Han vaknar med ett ryck mitt i natten, med hjärtat i halsgropen och "noja langt inni tarmen". Svetten rinner i nacken. Tankarna mal och han försöker komma på vad det är han känner sig rädd för egentligen. "Jag føler meg som en forbryter som sakte og sikkert blir sirklet inn". Han konstaterar att han känner av det mesta som han stoppade i sig igår, "men har litt problemer med hvem och hvor och når". Madrassen bredvid honom är tom – varför en madrass, varför tom? Det är nånting att grubbla över, "men min hjerne er en langsom ting". Och så, i refrängen, visar sig försvarsmekanismen, hoppet som ska fungera som ångestdämpare: kanske var det bara en dröm. Låt oss hoppas på det. Det ringer på dörren och han rycker till, men det är bara "Goggen" (en vän?). Han kan andas ut. När vår protagonist äntligen kommer på spårvagnen känns det bättre, eftersom han slipper stå upp. Dessutom var det ju kanske bara en dröm ändå. Vad är det som han hoppas på ska vara en dröm? Möjligen något särskilt, som han själv inte riktigt minns vad det är, eller också hela skiten. Alltihopa. Det får vi inte veta.
Den som hört en bättre beskrivning av svår bakfylleångest räcker upp en hand.
Joachim "Jokke" Nielsen, låtskrivaren till "Eller var det en drøm", visste ett och annat om bakfyllor. Normalt sett ska man ju vara försiktig med att blanda ihop författare och berättarjag, det har ni alla hört på grundkurserna i litteraturvetenskap, men man får anstränga sig till det yttersta för att föreställa sig något annat än att Jokkes låtar utgår från honom själv. De handlar påfallande ofta om öl, och det var ingen hemlighet att den norska rockartisten själv gärna tog sig en bira eller sju. Faktum är att han uppträdde full regelbundet. Han framstod väl inte som helt nykter när han skulle ta emot priser på galor heller. Det kan frammana bilden av en stereotyp manlig rockartist, och det kanske han var på vissa sätt, men han var inte en bredbent machostjärna med flaskan i ena handen och en groupie i andra. Han var snarare en Charles Bukowski med gitarr, en skarp inifrån-skildrare av de utstötta, av förlorarna och alkoholisterna.
Når jeg engang i min kiste ligger
På vei til graven med en sprukken lever og roser
Et følge i sort, woo-hoo
Da kan det hende at jeg blir for tung
At taket glepper og min, min kiste går i stykker
Jeg snur meg, jeg
For alt kan repareres
Alt kan repareres
Alt kan repareres
I "Hvis jeg var deg" tycker Jokke att den han hänger med borde bjuda honom på bärs och bli full tillsammans med honom. Han skojar om att du:et i låten kanske borde ge honom allt den äger också, det skulle väl lätta hjärtat? Det är rättframt, harmlöst, lite roligt så där. Men så får vi veta varför han så gärna vill dröja kvar där på puben:
For jeg orker ikke tanken på å gå ned til min seng
Ligge der i mørket og lytte til min by
En by som alle rømmer til, en kirkegård av drømmer
Og ingen veit helt hva dem vil, eller hvordan dem skal få det til
Vändningen är drastisk, men inte åt det dråpliga hållet den här gången, utan det sorgliga. Jokkes låtar handlar aldrig bara om bärs, utan alltid också om depression, skuld, hopp, vänskap, eller något annat. Hans låtskrivarkvaliteter, de musikaliska såväl som de textmässiga, gav inom bara några år hans band status som en av norsk rocks "fyra stora". De andra var deLillos, Raga Rockers och DumDum Boys. Jag har lyssnat ganska mycket på alla banden och kan utan att darra på manschetten utse Jokke & Valentinerne till tämligen överlägsna segrare i den interna kampen banden emellan. Det finns en sorts nakenhet och sårbarhet i uttrycket som de andra banden saknar. Även om själva musiken har sina stadiga rötter i punk och hardcore äger bandet ändå en stor originalitet. Jokkes personlighet och skickligt ihopsnickrade livsbetraktelser är avgörande för bandets unika karaktär.
Punk och hardcore, ja, men på 90-talet visade bandet också upp allt fler poppiga sidor. Ibland känns det nästan som om Jokke fått lyssna till någon sorts framtidsradio och bekantat sig med Göteborgsindie från 00-talet (tänk exempelvis Jonas Game). I studsiga "Ta meg med" har rent av reggaeinfluenser letat sig in. Bandet har vunnit erkännande och allt rullar på fint. Eller? Nej. I mitten av 90-talet skulle ett par avgörande förändringar inträffa i Jokkes liv. Dels en professionell, då Jokke & Valentinerne splittrades, dels en privat, då Jokke fastnade i heroinmissbruk.
Den första förändringen innebar att Jokke snart bildade ett nytt band tillsammans med några barndomsvänner (gitarristen och bassisten Peter Pogo följde med från Valentinerne). Det nya bandet, Jokke med Tourettes, hade kanske ett aningen mer polerat och vuxet sound, men mycket annat var sig likt. Jokke fortsatte att berätta små historier om stökiga liv, relationslängtan, vänskap, öl och klassåterträffar. Ett av flera underbara exempel är "Ut av byen", där de första två verserna återger ett bråk Jokke haft med en vän eller käresta. Varför är du alltid så dryg när du pratar med mig? Vad har jag gjort? Men visst, jag är ledsen för skiten jag hävde ur mig igår. Osv. Till slut slänger han ur sig att de kanske borde flytta till landet istället. Vi kan baka eget bröd! Ha en najs balkong och bara hålla alla jävlarna på långt avstånd. Men så tänker han ett varv till. Vad jobbigt det blir att skotta all snö ("fy faen") och alla jävla frön som måste sås ("fy faen") och så landar han i att det kanske är bäst att stanna i stan ändå. Vi har väl ändå blivit sams nu? Det är inte Bröderna Karamzov, men det enkla kan vara nog så svårt och låtarnas vardagligt konverserande stil fungerar utmärkt för låttextgenren.
Kanske var Jokke medveten om att hans låtar ofta hade slagsida åt det mörka hållet, för när han väl gör en peppig låt om kärlek är det som att han måste betona att den är ljus. I "Positiv kjærlighetssang" understryker han genast att det här är en positiv kärlekssång, som varken är bitter eller lång. Hela livet har han varit sarkastisk, "aldri et ekte smil", men så har han äntligen tänkt till, och kommit fram till att han är som andra: normal och jävla sentimental. Vad som följer är en vacker kärlekssång, klädd i jublande popdräkt. Sista versen är förbluffande rörande i all sin enkelhet. Ironin och sarkasmen är som bortblåst, helt i linje med vad första versen lovade oss: Vi er gode venner
Vi er gode mer enn det
Mer enn gode venner
Kanskje vil du gifte deg med meg engang?
Men tvivlet och mörkret lämnade aldrig Joachim Nielsen. I
"Verdiløse menn" riktar han sig till de värdelösa männen, en grupp han själv genast erkänner att han tillhör. De framgångsrika ber han snällt gå hem – den här sången är inte för dem. Jokke tycker att han och de andra värdelösa männen är för tråkiga, för ointressanta, de som alltid blir dumpade. Männen som aldrig kommer varken till himlen eller helvetet utan förblir i skärselden. Låten är sorglig att lyssna på, samtidigt som den tillhör artistens bästa alster. Det blir förstås än mer ledsamt när man beaktar hur det gick för Jokke själv. Den andra förändringen jag talade om tidigare, hans heroinmissbruk, hade han envetet försökt bekämpa genom att lägga in sig på flera rehabiliteringskliniker. Hans vänner trodde också att han tagit sig ur problematiken när de märkte att han fick tillbaka vikt på kroppen och färg om kinderna. Det var därför med extra stor bestörtning de vaknade upp till nyheten att deras vän hade dött i en heroinöverdos. Året var 2000 och Joachim Nielsen var 36 år gammal.
Jag vet inte om kistan sprack när de bar honom till sista vilan, som han galghumoristiskt skaldade femton år tidigare. Jag vet inte om allt kan repareras. Men jag vet, kära Jokke, att du inte var en värdelös man. Du var Norges genom tiderna bästa rockartist. Hvis jeg var deg skulle jag vara otroligt stolt över det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar