Det var ett sånt där tillfälle då verkligheten överträffar dikten. Vi kom i bil från längre upp i Sverige, oroliga över hur det skulle fungera vid gränsen till Danmark. Det var pandemins andra sommar, och i ett industriområde i Malmö stannade vi vid ett av de där testföretagen som ploppat upp som oönskade svampar så fort
någon hade kommit på att det går att göra pengar på människors
reslust.
Sommersøndag nationen holder fri
Nogen høre Arne Myggen
Selv høre jeg David Bowie
Solen skinner & genbokonen flager
Med dannebrog over et kaffebord
Fyldt med likør & tørre kager
Alt er så simpelt & såre godt
Rul hende en joint & stik mig lidt pot
Tre kvinnor i medelåldern satt vid en trapp och rökte gräs i solen. De lyssnade på C.V. Jørgensen. De hade det bra.
I "Bellevue" från Storbyens små oaser (1977) finns allt som gör C.V. Jørgensen till C.V. Jørgensen: den milda ironin över danskheten, de överraskande rimmen (godt/pot, fri/Bowie) och de för svenskar svårförståeliga referenserna. (Arne Myggen, vem?) Allt det här förklarar varför han i hemlandet är en omhuldad kultfigur, medan han i Sverige är praktiskt taget okänd. Ulf Lundell fick en gång av en förväntansfull dansk musikjournalist frågan om sin relation till C.V. Jørgensen. Lundell var tvungen att göra journalisten besviken, han hade varken hört talas om C.V. eller lyssnat på en enda låt av den danska musikskalden.
C.V. Jørgensen är helt klart inte Kim Larsen. Men de tillhör samma generation av danska rockpoeter, som med vardagsrealistiska texter på danska slog igenom på 70-talet. Kim Larsen tog Gasolin-raketen rakt upp bland stjärnorna. Andra artister som Sebastian, Gnags och C.V. Jørgensen fick nöja sig med att stå hostandes i sotstoftet och bittert mumla vafan hände. Så kan en historieskrivning se ut, som inte tar hänsyn till vad som skulle kunna ha hänt. Faktum är att C.V. Jørgensen i slutet av 70-talet konkurrerade med Kim Larsen om samma publik. Det var en kamp där Kim Larsen inte alltid drog det längsta strået. Under turnén till Vild i varmen (1978) var alla medlemmar av Gasolin inbjudna till en spelning. En skakad Kim Larsen lämnade redan efter en halvtimme med orden: "Nu er det sket! De æder os! De æder os!"
Det ska understrykas att "C.V. Jørgensen" vid den här tidpunkten var ett band. C.V. stod för låttexter, sång och
gitarrspel, men de övriga medlemmarna var minst lika viktiga för att
skapa det driviga och tajta soundet. Den klassiska medlemsuppsättningen Erik Falck, René Wulff, Ivan Horn och C.V. Jørgensen (som tillsammans också gick under namnet Det Ganske Lille Band) följdes åt under tre skivor: förutom Vild i varmen, den redan nämnda Storbyens små oaser och Solgt til stanglakrids (1979). De här tre skivorna har bland C.V.-fans närmast ikonisk status. Sedan splittrades bandet, som en följd av en lång maktkamp mellan den konflikträdda ensamvargen C.V. och de övriga medlemmarna. Ironiskt nog ledde splittringen till att C.V. ett år senare släppte sin bäst säljande skiva. Tidens tern (1980) med hiten "Costa Del Sol" sålde över 100 000 exemplar och har sedermera fått plats i den danska kulturkanon.
Men Kim Larsen kunde andas ut. C.V. Jørgensen var aldrig ämnad för de allra största rubrikerna. Efter den oväntade succén med Tidens tern gjorde C.V. allt för att skaka av sig den oönskade populariteten. Han försökte ett tag att helt undvika att skapa hits. Jag vet vad publiken vill ha, jag vill bara inte ge dem det, som han uttryckte saken. Den tjurskalliga inställningen förklaras av att C.V. i grunden är en idealist. En hit lyssnar du på – och glömmer i samma sekund som tonerna klingar bort. C.V. vill skänka människor förlösning med sin musik. Och för det krävs det att sången känns som ett personligt meddelande. (Det förklarar också varför han, under sin aktiva karriär, la ner oerhört mycket tid på sina texter. De blev oftast inte klara förrän precis vid inspelningsskedet.) Sedan peaken med Tidens tern har C.V. gett ut sex album, som inget – till upphovsmannens stora lättnad – har gjort större väsen av sig, varken i Danmark eller utomlands. Han kunde ha blivit en stjärna och som folkkär åldrande musiker en regelbunden gäst i diverse mysprogram på teve. Det blev inget av det. Och tur är väl det. C.V. Jørgensens texter fungerar bättre ur ett outsider-perspektiv.
Den ironiska blicken på samhället och samtiden fanns där redan från början. C.V. Jørgensen rimmade syrligt om danska överklassflickor och rikemansfamiljer. "Entertaineren" är en drift med jet set-underhållare som håller "monologer uden mening i", och "Et satanisk mesterværk" en vidräkning med hur pengabegär äter upp människor inifrån. I "Maskemesteren" gör sig C.V. lustig över gråa kontorsmän, med sina resväskor och oklanderliga kostymer. Han naglar fast en av dem i sin sång: "Han er totalt blottet for humor & farveløs som gelé / Han titulerer sig selv diplomat & attaché". Men i slutändan är även kostymnissen ett offer för systemet, någon som måste skriva för brödfödan: "Men selv om hans håndskrift har det helt korrekte svaj / Er & bli'r han blækhusarbejder ligesom mig."
C.V. Jørgensen hade emellertid inga ambitioner om att leda en revolution eller förändra samhället. Han såg sig själv snarare som en protestsångare i Bob Dylans efterföljd, en person som vittnar från samhällets skuggsida. Och han tummade aldrig på den poetiska formen. I "Datadisciplin" gör C.V. narr av åttiotalets själlösa yuppie-samhälle, genom att helt enkelt ställa upp och rimma på tidens populära inne-ord:Digital hjernedød konservatisme
Nådesløs illoyal funktionalisme
Creditcard kokain Cadillac disciplin
Hjerteløs asocial chauvinisme
Legitim eksklusiv liberalisme
I takt med att 80-talet framskred letade sig ett melankoliskt stråk in i C.V. Jørgensens texter. På Vennerne og vejen (1985) är utanförskapet och pessimismen tydlig, som på "Vennerne og mig" där inte ens vännerna skänker glädje till poetens liv: "De smiler når de glider / Uden ord til farvel / Vennerne bli'r skygger af sig selv". Vid ungefär samma tid vände C.V. sig inåt. Samhällets ofullkomlighet störde honom fortfarande, men det gav inte längre upphov till arga utfall. På "Livet er lykken" från Indian summer (1988) erkänner C.V. att han har det som allra bäst när han är "tanketom": "Alt hva' jeg forlanger på en dag som i dag / er sød country-musik uden stop".
C.V. Jørgensens strävan efter spiritualitet och nya själsliga insikter kulminerade sedan med Sjælland (1994). Skivan markerade att C.V. Jørgensens tid som rockig samhällskritiker var förbi. Borta var de arga gitarrerna. Istället präglas skivan av vad C.V. Jørgensen kallar ett "Miles Davis-sound" (nåja) och texter som snarare än att peka ut missförhållanden i samhället betonar det stora sammanhang alla världens skapelser är en del av. Det här är verkligen inte en dålig sak, vilket den vackra "Skygger af skønhed" kan få illustrera. Hade den cyniska protestsångaren blivit flummig hippie på äldre dar? Nja, så enkelt är det kanske ändå inte. C.V. Jørgensen hyste fortfarande sympati för samhällets medellösa och utstötta och på omslaget till skivan står C.V. naken bland jättebjörnlokor som tornar upp sig kring honom. Ja, vi ska älska naturen men det är inte säkert att naturen älskar oss tillbaka.
*
Hur ska man förklara att vi, tre kulturnördar i Sverige, älskar en dansk rockpoet så pass mycket att han hamnar på plats 32 på en sådan här lista? Jag kan bara svara för mig själv, men när jag upptäckte C.V. Jørgensen för några år sedan och tragglande började dechiffrera hans texter, var det som en uppenbarelse.
Det har nog med identifikation att göra. När jag var yngre letade jag efter arga uppkäftiga sångare, vars utanförskap jag kunde känna med hela kroppen. Det var ungdomens aggressiva avståndstagande från samhället, dess libidinösa jakt efter normöverträdelse.
Men vafan, man växer ju upp. Samhället är lika idiotiskt som förut, men det blir allt svårare att se sig själv i ett ungdomsuppror och allt lättare att identifiera sig med en sångare som på behövligt avstånd och med poetisk ackuratess sätter ord på människors förljugenhet och hyckleri.
En sådan sångare är C.V. Jørgensen.
Älskar C.V!
SvaraRadera