100. Henry Parland (1908-1930)

Henry Parland nedlät sig aldrig till att dricka citronsoda. Det är i alla fall en slutsats man kan dra efter att ha läst ett karaktäristiskt distanserat och humoristiskt prosastycke där den unge diktaren konstaterar att citronsodan representerar den enkla mannen bland mineralvatten. "Man dricker den blott om man vill påpeka att man är obildad", men till skillnad från den högtravande pommacen, vars bubblor har något klumpigt och osäkert över sig, vet citronsodan åtminstone sin plats.

Finlandssvenske Parland var en ung författare verksam under mellankrigstiden som alltså intresserade sig för moderna drycker. I sann ungdomlig anda var han trött på den såsiga föräldragenerationen. Jazzen hade anlänt till Helsingfors, där Parland tillbringade sin sena tonårstid, och i staden fanns redan korta kjolar, flimrande neonskyltar och påträngande reklamaffischer. Moderniteten hade befäst sig huvudstaden. Frustande tåg och tjutande bilar tillhörde vardagen. Hollywoodfilmer vevades på stadens biografer för dem som inte föredrog att trängas på restaurangernas dansgolv. Det här var verkligheten för stadens människor, särskilt den unga delen av befolkningen. Varför skrev ingen dikt om den? Kanske för att poesin sällan velat beblanda sig med det låga, med det materialistiska och det prosaiska. Plocka upp en diktsamling av en 1800-talsromantiker och du hittar melankoliska hyllningar till förruttnelsen och symboliska referenser till antika gudar. Men du får svårare att hitta jämförelser mellan citronsoda och pommac.

Parland var både en särling och en del av ett större sammanhang. Det fanns förstås andra modernistiska lyriker under 1920-talet. Inte minst inom Parlands egen kulturella krets förekom flera originella diktare. Men den estetiska dandyn Parland var något av en udda fågel bland sina djuplodande (hör jag pretentiösa…?) finlandssvenska kolleger. Det var framförallt jagets mysterier som dessa andra nydanande diktare ägnade sig åt, med Edith Södergrans nietzscheanska larger-than-life-poesi i spetsen. In stiger en skrattande Parland, höjer glaset till en skål och ökar volymen på grammofonen.

Jag trodde
det var en människa
men det var hennes kläder
och jag visste ej
att det är samma sak
och att kläder kan vara mycket vackra.

De vida byxornas program:
vi skall vara
mera kläder,
mindre människor,
och själen insydd i uppslagen.

I Parlands dikter betraktas människan på distans, med ironi, och får vi veta något om deras själsdjup eller känsloliv får vi veta det utifrån den moderna tidens ting: gapskrattande lokomotiv och besvikna vinkaraffer kan visserligen säga något om diktarens stämning, men det är som att dessa materialistiska ting är mer värda att tala om, mer besjälade, än människan själv. Och den stelbenta akademin hade han inte mycket till övers för. Han hyllade istället “gatans universitet”:

Herregud
vad jag älskar
gatorna,
skådesfönstren
husväggarnas förvånade blickar
ned
på trottoarernas vimmelkantiga myrstråt.

Det är svårt att avgöra om Parland var djupt misantropisk eller bara en ung person som exalterat omfamnar det moderna livet. Hans hypermodernism kan lätt betraktas som en tidig form av postmodernism: gränserna mellan högt och lågt suddas ut, relativismen finns ständigt närvarande i hans poesi. Det kan ibland leda till viss irritation hos den vuxne läsaren, men samtidigt är det omöjligt att stå emot hans utsökta arrogans och respektlöshet när han avfärdar de stela ramarna för litterära normer:

Gula kväkande grodor
ur var mänskas mun
oförhappandes:

Man kan inte
man bör inte
man får inte
(t.ex. skriva som just nu).

Kan - kvack!
bör - kvack!
får - kvack!
   kvack!

En person som inte tar något på allvar och är respektlös mot allt kan synas vara tom på egna rättesnören och trosuppfattningar. Men Parlands diktning är inte helt utan högre syften – även om han döpte sitt debutverk till just “Idealrealisation” där han menade att vi ytterligare måste sänka prisen på våra ideal – och det framstår som ganska uppenbart att han bakom en nästan poserande ytlighet sökte efter någon hållbar sanning. Detta insåg hans samtida författarkollega och kritiker Rabbe Enckell, men flera andra kritiker var mindre imponerade. Om hans debutverk kunde man läsa saker som: “Fan-så-vågad posörattityd … allt krimskrams och ordbolleri ej är relexionslyrik“, “Det är tom mystik att tro att vi blir elektrifierade, när våra järnvägar bli det” och till och med tidigare nämnda Enckell kunde ibland störa sig på Parlands “ungdomligt nonchalanta fladder kring strumpor och byxor och kjolar och ben.” Hårdast i sin kritik är legendariska finlandssvenska författaren och kritikern Hagar Olsson: “Alla infall äro inte dikt, all nonchalans inte spiritualitet … ett anspråkslöst tidningskåseri bjuder ofta på mera kvickhet, mera elegans och ibland även mera poesi – än denna 'diktsamling' … Varje liten ordkrumbukt upptas som en djupsinnighet, varje slattrig meningslöshet lägges med djupaste allvar under lupen, dissekeras och befinnes vara ett poetiskt fynd.” Parlands egen kommentar till allt detta? Enkel, lakonisk och med ironisk touch – helt i linje med hans diktning: “En bok som enbart får goda recensioner måste antingen vara urtråkig eller helt enkelt dålig.”

Ju mer man läser, desto tydligare blir det att det också lyser igenom en sorts trötthet och melankoli i hans poesi. Han vet att det flamboyanta stadslivet lätt blir ett ytligt och tomt sådant. I en kort dikt frågar han sig om ungdom är en hunger eller en trötthet som dansar. Och kanske känner han att själen trots allt är skild från byxornas uppslag:

Det är inte jag.
Det är en mun som blåser ut rök,
ögon som sett för mycket människor,
en hjärna som jazzar trött.

Stundtals blir Parlands poesi vacker på ett överraskande och nästan oroande sätt, som i dikten om vad som fattas i moderskärleken:

En mor kom till mig:
säg
vad är det som fattas
i min kärlek?
mina barn älska mig ej
som jag dem

Jag sade:
likgiltighet,
litet svalkande likgiltighet
fattas i din kärlek
– då gick hon bort
seende mot jorden.

År 1930 insjuknade Henry Parland i scharlakansfeber och han dog blott 22 år ung, i Litauen dit han blivit skickad av sina föräldrar i ett försök att få lite fason på den bohemiske sonen. Efter sig lämnade han en diktsamling, ett antal opublicerade dikter och en ofullbordad roman. Det är en sorg att han aldrig fick bli riktigt vuxen. Men hans ungdomlighet fortsätter att lysa starkt.