Varför imponeras vi så mycket av operasångare? I ärlighetens namn är det inte många av oss som så särskilt ofta vänder oss till konstformen. Opera kan framstå som lite väl teatralisk teater, och musiken kräver en nivå av uppmärksamhet, tålmodighet och engagemang som den moderna människan med sin splittrade tillvaro och distraktionsfyllda livsstil sällan orkar uppbåda. När vi just har skummat klart nyheterna på mobilen och har elva minuter kvar innan det är dags att gå av bussen, kanske vi inte trycker igång en ödesdiger Wagneropera. Likaledes är en filmkväll med tacos både billigare och enklare än att pallra sig iväg till ett fyratimmars-evenemang på stadens operahus. Vi har inte tid. Vi pallar inte.
Ändå fascineras vi av operasångare på ett sätt som vi sällan gör av popartister. Operastjärnornas hela väsen är präglat av storslagen tragik. Är du en person som varje helg ikläder dig rollen som Isolde på planetens mest vördade operahus får du en annan aura än om du sjunger popsånger på Roskildefestivalen. Dessutom: de imposanta karaktärerna, de självgoda divalaterna, den enorma röststyrkan, den otroliga rösttekniken – villigt eller motvilligt imponeras vi av detta. Kort sagt, de största operasångarna är larger than life. Kanske är det det som vi älskar?
Ovanstående beskrivningar stämde hur som helst in på norska sopranen Kirsten Flagstad. Hennes obesvärade förmåga att öka röstens volym till hisnande höjder, utan att verka ansträngd och utan att darra på tonmanschetten, gav henne epitetet "århundradets röst". Till detta ska läggas hennes dramatiska talang. Flagstad skulle bli berömd som den största Wagneruttolkaren av dem alla, och med tanke på hur ödesdigert storslagna Wagners verk är kan man ana vilken utstrålning och teatralisk förmåga som krävdes för att fylla ut kostymen. Flagstad var med andra ord en sanslöst skicklig operasångare, en av de största i historien. Trots det handlar de flesta skildringar av Kirsten Flagstad om någonting annat – nämligen hur hennes hemland behandlade henne under och efter den nazistiska epoken i Europa.
Kirsten Flagstad växte upp och började uppträda i Norge, men skulle göra sig ett namn på Stora Teatern i Göteborg. Det var där (eller här, eftersom jag sitter och skriver det här i nyss nämnda stad) som hon några år in på 1930-talet blev upptäckt av Metropolitanoperans ("Mets") styrelseordförande. Norskans talang var naturligtvis det som fick ordföranden att försöka locka henne till sig, men hennes ungdomliga och slanka utseende var också en viktig faktor. (Dirigenten Artur Bodanzky lät meddela henne att hon "först och främst inte skulle bli tjock" under tiden som hon övade in de Wagnerroller Met hade avsatt åt henne.) Flagstad ville först inte åka – faktum är att hon helt hade övervägt att sluta med opera – men beslutade sig till sist för att ta chansen. Hennes man, affärsmannen Henry Johansen, stannade kvar på hemmaplan. Han skulle spela en viktig roll i den sorgliga historia som senare utspelade sig.
Succén lät inte vänta på sig. Mer eller mindre över en natt blev Kirsten Flagstad såväl publikens som kritikernas gunstling. Hänförda deklarerade de att en ny superstjärna hade tagit plats på scenen, och under andra halvan av 30-talet befäste hon sin position som den förmodligen största sopranen i världen. I alla händelser var hon den ojämförligt bästa Wagnersångerskan. Det är ont om rörliga bilder på Flagstad när hon sjunger, men ett kort tv-uppträdande när hon framför valkyrieropet "Hojotoho" ger ett härligt exempel på hur det kunde se ut och låta, även om det finns anledning att tro att framförandet är lite polerat för att passa den breda tv-publiken. Flagstad spelade flera av de stora Wagnerrollerna: Brünhilde i Wagners tre operor Valkyrian, Siegfried och Ragnarök, Isolde i Tristan och Isolde, Elsa i Lohengrin, med flera. När Flagstads karriär började ta slut i början av 50-talet hade hon spelat Isolde 182 gånger. Det är många, om någon undrar.
Flagstad kunde göra mer än bara tolka Wagner. Hon har sjungit in fina psalmer, klassiska Bachkantater och på ett underbart sätt tagit sig an sin landsman Grieg. Det märks i dessa inspelningar att hon inte bara kunde fläska på, utan också förmedla subtila och berörande känslor med mer nedtonade medel. För egen del är det i dessa inspelningar jag tycker som mest om Kirsten Flagstad.
Var var vi någonstans? Just det: succén på Met med efterföljande världsrykte. Men så kom kriget. Hennes man Henry hade som sagt stannat hemma och 1941 började Kirsten få oroväckande telegram som tydde på att Henry behövde henne. Alla, inklusive före detta presidenten Herbert Hoover, avrådde henne från att åka tillbaka till det krigshärjade Europa, men Kirsten valde i det här läget kärleken till sin man före karriären. Problemet var att det handlade om kärlek till en man som hade tjänat pengar på kriget och som ansågs ha nazistkopplingar. Kirsten Flagstad själv uppträdde under krigsåren bara i neutrala stater (inklusive Sverige) och avstod aktivt från att uppträda för tyskarna. Men det spreds rykten att hon uppträtt för Hitler, och när kriget väl var över var det många norrmän som såg på Flagstad som, om inte en kollaboratör, så åtminstone en feg person som underhållit européer medan norrmännen slagits för sin frihet och sina liv på hemmaplan. Den negativa inställningen spred sig till Amerika. Norska ambassaden i USA tog sin hand från Flagstad och amerikanarna, som dyrkat sin stjärna, blev nu mer och mer tveksamma. Vid en konsert efter krigsslutet såg protesterna ut så här:
Chefen för Met, som hade tagit tillbaka Flagstad, hade en enkel och tydlig förklaring till varför han lät henne kliva upp på deras scen igen: "Århundradets bästa sopran måste uppträda i världens bästa operahus". Så blev det också, men inte utan protester.
Alltsedan andra världskrigets slut har kampen om Kirsten Flagstads eftermäle dominerat skildringarna av henne. En dokumentär om sångerskan fokuserar nästan enbart på att rentvå henne från beskyllningarna. Robert Tuggle, under decennier chefsarkivarie på Met och som i åratal arbetade på en bok om Flagstad, säger sig ha blivit "fysiskt och psykiskt illamående" av att lära sig om hur hon blev behandlad. En kvinna ur motståndsrörelsen berättar om trösten hon kände när hon lyssnade på Flagstads ljuva röst under de tuffa krigsåren. Med undertryckt ilska förklarar hon att vi människor är värdelösa, om vi inte längre klarar av att värdera och respektera människor som står högre än oss själva. På Flagstads sida stod också den mest berömda av alla norska motståndsmän, Gunnar Sønsteby, som med emfas intygade att sångerskan inte var nazist, utan snarare anti-nazist.
Utifrån det jag läst och förstått så verkar anklagelserna mot Flagstad vara orättvisa. Idag har Norge också vänt i synen på Flagstad, vilket visar sig i att hennes ansikte syns på både sedlar och flygplan. Hennes amerikanska status som en av historiens största inom sitt fält kan symboliseras av att hon tillsammans med Sonja Henie är den enda norska personen som förärats en stjärna på Hollywoods "walk of fame". Men i slutänden är det inte främst för hennes omvälvande livshistoria eller framstående plats i operahistorien som vi idag beundrar Kirsten Flagstad, utan för hennes sång. Kvinnan ur motståndsrörelsen, som jag nämnde ovan, sammanfattade sin ödmjuka tacksamhet genom att säga: "Tänk att jag får lov att höra en så stor röst!"
Många, än idag, skulle påstå att den största rösten av dem alla tillhörde Kirsten Flagstad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar