommentator har känts som min vän på samma sätt som Eurosports Roberto Vacchi och Anders Adamson. Möjligheten till en liknande relation till Jørgen Leth gör det nästan värt att flytta till Danmark.
*
År 2005. Snuskgubben Jørgen Leth berättar i självbiografin Det uperfekte menneske hur han har haft sex med sin haitiske kocks tonårsdotter. Leth har bott i Haiti sedan 1991 och är sedan år 2000 dansk honorärkonsul i landet. Bekännelserna skapar skandalrubriker och närmast lynchstämning i Danmark, där vissa tidningar vill få det till att Leth hållit sig med sexslavar på Haiti. Anklagelserna är grundlösa, men att han har haft sexuellt umgänge med en minderårig verkar dock stå klart. Leth får sluta som expertkommentator på TV 2 och avgå som honorärkonsul. År 2010 förstörs hans hus och så gott som alla hans ägodelar av jordbävningen som drabbar Haiti detta år. Jørgen Leth flyttar hem till Danmark igen.
*
År 2008. Musikern Jørgen Leth släpper albumet Vi sidder bare her. Skivans koncept säger något om hans status som kultfigur, ja kanske rentav orakel, i Danmark. Idén är helt enkelt att Leth blir intervjuad av (de riktiga) musikerna Mikael Simpson och Frithjof Toksvig, varpå dessa tonsatt valda delar av samtalet. Leth må vara en snuskgubbe, men på piedestalen sitter han. Vi har redan sett hur Lars von Trier skruvade fast sin äldre kollega allt hårdare där uppe, i takt med att han med en dåres envishet försökte riva ner honom därifrån. Simpson och Toksvik gör inga sådana försök, de kan inte göra annat än att brodera melodier kring storheten. Vi bjuds på nummer som "Dans" (om hur Leth trots åldern och tröttheten ibland inte kan motstå att dansa), "Ikke En Skid Klogere" (om hur han inte alls anser sig ha blivit klokare med åldern) och inte minst "Min Første Forelskelse", en fantastisk skildring av den där första, resultatlösa förälskelsen som Leth trots alla senare erotiska eskapader aldrig har kunnat glömma.
När jag lyssnar på albumet föds en tanke: Är det i själva verket Jørgen Leths röst allt handlar om? Rösten som beskrivit två människor i ett tomt, vitt rum för oss; som hållit oss sällskap över Paris-Roubaix kullerstenar och Tour de Frances bergsetapper – och som nu används som ett instrument bland andra i en musikalisk komposition. Är det där magin ligger, nyckeln till fenomenet Leth?
*
År 2021. Jag har fortfarande inte riktigt fått grepp om människan Jørgen Leth. Han är inte "det perfekte menneske", den saken står klar. Att han är en "uperfekt menneske" framstår närmast som en tautologi, operfekta är ju vad vi människor är. Men hur förklara denna hämningslösa aktivitet och mångsidighet? Vad är det i den danska luften som gör att landet får fram så många märkliga mångsysslare? Handlar det om en glupande aptit på livet som inte finns i Sverige på samma sätt, eller en större acceptans för omåttlighet och att tänja på gränserna? Vi har tidigare haft Asta Nielsen som passat in i denna kategori av danska mångsysslare och nu alltså Jørgen Leth – filmskapare, poet, cykelfantast, snuskgubbe och musiker. (Och det kommer komma fler danska mångsysslare, jag lovar.) När jag skriver om dessa personer känner jag mig ibland som en besökare från en annan planet (eller tja, Sverige) som försöker förstå danskarna. Jag ser en dansk göra film, skriva poesi och kommentera cykling, men har jag för den sakens skull förstått något om dansken?
Kanske var Jørgen Leths drivkraft inget annat än den där känslan av att ligga ensam i täten. Höra fiolerna spela i telefonlinorna och en triumfatorisk trumpet ljuda från trädens skugga. Av att veta att ingen kommer ikapp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar