31. Jens Ferdinand Willumsen (1863-1958)

Kommer ni ihåg Vilhelm Hammershøi? Ja precis, han med de sobra interiörerna och frånvända kvinnorna. När han gick på konstakademin i Köpenhamn hade han en märklig klasskamrat, en man med stort självförtroende och intensiv blick. De höll bägge på med samma typ av måleri och blev vänner, trots att de både personlighetsmässigt och konstnärligt egentligen var varandras motsatser. 

I målningen Fem portrætt från 1901 sitter fem av Hammershøis konstnärsvänner runt ett smalt bord, upplysta av två tända vaxljus. Och där sitter han, Jens Ferdinand Willumsen, som den märklige mannen hette, i målningens mittpunkt, med sin genomträngande järnblick. Kompositionen skvallrar om att det här är ingen sammanhållen grupp med en gemensam vision; det här är individer som var och en på egen hand ville intränga i människolivets gåtfulla själsliv. Det gällde i högsta grad Willumsen. 

Fem portrætt (1901)

Vad var det nu Hammershøi ville med sin konst? Jo, fånga det partikulära och enskilda; livets snabbt förbipasserande ögonblick. Det var en ambition där konstnärens subjektiva blick undertrycktes så mycket som möjligt. Perspektivet i Hammershøis målningar är neutralt och objektivt, och motivkretsen begränsad till det borgerliga hemmet under skiftande ljusförhållanden eller en svartklädd kvinna som läser i en bok. 

Willumsen då? Ja, han hade tillräckligt mycket ego för att på en målning sätta sitt eget ansikte på en tiger. Svävande i rymden. Hell yeah.

Himmelgåden (1938)

Vilken kontrast till Hammershøi! De klara färgerna, den skulpturala kroppsligheten, den enorma självhävdelsen!

I en recension av en symbolistutställning kritiserade Hammershøi en kollegas stil: på vissa av målningarna är grässtråna och bladen på träden fyrkantiga, på andra är bladen och gräset och alltihop istället runt. Man kan förstå att Hammershøi – som i sitt skapande var så konsekvent och stringent – avskydde den slappa ombytligheten. Dessutom avskydde han alla former av symbolism. Han kunde inte tåla om det som syntes på målningen betydde någonting annat. Det var antitesen till vad han själv ville uppnå med sitt måleri.

Det gör han inte, men det är nästan så att han beskriver Willumsens konst. Himmelgåden är förvisso en målning av en förmänskligad tiger. Men det är framförallt en målning som handlar om någonting annat, nämligen Willumsen själv.

Ta en titt på En bjergbestigerske från 1912. Det är klart att målningen föreställer en specifik kvinna, med rött hår, markerad näsa, spatserkäpp, etc. Men på ett annat plan är det inte en enskild kvinna Willumsen har avbildat. Han har målat av Kvinnan; kvinnan som arketypisk idé, som monumentaliserad natur – som hon existerade i Willumsens huvud. Ännu tydligare är det i Den grønne pige. Här är motivet istället kvinnan som njutningsvarelse, som erotiskt objekt.

Så jobbade han. Allting i hans målningar drog mot det mytiska, det hisnande och det symboliska. Eller som han själv uttryckte saken vid 73 års ålder: "Kunst er Syner, Følelser, Tanker materialiserede!"

En bjergbestigerske (1912)

Den grønne pige (1922)

Ni har säkert redan ställt er själva frågan, hur kunde de här två inbördes så olika konstnärerna över huvud taget vara vänner? I rättvisans namn ska det sägas att det tog ett tag innan Willumsens symbolism slog ut i full blom. När de ungefär samtidigt drog ner till Paris på 1890-talet var det som likartade målare. Men Willumsen lät sig i högre grad influeras av det franska avantgardet, av Odilon Redon, Seurat och Gauguin. 

Och säger man inte att motsatser attraherar varann? Under en period hade Hammershøi kontakt med en berömd fransk konsthandlare. Här öppnades en dörr till den franska konstvärlden. Men Hammershøi brydde sig inte om att upprätthålla kontakten, av ointresse eller lathet må vara osagt. Kontrasten till Willumsen kunde inte vara större. Den senare kämpade med näbbar och klor för att slå igenom i Frankrike och för att få sin egen pionjärinsats erkänd. Hammershøi ville plåna ut sig själv, Willumsen sätta sig själv på piedestal.

Vem man föredrar kan ju vara en fråga om läggning. Men också om dagsform. Ibland vill man ha Hammershøis stillhet och melankoli, ibland vill man ha det här:

Naturskræk. Efter stormen nr. 2 (1916)

Den mänskliga gestalten i förgrunden till Naturskræk ser ut att försöka vilja undkomma havets vågor och solens bländande ljus. Hur ska den här målningen förstås? Som en maktkamp mellan hav och sol, med människan i mitten? Som en skildring av mänsklig ångest? Solreflexionerna i havet bildar ett eller flera kors. Är det en religiös målning? 

 

Funderingar eller tolkningar av det här slaget leder tankarna lite fel. En viktigare fråga att ställa sig, i förhållande till Willumsens målningar – åtminstone om man tillmäter konstnärens egna åsikter någon vikt – är vad de gör med oss. Willumsen ville förändra konstbesökarna i grunden. Konstverket skulle fungera som en katalysator till nya medvetandeskikt: "God Kunst er det eneste, som fører Folk over i Evigheden." Exakt vad Willumsen menade med detta är för mig kryptiskt och oklart. Men det räcker att veta att konstnären hade sådana ambitioner, för att betrakta målningarna på ett nytt sätt. Vet ni vad, de blir bättre.

 

San Travaso Kanalen i Venedig. Måneskin. (1930)

Med blicken fäst bortom vår sinnliga värld, men tillräckligt fåfäng för att bry sig om sitt eftermäle på jorden. Willumsens museum, grundat 1957, ett år innan Willumsens död, blev ett av Danmarks första museer tillägnad ett enda konstnärskap. Det behöver väl knappast nämnas att Willumsen hade ett eller flera fingrar med i spelet.

Mitt i museet hänger vad Willumsen själv kallade sitt livsverk. Det store relief är en enorm relief (cirka två gånger tre meter) av marmor och förgylld brons, som enligt konstnären själv visar den mänskliga utvecklingen, från kaos till andlig befrielse. I mitten syns två giganter med armarna utsträckta, den vänstra representerar förnuft och den högra representerar instinkt; figurerna längst upp till vänster representerar krig och fred, de längst upp till höger representerar vilja och omtanke, och så vidare. Den mänskliga utvecklingen kulminerar så med det gyllene paret till höger, som kärleksfullt omfamnande varandra är vända mot framtiden.

Det store relief (1928)

Det gyllene paret.

Att stå framför reliefen är en häftig upplevelse. Att vara på Willumsens museum likaså. 

Det finns konstvetare som avfärdar Willumsens konst för att vara icke-harmonisk och kitschig. De har inte fel. Hans figurer är påtagligt kroppsliga. Hans kompositioner är dramatiska. Hans symbolism påträngande. Men det är samtidigt vad som gör hans målningar så starka och bra.

Det mest paradoxala i Willumsens konstsyn är att han, trots att han la så stor viktig vid det subjektiva uttrycket, och trots att han ville framhäva sig själv på alla sätt och vis, samtidigt menade att konsten kunde sudda bort gränser mellan människor. Jag har ingen aning om vad Willumsen menade med evigheten, men jag vet precis vad det innebär att låta tankarna vandra i betraktande av ett konstverk och att glömma bort sig själv.

Det är inte en oangenäm känsla.