söndag 5 december 2021

72. Einar Jónsson (1874-1954)

Den absoluta likgiltigheten. Jag står där framför ännu en Canova, Thorvaldsen eller om det kanske är någon mindre berömd klassiskt skolad skulptör  man ser ju ändå ingen skillnad på deras verk  och tänker att jo, den här vackra skulpturen är ju verkligen välsvarvad, bra jobbat. Men känner något? Nästan aldrig. De ser alla ut att bokstavligt talat vara stöpta i samma form, och om jag vill se avbildningar av utbytbara men vackra och välsvarvade varelser finns det ju en uppsjö av influerarmodeller på instagram som jag kan ägna min uppmärksamhet åt istället.

Är jag lite väl elak mot den klassiska skulpturtraditionen (och för all del även mot instagrammodeller)? Jo, det är jag väl. De är verkligen tjusiga och det är klart att det kan kännas rent och fint att betrakta sådana skickligt sammansatta konstruktioner. Men jag vill att konsten ska drabba mig mer än så. Mer än de nyantika så kallade mästerverken, men också mer än de generiskt avbildade krigarkungarna på torget och mer än de massproducerade små skulpturerna i krimskramsbutikerna.

Jag vill, kort sagt, att det ska kännas som det gör när jag betraktar en skapelse av Einar Jónsson.

Thor wrestling with Age. Upphovsrätt: Copyright Al Case, Ashland Daily Photo

Ovan ser ni Thor, den ofattbart starka krigsguden, vara inbegripen i kamp med en gammal dam. Thor hade träffat på en snubbe som utmanat honom att brottas med snubbens skruttiga mor. Vilket skämt, måste Thor ha tänkt, och antog utmaningen utan några onda aningar. Det visade sig dock att den gamla damen var personifieringen av åldrandet och Thor fann det omöjligt att brotta ner henne. Inte ens Thor kan vinna mot tidens malande tand. Thor wrestling with Age är ett otroligt monument. Åldrandet själv ligger över en mängd människor som en groteskt utdragen kvinnoorm. Hon tynger ner allt och alla och inte ens Thor förmår trycka iväg henne. Det är inte bara genialt att komma på själva idén, att få fram den här bilden för sin inre blick, utan skulpturen är också rasande skickligt utförd. Allt är så taktilt och expressivt. Det brutala i figurernas uttryck samverkar med skönheten i själva kompositionen. Man känner något när man betraktar Thor wrestling with Age. Den amerikanska Skandinavienexperten Henry Goddard Leach har konstaterat att Jónsson är unik i konstvärlden och att hans närmaste andliga själsfrände inte är någon annan skulptör, utan den engelska poeten och målaren William Blake. Det är en träffande jämförelse: samma poetiskt storartade, nästan sinnessjuka, fascination för det mytiska, mystiska och andliga hittar man hos båda konstnärerna.

Einar Jónsson har inte vandrat den enkla vägen fram genom konstlivet. När han växte upp på Island i slutet av 1800-talet fanns det ingen skulpturtradition alls på ön. Det fanns inga skulptörer heller, för den delen. Han växte upp bland bönder, men ville något mer än att "bara" arbeta med markens gröda. Jónssons poetiska och konstnärliga ådra skulle så småningom ta honom till Köpenhamn, där han fick möjlighet att studera under erfarna konstnärer. Ett stipendium tog honom sedan till Rom i två år, och det var där han utvecklade sin avsky mot konventionell och regelstyrd konst. Traditionen begränsade konstnärerna och låste fast dem i invanda tankemönster, menade Jónsson. Nej, konstutövare ska vara originella och hitta sin egen väg. Det låter som klyschor idag, men det har inte alltid varit en självklar inställning och få konstnärer såväl då som nu (den elaka vill kanske säga särskilt nu) har förmågan att verkligen ställa sig utanför traditionen och skapa originella verk. Nu uppstod förstås inte heller Jónssons konst, hur säregen den än framstår, endast utifrån hans eget inre; det är exempelvis tydligt att han är influerad av tidens symbolistiska rörelser. Som tidigare nämnts kan Blake också ses som en influens, även om det är oklart ifall Jónsson tog del av brittens poesi och konst.

Det symboliska och allegoriska skapar tillsammans med det mycket konkreta och sinnliga bildspråket ett mäktigt, ofta skrämmande, intryck. Jónssons intresse för isländsk och grekisk mytologi, för kristendom och mysticism, kunde ofta resultera i svårtolkade skapelser. Men även när man inte riktigt förstår dem så drabbar verken en rejält, ja kanske på grund av det gåtfulla och svårtydda. Ibland är symboliken mer uppenbar. I konstverket Remorse ser vi hur den personifierande Ångern ligger över en skräckslagen man och drar upp hans ögonlock. Ångern låter oss inte blunda för det vi gjort. Jónsson arbetade oftast med materialet gips, vilket tillät honom att fortsätta pilla på sina skulpturer i decennier. Vad gäller Remorse så har den i örat viskande mannen (vi ska tydligen också ständigt påminnas om våra olyckor hörselvägen) skulpterats dit efter att ursprungsversionen var färdig.

Einar Jónssons Remorse.

När Jónsson efter åren utomlands återvände till Island gjorde han det efter att ha slutit ett avtal med den isländska staten. I likhet med Gustav Virgeland utlovade han äganderätt till alla kommande verk, om han i utbyte fick en studio och ett hem. Till slut blev det ett helt museum av det - det första offentliga isländska museet, beläget i centrala Reykjavik. I anslutning till detta kombinerade hem-studio-museum uppfördes också en park med skulpturer av Jónsson (också det kan jämföras med Virgeland och skulpturparken i Oslo). Jónsson utförde många verk på uppdrag av staten och flera av hans statyer ståtar över olika delar av staden. Mäktig är hans avbildning av Reykjaviks grundare, Ingólfr Arnarson, en man som i Jónssons version ser ut att ha all den kraft och beslutsamhet som krävs för att grunda en eller annan huvudstad. Självständighetsledaren Jón Sigurðsson har framställts med en på sitt sätt lika självklar pondus.

Men Einar Jónsson skapade också många verk helt på sina egna premisser, för sin egen skull, och det är dem jag tycker allra mest om. Några av hans verk tycks fokusera helt på en enda stark känsla, som sorg eller förtvivlan, och de är antingen käftsmällsintensiva eller elegant vackra, men oavsett vilket alltid lika starka att beskåda. Jag skulle kunna fortsätta att länka till eller klistra in bilder ett bra tag till, men jag vill istället uppmana er att själva googla runt, eller rent av boka in en resa till Reykjavik. Det finns så mycket fantastiskt att ta del av. Jag vet inte exakt vad ni kommer tycka, känna eller tänka, när ni ställs inför Einar Jónssons skapelser. Men ni kommer inte förbli likgiltiga. Det vågar jag lova.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar