Den fjärde juni 1942 firade marskalk Mannerheim sin sjuttiofemte födelsedag. Dagen blev en nationell festtillställning. Mannerheim tilldelades den ärofulla titeln "marskalk av Finland". Självaste Adolf Hitler gjorde ett överraskningsbesök och de två åt en födelsedagsmiddag tillsammans. För den finska armén, under denna period involverad i det blodiga fortsättningskriget med Sovjetunionen, firades dagen på så sätt att det delades ut en flaska förskuren konjak att dela på för fem man. I en roman som kom ut några år efter kriget skildras denna episod. Fänrik Koskelas pluton tar tacksamt emot flaskorna men nöjer sig inte därmed, utan kompletterar med hembryggt brännvin (så kallad "kilju"). Det hela blir upptakten till ett hejdlöst suparslag.
Medan flaggor viftas och fanfarer trumpetas i Helsingfors vinglar alltså stupfulla finska soldater runt någonstans i de karelska skogarna. Episoden är rolig och också träffande för författarens sätt att ta sig an den finländska historien. Väinö Linna hette han. Okänd soldat hette romanen.
*
Okänd soldat (1954) var Väinö Linnas stora genombrott som författare och kan nog utan överdrift sägas vara det moderna Finlands nationalepos. Romanen är en av alla tiders största bestsellers i Finland. Med sitt realistiska underifrånperspektiv och sina minnesvärda karaktärer har den haft en stor betydelse för det kollektiva minnet av fortsättningskriget mot Sovjet. Redan året efter romanens utgivning gjorde regissören Edvin Laine en filmatisering som också blev mycket uppskattad och har bidragit till bokens bestående popularitet.
Romanen bygger på Väinö Linnas egna erfarenheter som stridande i fortsättningskriget. Känslan av autenticitet är stark. Trots att händelserna som skildras många gånger är fruktansvärda, är den också överraskande rolig med sina sköna karaktärer och återkommande cynismer om kriget och krigföring i största allmänhet. Finlands 1900-talskrig beskrivs med klädsam ironi. Om vinterkriget sägs det:
"Finlands vinterkrig var utkämpat, det bästa dittills av alla krig, ty där utgick båda parter som segrare. Finländarnas seger var dock såtillvida mindre som de måste avfärda landområden åt sin motståndare och dra sig tillbaka bakom nya gränser."
De olika karaktärerna i Väinö Linnas roman beskriver olika förhållningssätt till kriget och dess fasor. Den jordnära cynismen dominerar. Mot slutet av kriget, när krigslyckan vänt för finländarna och de är stadda på en mer eller mindre kaotisk reträtt, träffas idealisten Kariluoto (som nyss varit på permission och gift sig, och därför inledningsvis är på gott humör) och den krasse realisten Koskela. De börjar diskutera krigsutvecklingen. Kariluoto frågar Koskela:
- Hur ska det gå för oss?- För bataljonen?- För oss alla. För hela Finland …- Som det brukar gå för den som förlorar. Åt helvete.Kariluoto haka darrade. Han kände något vått under ögonlocken och sa med gråtblandat raseri i rösten:- Nej. Nej herregud. Det står jag inte ut med … Jag vill inte se det. Vad som helst men inte det.- Det finns inget hopp. Inget alls.- Då får vi slåss utan att hoppas.- Det är ju det vi har gjort hela tiden, sa Koskela trött och likgiltigt.
Där gick gränsen mellan mannarnas grumsande och den verkliga revoltandan. När som helst var de färdiga att överösa både fosterlandet och dess herrar med spott och spe, men om någon försökte ge hånet en programmatisk anstrykning blev han utskrattad. Där fanns en rå av allvar som inte fick överskridas.
En anledning till att Okänd soldat blev så omåttligt populär hos det finska folket, tror jag är att den lyckas kombinera en rå avidealisering av kriget med en på samma gång sympatisk framställning av den "vanlige finnen", Det är krigsberättelsens eviga trick. Support the troops, not the war. Men sällan så skickligt utfört som i Linnas roman. Framställningen av den vanlige finnen är faktiskt inte helt olik den som framträder i Fänrik Ståls sägner, och jag upplever att Runebergs verk ständigt finns med i bakgrunden av Okänd soldat. Till viss del som inspiration, men förstås ännu mer som motpol till Linnas krigsskildring, det vill säga, som urtypen för den idealiserade bild av kriget som författaren ville bort ifrån.
Detta komplicerade förhållande till nationalskalden Runeberg och hans Finlandsbild finns i ännu högre grad med i Väinö Linnas andra storverk – trilogin Här under polstjärnan (1959-1963), där Finlands historia, med torparfamiljen Koskela i centrum, skildras från 1880 och nästan ända fram till Linnas egen tid. Första delen fick i svensk översättning titeln Högt bland Saarijärvis moar och jag hade till en början tänkt göra en stor poäng av det genialiska i denna referens till Runebergs klassiska dikt om bonden Paavo – tills jag insåg att Linnas roman tyvärr inte alls heter så på finska. Det är lite synd för det finns något i denna titel som passar så perfekt för författarens sätt att både bygga vidare på och ironisera över den folkligt heroiska traditionen från Runeberg. Bonden Paavo är ju ett slags symbol för det finska nationallynnet – och Linna och Runebergs hyllningar av finnen är som sagt inte alltför olika varandra. Samtidigt är en av bokens stora förtjänster Linnas sätt att uppnå ironi genom att kontrastera Runebergs ideal mot den råa verkligheten.
I en briljant scen kommer det upplysta kyrkoherdeparet Salpakari på besök till torparen Jussis enkla bostad. De berättar för den hårt strävande familjen hur "vi finnar" är den hårdaste och segaste av alla människoraser, och hur inget annat folk skulle stå ut under de förhållanden som råder i de finska skogarna. Jussi vill de förära med "lantbrukssällskapets nyodlarmedalj" för sitt arbete med att röja ny mark. När han berättar om hur frosten tagit hans råg, så vet kyrkoherdefrun precis hur det känns:
Ja. Den faran har ju alltid hotat nybyggarna. I Bonden Paavo skildras det så fint. Också Juhani Aho har beskrivit det så bra någonstans.
På vägen hem till prästgården stannar paret upp i andakt inför det finska landskapets skönhet. De konstaterar att det aldrig är så vackert som när göken gal och våren har anlänt. Och bestämmer sig för att ålägga familjen Koskela ytterligare sex dagsverken. Man måste ju trots allt kunna leva ståndsmässigt på prästgården.
Kyrkoherdeparet Salpakari är inga elaka människor. De är upplysta, liberala och välmenande. Uppträder alltid respektfullt mot drängar, pigor och torpare, och visar genuint intresse för deras sysslor. Ändå blir det så fel. Man skulle kunna säga att det är kyrkoherdeparets naivitet som leder fram till det så småningom katastrofala förhållandet till sina underlydande – men riktigare är nog att katastrofen ligger latent redan i parets maktposition gentemot torparen, och att nämnda naivitet består just i oförmågan eller oviljan att se denna maktposition i sitt fulla ljus. För kyrkoherdeparet är bonden Paavo en berättelse om det finska folkets strävsamhet och karaktär. För Koskelas är det en levd realitet, dag efter dag, år ut och år in. Och det är inte bara frosten som är fienden.
Balansgången att slå hål på det pompösa, nationalistiska och idealistiska hos Runeberg – men samtidigt bygga vidare på nationalskaldens hyllning till finnen, fast på en mer jordnära och realistisk nivå – lyckas tack vare Väinö Linnas förmåga att skildra alla människor (även de från de högre klasserna) med självklar förståelse och värme. Trilogin är fylld av intressanta karaktärer. Kyrkoherden, med sina återkommande resonemang med sig själv som aldrig slutar i något radikalare än god vilja och pessimism är kanske den jag kan känna igen mig mest i. En annan minnesvärd karaktär är skräddare Halme som försöker förena gryende socialism med fosterländska bildningssträvanden gemensamma med överklassen; som bildar byns första arbetarförening, men hövligt frågar baronen om lov att ha möten i brandkårshuset – och som av bara farten försöker introducera såväl teosofi som vegetarianism i den lilla avlägsna finska byn. Halme är en typisk representant för den intellektuelle uppkomlingen – lojal med sina arbetande olycksbröder, smickrad av den bildade överhetens intresse, och i alla sammanhang ytterligt mån om den egna självbilden. Vidare finns naturligtvis den gamle torparen Jussi som med sin djupt inpräntade arbetsmoral ser med skepsis på de marscherande socialisterna:
Nuförtiden gör int man nå anat än sjunger. Man ha börja bygg världin me att sjung. På min tid levd int nå ander än klockaren på he.
Allihop är de i mer eller mindre utsträckning gestalter som går att tycka om. Alla läsare kanske inte känner sympati för kyrkoherdeparet, men Linna ger oss i alla fall chansen att göra det.
Första delen av trilogin avslutas med en vacker sommarbild från torparsonen Akselis och hans älskade Elinas bröllopsnatt. Och så ett par avslutande, olycksbådande ord: "Finlands sommar är vacker. Men kort." I nästa del bryter helvetet löst. Den finländska bondemiljön känns ju inte alls så långt ifrån vår egen. Chocken blir därför desto större när krig och massavrättningar plötsligt kommer in i bilden.
*
Väinö Linna blev en modern nationalförfattare för Finland med Okänd soldat och Här under Polstjärnan. Böckerna blev oerhört inflytelserika och uppskattade, och hade utöver sina litterära kvaliteter även en stor betydelse för landets kollektiva minne av sin närhistoria: bilden av Finlands deltagande i fortsättningskriget mot Sovjet har påverkats starkt av Okänd soldat och många har också ansett att den andra delen av polstjärnetrilogin (Upp trälar! heter den på svenska) varit avgörande för att den "röda" sidans umbäranden under och efter det finska inbördeskriget blivit en del av det allmänna medvetandet. Avgörande för att detta inflytande skulle bli möjligt var så klart att Linna med sin frodiga humor och sitt folkliga perspektiv även kunde tilltala den breda massan. Trots alla tragedier skjuts idén om Finland och det finländska aldrig fullständigt i sank i hans verk.
Efter alla om och men, efter umbäranden, klasskamp, inbördeskrig och massavrättningar, så fortsätter vi ändå tro på bonden Paavo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar