99. Urho Kekkonen (1900-1986)

"Kekkonen... Kekkonen... Kekkonen... Kekkonen... Kekkonen... "

Presidentval i Finland. Året är 1978.

"Kekkonen... Kekkonen... Kekkonen..."

Rösterna räknas upp i direktsändning. Den monotona rösten maler på inför åhörarnas stumma ansikten.

"Kekkonen... Kekkonen..."

President Urho Kekkonen har redan suttit i fyra perioder på posten och de 300 elektorsrösterna hade egentligen inte behövt räknas – alla vet att det kommer bli en femte.

Det är ett klassiskt finskt tv-ögonblick, både underbart och skrämmande. Urho Kekkonen var en gigant som det är svårt att hitta någon motsvarighet till i andra (demokratiska) länder. Tjugofem år är en lång tid med människomått mätt. Mellan en tredjedel och en fjärdedel av ett liv. Så länge, 1956-1981, satt Kekkonen som president i Finland. Hans karriär i finsk politiks toppskikt var mycket längre än så. Den tog fart redan strax efter krigsstilleståndet med Sovjetunionen 1944, då Finland befann sig i en minst sagt prekär situation. 

*

Ett fritidsnöje jag har är att bläddra i min morfars nästan kompletta samling När var hur. För ett tag sedan satt jag med 1949 års upplaga i knät. Här fanns ett fördjupande avsnitt om Sovjetunionens ökade makt under och efter andra världskriget. Jag hajar till inför kartillustrationen. Ett tjockt, svart streck ska symbolisera "järnridån" (ett uttryck som gjorts känt bara några år tidigare av Winston Churchill), det vill säga den hårt bevakade gränslinje som skilde Västeuropa från det kommunistiska Östeuropa. Polen, Tjeckoslovakien, Östtyskland och övriga länder och regioner man brukar tänka på som "öststater" befinner sig på den högra sidan av strecket. Men så gör även Finland.

Väst och öst enligt När var hur 1949

Det här säger något om den utsatta situation Finland befann sig i strax efter andra världskriget, balanserandes på en knivsegg mellan de två blocken. Under lång tid framåt kom en stor del av finländsk politik att handla om att hålla en god relation till Sovjet. Landet hade i två krig kämpat för att behålla sin självständighet. Man hade knappast råd att göra det i ett tredje. När marskalken och nyblivne presidenten Gustaf Mannerheim skulle utse en ny regering strax efter krigsstilleståndet 1944, blev dess ledarfigurer således två personer som redan hunnit profilera sig som försonligt inställda mot grannen i öst. Statsminister blev Juho Kusti Paasikivi, som kom att ge namnet åt hela denna politiska strategi – "Paasikivi"-linjen. Som sin högra hand fick Paasikivi en man som bara en vecka efter att stilleståndsfördraget undertecknats hade hållit ett radiotal där han uppmanat finnarna att acceptera fördraget och bygga upp förtroliga relationer med "Europas ledande stormakt" – justitieminister Urho Kekkonen. Det är lätt att se symboliken i det hela – Mannerheim, symbolen för Finlands heroiska insatser på slagfältet, på väg ut; Kekkonen, den pragmatiske realpolitikern, på väg in.  Hjältedådens tid som ger vika för fingertoppskänslans. 

Urho Kekkonen kom som justitieminister att få ansvar för att verkställa flera av stilleståndsfördragets svåraste villkor. Bland annat spelade han en stor roll i planerandet av den krigsansvarighetsprocess där den tidigare presidenten Risto Ryti och ett antal andra politiker som haft ledande roller under fortsättningskriget dömdes till fängelse. Kekkonen var också en nyckelfigur i tecknandet av försvarspakten VSB-fördraget med Sovjet 1948 (fördraget "om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd"), som skulle spela en stor roll i Finlands utrikespolitik ända fram till Sovjetunionens upplösning – och drack under den efterföljande festmiddagen vin och konjak med Stalin i Moskva.

Urho Kekkonen uppvisade tidigt en förmåga till goda relationer med ryssarna, vilket skulle visa sig bli nyckeln till hans framgångar i politiken. Redan på 40-talet kunde han genom att knyta kontakt med ledande personer i den sovjetiska kontrollkommission, som skulle överse att Finland levererade krigsskadeståndet som avtalat, få ovärderliga informationskanaler till Moskva. Kekkonen hade den fördelen att han kunde konversera på ryska utan tolk, vilket gjorde att han kunde samtala ensam med sovjetiska statsmän utan att någon annan i den finska ledningen kunde veta exakt vad som hade sagts. Till de allmänt goda relationerna med grannen i öst hörde också att Kekkonen på ett rent personligt plan kom att komma bra överens med inte minst Nikita Chrusjtjov (Sovjetunionens ledare mellan 1953 och 1964). Båda var bondsöner och hade samma humor och smak för starka drycker. Redan under Chrusjtjovs första statsbesök i Finland sommaren 1957 lyckades Kekkonen få in den sovjetiske ledaren i presidentresidensets bastu, där de två sedan tillbringade en hjärtlig kväll under tilltagande berusning.

Kekkonen var nu inte den ende finländske politikern med förtroliga kontakter med sovjetiska tjänstemän. Henrik Meinander skriver i sitt legendariska fjärde band av Finlands historia att man över hela partifältet snart såg till att ha en egen "husryss". En nyttig men också vansklig verksamhet. Föga överraskande spelade nämligen alkoholen en inte obetydlig roll i de finsk-ryska relationerna. När de finländska politikerna träffade sina "husryssar" (som i regel var slipade agenter) hörde det ofta till att ta sig ett glas – och när ett glas blivit flera kunde det ju mycket väl tänkas att någon råkade släppa ur sig lite mer information än vad som var tänkt. Redan från dag ett vid makten hade också Kekkonens egna alkoholvanor kritiserats (bland annat påstods han inför presidentvalet 1956 ha råkat i handgemäng på hotell Kämp i centrala Helsingfors), men vad jag förstår tycks han faktiskt ha haft den i detta sammanhang lyckosamma kombinationen av att sällan neka sig ett glas (vilket, gissar jag, hade fått honom att framstå som en tönt och tråkmåns i ryssarnas ögon), men samtidigt i regel behålla kontrollen över situationen.

Kekkonen och Chrusjtjov trivs tillsammans i en rysk skog 1963

Första gången Urho Kekkonen ställde upp i ett presidentval var 1950. Motståndarna bestod framför allt av de finska socialdemokraterna och samlingspartiet (Finlands motsvarighet till moderaterna), något som sedan skulle gälla under en stor del av Kekkonens tid vid makten. Dessa mer västorienterade partier hade ett slags "vapenbrödraskap" med varandra som gick tillbaka till krigstidens gemensamma uppslutning mot hotet från öst. Nu kritiserade man Kekkonens vänskapliga inställning till ryssen och för hans roll i krigsansvarighetsprocessen. Kekkonens anhängare å andra sidan fanns inte bara i det egna partiet agrarerna (Finlands motsvarighet till centerpartiet), utan också i Sovjet och i de med Kreml lierade inhemska kommunisterna. Socialdemokrater och moderater förenade mot sovjettrogna centerpartister och kommunister? Tja, så fungerade det i Finland på den tiden. 

Denna gång förlorade Kekkonen, men blev strax därefter utsedd som statsminister i en agrarledd regering. Som sådan skulle han bedriva ett på många sätt suspekt spel med Sovjet, som emellertid medförde mycket gott för Finland. Strax efter att han tillträtt som statsminister kunde Kekkonen således underteckna ett ytterst fördelaktigt handelsavtal med Moskva och 1955 bidrog hans goda relation med Chrusjtjov till att Sovjet till sist tillät att Finland blev medlem av FN och Nordiska rådet. Porkalaområdet i närheten av Helsingfors kunde följande år återbördas till Finland efter att ha varit tvångsarrenderat av Sovjet i tolv år. Allt noterades av Kekkonen som skalper att skryta med inför presidentvalet 1956. 

När statsminister Kekkonen den 19 september 1952 kunde kröna ett fantastiskt finskt år (sommar-OS i Helsingfors, Armi Kuuselas seger i Miss Universum) med att i radion konstatera att krigsskadeståndet till Sovjet nu var betalat, framstod Finlands framtid efter många svåra år äntligen som ljus och lovande.

Det gjorde även framtiden för Urho Kekkonens karriär.

*

Presidentvalet 1956 blev dramatiskt, men Urho Kekkonen tog hem segern. Anklagelser om ostyriga alkoholvanor och kvinnoaffärer hade cirkulerat inför valet, men det är inte alltför långsökt att tänka sig att dessa kan ha ökat hans popularitet i det macho-betonade Finland.  KGB-agenterna skrev nöjda rapporter till Moskva, som såg Kekkonen som en garant för att Finland i sin utrikespolitik inte skulle driva för nära västlägret. Valets förlorare talade oroat om ett nära förestående "Kekkoslovakien".

Förhållandet till Sovjet var en oundviklig knäckfråga för varje finsk ledare och det var som tidigare nämnts i just denna fråga Kekkonen visade sitt största mästerskap. Finlands medborgare var av förståeliga skäl rädda för den ryska björnen. Kekkonen umgicks med den i bastun. Hans första period som president skulle tydligt visa att Sovjetunionen inte drog sig för att lägga fingrarna i den finländska inrikespolitiken om det krävdes för att hålla landet på rätt kurs. I slutet av 50-talet uppstod den så kallade "nattfrostkrisen", då Moskva med mer eller mindre förtäckta hot tvingade en misshaglig koalitionsregering mellan samlingspartiet och socialdemokraterna att avgå. Och inför presidentvalet 1962 inträffade "notkrisen", då Urho Kekkonens motståndare Olavi Honka drog tillbaka sin kandidatur efter att Sovjet lämnat en hotfull not som indirekt stödde Kekkonen. Ryssarna vågade helt enkelt inte lita på att den framgångsrika vänskapspolitiken med Sovjet skulle kunna upprätthållas utan Kekkonen vid rodret och det vågade snart inte finländarna heller – nästa val 1968 blev en övertygande seger för Kekkonen.

Notkrisen är också ett bra exempel på Urho Kekkonens förmåga att utnyttja massmedia. Redan tidigt i sin karriär briljerade han som som kvick deltagare i det enormt populära diskussionsprogrammet Miniatyrparlamentet som börjat sändas i radio 1945. När televisionen slog igenom i Finland lyckades han dra nytta även av detta nya medium med sin kraftfulla framtoning och retoriska skicklighet.  När Kekkonen nu mottog beskedet om den hotfulla noten från Sovjet befann han sig på Hawaii av alla ställen. För att demonstrera hur kallt han tog hela situationen bestämde han sig för att lugnt ta ett dopp i Stilla havet inför de församlade journalisterna och fotograferna, innan han bytte om från badbyxorna och anträdde resan hem för förhandlingar med Chrusjtjov i Novosibirsk. En av troligtvis ganska få gånger i världshistorien som bilden av en medelålders man i badbyxor förmått ingjuta förtröstan i en nation.

Kekkonen tar ett dopp i Stilla Havet under notkrisen 1961

Urho Kekkonens maktposition upprätthölls alltså delvis med ur demokratisk synpunkt tveksamma medel – vissa menar på att han själv hade ett finger med i spelet i planerandet av krisen. Hans sätt att styra landet garanterade dock östlig stabilitet, vilket i sin tur gjorde att Finland kunde börja sträcka ut en hand även i västlig riktning och så småningom (efter lite lirkande med Kreml) även ingå förmånliga handelsavtal åt det hållet. För ett land som nyligen kämpat för sin nationella fortlevnad framstod detta trots allt som något positivt. Det hela kom att kallas för "den finländska paradoxen" – ju närmare relationer finnarna hade med öst, desto bättre relationer kunde man också ha med väst. Den finländska paradoxen skulle bli ett återkommande tema i Kekkonens utrikespolitiska retorik. Mer tveksamma bedömare i väst myntade istället begreppet "finlandisering", som en nedsättande (och varnande) term för alltför stora eftergifter åt Moskva. 

Sedan Urho Kekkonen hade säkrat sin maktposition började han från och med andra halvan av 60-talet blicka ut från Finlands gränser och låta landet inte en mer framträdande roll i internationella sammanhang. Höjdpunkten blev när han lyckades utnyttja Finlands status som neutral nation för att driva igenom arrangerandet av den stora Europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen (ESSK) i Helsingfors sommaren 1975. För hela världen demonstrerades nu Finlands roll som brobyggare mellan öst och väst. Arrangemanget var verkligen enormt. Aldrig tidigare hade så många statschefer varit samlade på en plats. Allting avlöpte exemplariskt – till och med vädret visade upp sin bästa sida med leende solsken och värmebölja över huvudstaden. Västtysklands Helmut Schmidt talade för första gången personligen med Östtysklands Erich Hoenecker. Kekkonen å sin sida fick tillfälle att hänga med såväl Gerald Ford som Leonid Brezjnev. För första gången erkändes nu av alla parter de europeiska statsgränser som dragits upp efter andra världskriget (viktigast av allt så klart existensen av två tyska stater). Deltagarna kom också överens om grundläggande förpliktelser vad gäller medborgarnas livskvalitet och frihet – i efterhand har man pekat på hur ESSK var en bidragande orsak till att östblockets politiska dissidenter i allt högre grad vågade höja sina röster. Kekkonen själv ansåg att dessa tre sommardagar i Helsingfors utgjorde kulmen av hans karriär. Som ett resultat av konferensen blev han aktuell för Nobels fredspris och ska ha förlorat den avgörande voteringen för 1975 års pris med en enda röst (priset tillföll istället den sovjetiske dissidenten Andrej Sacharov).

Annars var 70-talet en tid då Urho Kekkonen alltmer började framstå som en föredetting. Kanske kan man se legendariska finska rockbandet Suomen Talvisotas "Kekkonen Rock" (som även finns i svensk version av M.A. Numminen) som symtomatisk för den allmänna uppfattningen – Kekkonen hade blivit en gammal gubbe man kunde driva med. (En alternativ tolkning är förstås att han var en nationalgestalt med så starkt symbolvärde att det gick att utnyttja för provokationer.) Kekkonen hade redan inför sitt omval 1968 deklarerat att han inte skulle stå till förfogande vid 1974 års val. Mycket verkade tala för att hans gamle trotjänare Ahti Karjalainen skulle kliva in som tronföljare. Något i dennes beredvillighet att ta över presidentposten tycks dock ha retat Kekkonen, om det nu var äkta misstro mot Karjalainens förmåga att sköta de känsliga östkontakterna eller bara en instinktiv motvilja mot att plötsligt ha en konkurrent. Presidenten började i det tysta, men snart alltmer öppet, att baktala sin potentiella efterträdare. Snart framgick det att han nog trots allt inte alls motsatte sig tanken på några ytterligare år på posten. Den negativa bilden av Karjalainen spred sig även till Sovjet, där Brezjnev snart krävde att Kekkonen inte skulle hålla fast vid sina tidigare löften om avgång. Till sist fick den sittande presidenten Karjalainen att själv författa en offentlig vädjan om att hans mandat skulle förlängas. Något normalt presidentval ville Kekkonen dock inte ställa upp i den här gången. Det hela skulle istället lösas genom en undantagslag. Den finska riksdagen vågade inte annat än att driva igenom lagen och Urho Kekkonen blev således den ende förutom Mannerheim som valts till statsöverhuvud i Finland utan att ens ha några medtävlare. 

Under andra halvan av 70-talet började sedan den åldrige Urho Kekkonen sammanfatta sin karriär. Trots att han alltså fortsatt var sittande president gav han i bokform ut såväl brevsamlingar och sammanfattningar av sin syn på Finlands utrikespolitik, som en samling favoritaforismer under pseudonym (där påfallande många var hämtade från Machiavelli). Den som trodde att boksläppen var förberedelser för en snar sorti  misstog sig dock. År 1978 valdes han för ytterligare sex år som president. Som konstaterades i inledningen av denna text behövdes ingen undantagslag denna gång. Så gott som samtliga partier slöt upp bakom Kekkonen ändå. Efter så många år vid makten ansåg många att det trots hans ålder (Kekkonen var nu 78 år) var tryggare att tuffa på som tidigare än att leda in Finland på nya spår med en annan president. Flera personer i den finländska politiken var dessutom beroende av Kekkonen för sina egna maktpositioner. 

Presidentens hälsa hade emellertid börjat vackla. Synen blev sämre. Ett gradvis försämrat minne började leda till rykten om tilltagande senilitet. Urkraften i hjärtat av Finlands politiska system började långsamt ge vika. Till sist höll det inte längre. Under en fiskeresa till Island sensommaren 1981 kollapsade Urho Kekkonen. Snart stod det klart att sjukdomen var av bestående karaktär. Statsminister Mauno Koivisto klev in som ställföreträdare och valdes sedan även till president i valet 1982. Kekkonen fick av barmhärtighetsskäl bo kvar i presidentpalatset på Ekhudden, som kom att fungera som ett personligt servicehem fram till hans död 1986. Efter detta omvandlades residenset till museum – senare presidenter har fått bo på annan plats. Socialdemokraten Koivisto kom att leda Finland i mer västlig riktning. En ny epok i landets historia tog vid.

*

Urho Kekkonen var en märklig man. Han styrde Finland som president i tjugofem år och kom väl så nära envåldshärskare man kan göra i en demokrati. Man kan beskylla honom för opportunism och diktatorfasoner (det har många gjort), men man måste nog också erkänna att han spelade en stor roll i att järnridån mellan öst och väst, i Finland mer kom att likna en vanlig, hederlig teaterridå av tyg – fast med en scen på båda sidor och Kekkonen i rollen som dubbelspelande showman. Ideologiska visioner i all ära. Realpolitikens konst kan vara nog så skön.

Under hans tid som president genomgick Finland en enastående ekonomisk utveckling. Flera stora samhällsreformer genomfördes. Välståndet ökade. Välfärden byggdes ut. Folk flyttade till stan. Landet som Kekkonen styrde i början av 80-talet var ett helt annat än det han blivit president för i slutet av 50-talet. De stora och snabba omvälvningarna gör kanske att hans tid som president psykologiskt framstår som ännu längre än vad den faktiskt var.

Därför är det kanske inte så konstigt att Urho Kekkonens begravning utvecklade sig till en manifestation. Inte för något särskilt parti eller ideologi, utan för själva nationen Finland. En offentlig statsbegravning anordnades och hela landets politiska ledning deltog vid jordfästningsceremonin i Helsingfors domkyrka. 

Innerst inne såg de honom kanske fortfarande som den verklige presidenten.