fredag 25 mars 2022

35. Elias Lönnrot (1802-1884)

En av de bästa musikböcker jag läst är "Last Night a DJ Saved My Life" (döpt efter discoklassikern). Den handlar om discjockeyns långa och vindlande historia, genom olika epoker och musikstilar. Boken är en kärleksförklaring, men för en gångs skull inte till konstens upphovsmän, nej, det är sammanställaren och presentatören som står i fokus. Människan som med stor kunskap, lyhört öra och ihärdig tålmodighet vet hur man ska sammanfoga delarna till en tilltalande helhet. På så sätt är sammanställaren trots allt en konstnär i egen rätt  något nytt har uppstått, ur myllret av röster, ord och ljud. Kulturskaparna utgör förutsättningen, men det är förmedlarna som får konsten att nå mina ögon och öron, och som paketerar det på ett sätt som gör att jag bryr mig.

Vilket faktiskt helt osökt leder oss in på den finländska artonhundratalsmänniskan Elias Lönnrot. Visst, han ägde egen originalitet: han skrev ett lexikaliskt standardverk, Svenskt-Finskt lexikon, som utövade ett inte helt obetydligt inflytande på det finska språket, och som utbildad läkare bidrog han, förutom alla sina praktiska insatser förstås, även med skrifter om läkarvård. Han var därtill ett aktat namn inom botaniken, där hans skrifter fick stor cirkulation i Skandinavien. Men det här är inte vem Elias Lönnrot först och främst var. Lönnrot var den största och viktigaste sammanställaren i finsk historia. Kanske är det en överdrift att säga att Lönnrot genom sina samlingar av mytologiska finska berättelser lagt hela grunden för den finländska kulturen. Kanske är det förhastat att påstå att han genomgripande påverkat finländarnas uppfattning om sin historia, sin karaktär och sitt själsliv. Men förmodligen inte.

När Elias Lönnrot gav sig iväg till avlägsna trakter i Karelen och Savolax var det med det huvudsakliga syftet att sammanställa ett mäktigt epos. Homeros var förebilden. Lönnrot sökte upp så kallade runosångare, vilket var personer som sjöng gamla folkdikter. (Legendarisk är minnesgeniet Larin Paraske, en bubblare till den här listan.) Sången framfördes på runometer, även kallad kalevalameter, vilket är ett versmått som bland annat innefattar riklig allitteration. Alla dessa gamla sånger om mänskliga gudar, om världens skapelse, om heroiska äventyr och småaktig avundsjuka, fick Lönnrot sjungna för sig. Snart hade alla dessa fantastiska myter omvandlats från sång i luften till bläck på papper. Hemkommen från sina resor satte han sig ner för att sammanställa materialet. Visst behövdes det remixas lite, och fyllas ut lite här och var med Lönnrots egna rader, så att hålen i handlingen fogades igen. Men som helhet sprang allting i eposet från det finska folkets urminne, från historier som återberättats och visklekt sig fram i hundratals år. Resultat blev Kalevala, Finlands oomkullrunkeliga nationalepos.

Kalevala, med sina 50 sånger över knappa 400 sidor, inleds inte smygande och försiktigt. Vi kastas rakt in i en himlastormande skapelseberättelse, där luftens jungfru stiger ner från skyarna och befruktas av vind och vatten: "Vinden gjorde vad den gjorde; hon blev havande med havet." Medan jungfrun, som heter Ilmatar, ojar sig över sina födslovåndor så lägger en and bo på hennes knä, som sticker upp ur havet. Äggen ramlar ur boet och när de slås i bitar så uppstår jord, himmel, sol, måne och moln. Men Ilmatar lider fortfarande av sin graviditet och önskar att storguden Ukko ska skynda på processen. Till slut lackar även fostret själv på tiden det tar. Den otålighet och ilska som den ofödda sonen känner ska bli typiska kännetecken för honom. Han ber månen och solen att släppa ut honom så han kan börja härja runt i världen. Men till ingen nytta. Som vanligt får man ta tag i saker själv om det ska bli nåt gjort. Det gäller särskilt finska människogudar med en manlighetsbarometer som slår i taket.

Men när månen inte ville,
   och när solen inte kunde,
blev han småningom förargad,
   utled på att leva instängd,
vred upp låset till palatset
   med det nästyttersta fingret,
sparkade upp portens benlås
   med den vänstra fotens stortå,
spände naglarna i tröskeln,
   och kröp fram i farstudörren.

Väinämöinen ramlar ner i havet och irrar runt några år innan han hittar fast land. Det är starten på Kalevala, och därifrån tas vi sedan igenom ett rikt persongalleri och fantastiska händelser. Baksidetexten till en svensk utgåva av eposet sammanfattar kärnfullt vad det handlar om:

Kalevalasångerna handlar om män och kvinnor med övermänskliga krafter. De tar ofta sången til hjälp. Om Väinämöinen behöver en båt så sjunger han fram den. Om Lemminkäinen behöver en häst så skapar han den av sina motgångar. Den mäktiga kvinnan Louhi förvandlar sig lätt till en väldig örn. Den unga Marjatta blir gravid med ett lingon i skogen. Kalevala innehåller urgamla skapelsemyter, gripande mänskliga öden, mycken folklig visdom och många partier av lyrisk skönhet.

Visdomen och skönheten framträder redan tidigt i eposet. Väinämöinen har redan hunnit bli äldre, och vida berömd för sin visdom och sina sångkrafter. Han har också hunnit få sig en rival i Joukahainen, som utmanar honom i en sorts sångduell. Väinämöinen sjunger helt sonika ner honom i ett kärr, och i sin nöd lovar han Väinämöinen sin systers hand. Systern, Aino, tvingas därmed lämna sina föräldrars trygga hem. Hennes sorg över detta skildras hjärtskärande:

Modern frågar sin dotter:
   "Varför gråter du, min Aino?
Du som får en sådan fästman,
   vittberömd och rik; vid fönstret
kan du sitta där i huset,
   prata ditt och datt på bänken."

Dottern svarade och sade:
   "Mamma, du som gav mig livet!
Har jag inte skäl att sörja:
   flätan som jag måste mista,
håret som är tjockt och härligt,
   glänsande som guld i solen,
men som jag skall gömma undan,
   hölja med en hustruhuva?

Aldrig slutar jag att sakna,
   solen som den lyser hemma,
månen som går upp så mäktig,
   allting underbart som finns här,
om jag måste lämna kvar det, 
   tidigt i min enda ungdom,
här på bror mins snickarbacke,
   platsen under pappas fönster."
Man känner starkt för dotterns belägenhet. Men lika starkt är moderns förmanande svar:
Modern sade till sin dotter,
   sade som en äldre säger:
"Dåraktig är du som gråter,
   bort med dig och dina tårar!
Du har inte minsta orsak
   att så gräma dig och gråta.
Gud har gjort att solen skiner
   också annanstans i världen,
inte blott vid pappas fönster
   eller på din bror vid grinden.
Backar finns med bär och buskar,
   svedjeland med smultronsställen,
som du, sparv, skall lära känna
   långt från stället där vi lever,
långt från pappas gamla svedja,
   och din brors nyss brända
                                    backsved."

"Gud har gjort att solen skiner / också annanstans i världen". Hur fint är inte det? Just den här blandningen av rörande partier med halsbrytande äventyr är en av Kalevalas styrkor. Det finns en uppsjö av märkliga karaktärer att fascineras av (smeden Ilmarinen är en personlig favorit  ni vet, han som smitt himlavalvet och pengakvarnen Sampo). Det typiskt finska återfinns överallt i verket: det barska, robusta, no nonsense-tänket. Kanske har finländarna i någon utsträckning blivit som de blivit på grund av Kalevala? Med tanke på hur stort inflytande det haft på det kollektiva finska medvetandet så är det inte omöjligt.

När man läst Kalevala framstår det inte som konstigt att eposet inspirerat så mycket kanoniserad finländsk litteratur, konst och musik. Många finska egennamn och företag har sitt ursprung i verket och det finns tv-serier, filmer och serietidningar som behandlar nationaleposet. Men inflytandet sträcker sig långt utöver de finska nationsgränserna. Kalle Anka och Jorge Luis Borges har använt sig av Kalevalas mytvärld och Lönnrots namn. Estlands nationalepos tycks i det närmaste vara en rip-off på det finska originalet. Sagan om Ringen? Jodå, Tolkien var uttryckligen inspirerad av Lönnrots epos (det finns exempelvis uppenbara likheter mellan Väinämöinen och Tom Bombadill). Jag har, som ni förstår, bara skrapat på ytan. Kalevala som grunden till finländsk kultur? Det framstår allt mer som en underdrift, när man ser vilka återverkningar den haft på människors fantasi över hela världen.

Det kanske inte har gjorts några discoklassiker till Elias Lönnrots ära, men hans livsverk har legat till grund för ett helt folks kulturella, historiska och mentala medvetande. Det är, när allt kommer omkring, inte så illa pinkat för en sammanställare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar