1971 gav en jugoslavisk filmregissör sju kolleger uppdraget att på under tre minuter spela in en film. De enda instruktionerna var att det skulle ske i ett sovrum, filmas med en statisk kamera och att meningen "I miss Sonja Henie" skulle vara med. Torts att respekterade storheter som Milos Forman och Frederick Wiseman deltog i projektet så liknar resultatet mest en tramsig filmskoleövning. Det intressanta är snarare instruktionen de fick. Vem var Sonja Henie egentligen och varför hade någon anledning att sakna henne? När det här filmexperimentet spelades in hade det bara gått två år sedan Henie avlidit, men känslan är att saknaden sträckte sig längre tillbaka än så. Det människor egentligen saknade var den Henie som tog över såväl idrottsvärld som underhållningsindustri på 30-talet. Den charmiga superstjärnan Sonja Henie, som på toppen av sin karriär sålde ut arenor och biosalonger med godmodiga leenden och häpnadsväckande dansturer på isen.
Men innan Sonja Henie blev ett, ska vi kalla det livsöde, så var hon en hårt arbetande och exempellöst framgångsrik idrottare. Henie är ett bra exempel på att det inte skadar att få "rätt" förutsättningar från början, om man vill nå framgång. Hennes pappa var en gammal världsmästare i cykel och hade blivit rik på pälsförsäljning. Den lilla flickan uppmuntrades mycket tidigt att testa flera sporter och hon visade sig ofattbart talangfull i flera av dem, skidor och tennis inte minst. Men det stod ändå tidigt klart att det var konståkningen som skulle bli flickans framtid. Att den verkligen skulle bli hennes framtid, det hade pappan beslutat sig för. Det dröjde inte länge innan han tog sin dotter ur skolan och anlitade världsledande tränare och experter, däribland en prisad rysk prima ballerina, för att Sonja nu skulle ha både tid och förutsättningar att bli bäst.
Vägen var utstakad, men naturligtvis krävs det mer än bara goda omständigheter och maniskt pushande föräldrar för att nå framgång. Det krävs egen talang och skicklighet och det hade Sonja Henie i överflöd. Annars hade hon inte kunnat sopa hem de norska mästerskapen i konståkning vid tio års ålder och medverka i de olympiska spelen vid elva års ålder, yngst av alla deltagande. Några få år senare, 1927, åkte den då fjortonåriga Sonja hem sitt första VM-guld. Segern omgärdades av viss kontrovers, eftersom det satt flera norska domare i juryn. Men att den unga flickan var bäst i världen på konståkning kunde snart ingen förneka. Under de närmaste tio åren dominerade hon sporten på ett sätt som knappt kan ha någon motsvarighet i idrottshistorien. Hon vann tio raka världsmästerskap, tre raka OS-guld och från och med 1931 också sex raka Europamästerskap. Det är sinnessjukt på en rent idrottslig nivå, men det säger ändå inte allt om hennes inflytande. Hon förändrade sporten på flera sätt: de bland damerna numera typiska korta kjolarna och vita skridskorna var det hon som populariserade, hon bidrog med skridskoåkningsmässiga innovationer, och hennes glamorösa uppträdande väckte sådan uppståndelse att det snart ansågs som en självklarhet att konståkningen skulle accepteras som olympisk idrott (det hade inte varit en självklarhet tidigare). Därutöver gjorde hon ett alldeles särskilt intryck på publiken. Den charmades, blev förtjust och förälskad.
En som blev förtjust var tyska rikskanslern, Adolf Hitler. Det tredje av de ovan nämnda Olympiska spelen gick av stapeln i Tyskland och Hitler tyckte mycket om den söta nordiska kvinnan. Den tjugofyraåriga Henie heilade tanklöst när så behövdes, och mottog glatt ett signerat fotografi av Hitler. Det hela var kanske mer aningslöst än avskyvärt, men när kriget väl drog igång skulle hon hamna i större politiskt blåsväder.
Mycket hände dock mellan 1936 och krigets utbrott. Sonja Henie hade efter det tio år långa segertåget inget kvar att bevisa längre som professionell idrottare. Sa jag professionell? Jag menade förstås amatöridrottare, eftersom det vid den här tiden inte var tillåtet att delta i de Olympiska spelen om man samtidigt tjänade pengar på sin sport. Den mycket ambitiösa och entreprenöriellt lagda familjen Henie var lite väl förtjusta i den nya lyxiga livsstilen för att vilja låta sig begränsas av amatörreglerna. De ville kunna slå mynt av kändisskapet. Nålen på kartan sattes ner i USA. Redan som barn hade hon bestämt sig för att bli filmstjärna efter idrottskarriären och nu var det dags. Inom kort tid hade hon lyckats få in både en och två skridskoklädda fötter i filmbranschen. Hennes första film, One in a Million, blev en stor kassasuccé. Henie var ingen stor skådespelare, men filmerna byggde till stor del på vackert koreograferade isdansscener och genren var lättsam humoristisk musikal, så hon behövde inte vara någon Isabelle Huppert för att nå framgång. Parallellt med det nya livet som filmstjärna turnerade hon USA runt med konståkningsshower. Överallt sålde hon ut arenor. Nya filmer väntade, också dessa stora succéer.
I hela livet hade Sonja Henie fått stå i centrum av all uppmärksamhet och förväntat sig att bli framgångsrik, vilket hon också blev. Hon hade levt i en bubbla, skyddad från omvärlden av överbeskyddande föräldrar som var konstant närvarande. Pengar hade hon skaffat sig mer än nästan någon annan kvinna: det finns bedömare som menar att hon var en av världens rikaste kvinnor vid den här tiden, om man bara räknar till egen intjänad förmögenhet. Kanske är det inte receptet för att bli den mest sympatiska personen. En gammal skridskokollega säger i en dokumentär att det var två eller tre saker Sonja Henie ville ha av en man: "Power, money, and maybe love." Henie var charmig, men hon var också av allt att döma en ganska självupptagen diva.
Vad skulle divan göra när Tyskland plötsligt invaderade Norge och norska styrkor som befann sig i Kanada bad henne om finansiell hjälp? Ingenting som imponerade på sina landsmän. Henie, numera amerikansk medborgare, ville inte ta sida i kriget eftersom USA själva var neutrala. Det kunde ses som olämpligt, resonerade hon. Kanske kan man förstå hennes förvirring: Henie levde i en sagovärld, hennes filmer utgjorde sagovärldar, och hon var uppfostrad att tro att hon själv var viktigast i världen. När det plötsligt krävdes av henne att ta moraliskt och politisk ansvar, så visste hon inte riktigt vad hon skulle göra. Efter att USA väl gått med i kriget så började Henie engagera sig ganska kraftfullt på olika sätt. Men det ursprungliga sveket hade norrmännen svårt att förlåta.
Kriget fortsatte att plåga världen, och Sonja fortsatte att åka skridskor. Men stjärnan började dala. Filmpubliken hade tyckte det var kul med konståkningsuppvisningarna ett tag, men nyhetens behag hade lagt sig och nu drog inte hennes filmer in lika mycket pengar längre. Efter att ha tagit flera dåliga företagsrelaterade beslut så började också hennes shower inför publik att bli mindre inkomstbringande. Den drygt trettioåriga norskan befann sig inte längre på toppen av världen och det hade hon förtvivlat svårt att acceptera. Hon vände sig till flaskan. Kriget hade tagit slut men det hade också Sonja Henies storhetstid.
Det fanns fortfarande rum för vissa bejublade återkomster, inte minst är det glädjande att konstatera att Norge till slut tycktes acceptera henne igen efter sveket under kriget. Men det skulle aldrig bli som förr och när hon träffade en norsk företagare så lade hon ner skridskoåkningen för gott. Den nya passionen blev konst och mycket tyder på att hon ändå levde ganska lyckligt under slutdelen av sitt liv. I mitten av 60-talet diagnosticerades hon med leukemi, och hon avled 1969 på väg till en operation.
Hela den här texten har varit en genomgång av hennes liv. Men det är också hennes liv som fascinerar, som är det dramatiska konstverket. Sonja Henie förändrade en hel sport och blev under några år centrum i världens största underhållningsindustri. Samtidigt, i bakgrund och förgrund om vartannat, så pågick omvälvande världshändelser. Henie var ibland tvungen att förhålla sig till dem, men lyckligast var hon alldeles säkert när hon kunde stänga ute världen utanför arenorna och inför en beundrande publik sväva runt på isen. Då fick hon stå i centrum och njuta av smattrande applåder. Då fick hon, kort sagt, vara älskad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar