Legenden berättar att kung Knut av England en dag satt på stranden och såg tidvattnet komma rullande. Han beordrade vattnet att inte blöta ner honom. Det gick inte. Fötterna blev våta ändå.
"Crazy King Canute". Kung Knut som var så galen och så övertygad om sin egen makt, att han trodde sig kunna stoppa tidvattnet. Så har man ofta sett på honom på grund av den här episoden. Men det finns en fortsättning på historien. När Knut såg att hans befallning var förgäves ska han ha sagt: "Let all men know how empty and worthless is the power of kings, for there is none worthy of the name, but He whom heaven, earth, and sea obey by eternal laws."
Kanske var han inte så galen ändå.
*
Vid kyrkan i den lilla danska orten Jelling står ett par av Nordens mest berömda runstenar. Den första reste Gorm den gamle till minne av sin hustru Tyra Danebot. Den andra restes av Harald Blåtand till minne av Gorm, hans far. På denna andra sten, den så kallade "större Jellingestenen", berättar Harald också hur han lagt under sig Danmark och Norge, samt kristnat danerna. Harald Blåtand har gått till historien som den kung som införde kristendomen i Danmark. Hans passion för den nya religionen visas av att han ska ha låtit gräva upp sin hedniske fars lik ur marken och sedan begravt honom på nytt i ett monument vid Jelling.
Harald tycks ha skaffat sig ett säkrare och mer utvidgat grepp om Danmark än vad någon annan härskare tidigare hade haft. Haralds son Sven Tveskägg, som ledde ett uppror där fadern störtades och sedan själv tog över kronan, fortsatte på den inslagna vägen. Harald och Sven byggde infrastruktur, anlade fort och grundade städer (bland annat Roskilde och Lund) och höjde sig på så vis en smula över det kaosartade käbbel mellan olika släkter som annars var det normala i dåtidens Skandinavien.
Sven gifte sig med en polsk prinsessa som av eftervärlden kallats Sigrid Storråda. Deras första son och den naturlige arvtagaren till kungariket hette Harald, döpt efter farfar vilket tycks ha varit sed och bruk för förstfödda söner vid den här tiden.
Andra sonen hette Knut.
*
Knut var alltså född som nummer två. Det stod inte skrivet i stjärnorna att han skulle härska över någonting. Han var tvungen att skapa sitt eget öde och det någon annanstans än i Danmark. Som så många andra före honom riktade därför Knut blickarna västerut mot anglosaxarnas land och följde med när fadern Sven Tveskägg gav sig iväg ditåt år 1013 för ytterligare en nordisk vikingaräd.
Sven och Knut levde i en tid då vatten förenade snarare än skilde åt. Idag susar vi fram i bil genom den mest oländiga inlandsterräng – eller fuskar och tar flyget. Sådana möjligheter stod inte Knut och hans samtida till buds. Det var havet som bjöd på möjligheterna. Därför är det inte så konstigt att de brittiska öarna var en naturlig del av nordbornas intressesfär. Åker man västerut från Danmark i båt hamnar man förr eller senare i England, något de stackars engelsmännen bittert fått erfara vid ett flertal tillfällen.
Knuts första englandsresa blev på kort sikt en besvikelse. Sven Tveskägg lyckades visserligen driva ut den engelske kung Ethelred (av eftervärlden tilldelad det lite taskiga tillnamnet "the unready" eller "den villrådige" på svenska), skaffa sig en maktbas i norra England och gifta bort sonen Knut med Aelfgifu av Northampton, dotter av en inflytelserik familj i regionen. Inte långt därefter dog dock Sven, knall och fall vad det verkar, och Ethelred kom tillbaka från Normandie dit han flytt med sin familj. Knut fick skynda hem igen i sådan brådska att han inte ens hann få med sig liket av sin far på båten. I Danmark härskade dock brorsan Harald och Knut hade inga planer på att stanna där någon längre tid, utan började istället bygga upp en ny armé att invadera England med.
1016 var det således dags igen. Läget var gynnsamt. Ethelred hade hamnat i konflikt med sin egen son Edmund Järnsida hemma i England. Knut tog chansen och hade knappt anlänt till England förrän Ethelred dessutom blev allvarligt sjuk och tvingades förlita sig på sin son och ovän Edmund när det gällde försvaret av landet. Knut och hans danska soldater slog ihjäl engelsmän på löpande band och Edmund tvingades snart fly till London. När Ethelred så dog i april 1016 uppstod en situation där vissa i den engelska eliten ville se Knut som kung och andra Edmund. Knuts styrkor visade sig snart vara starkare. Edmunds egna bundsförvanter började vända sig emot honom. Lojalitet var en värdefull men skör tillgång under 1000-talet. Vissa tycks ha gjort en konst av att ständigt befinna sig på rätt sida om stridslyckan. Den mäktige engelske adelsmannen Eadric streona ska således ha bytt sida åtminstone tre gånger under denna ganska korta konflikt. Efter att Edmund Järnsida dött en våldsam död, möjligtvis genom att ha blivit skjuten underifrån med ett armborst när han satt på dass, blev Knut vald till kung över England.
Som tur var för engelsmännen visade sig Knut vara en ny typ av nordisk englandsresenär. Erövrare snarare än härjare, strävande efter permanent makt mer än tillfälliga vinster. Där tidigare vikingar kommit för att plundra vad som plundras kunde och sedan åkt hem med bytet tills det var dags för nästa räd, så lovade Knut ett slut på alla plundringståg från öster. Naturligtvis i utbyte mot den engelska kronan. Affären måste trots allt ha framstått som ganska lockande för många engelsmän. Efter de obligatoriska avrättningarna kanske allt kunde återgå till det normala igen. Dessutom rörde det sig ju den här gången om kristet folk, vilket engelsmännen troligtvis måste ha sett som en viss förbättring jämfört med tidigare hedniskt slödder (även om själva armén nog fortfarande kunde bestå av en hel del sådant). Liksom för att betona kontinuiteten med det gamla lät Knut hämta hem den avlidne Ethelreds hustru Emma från Normandie och gifte sig med henne (tidigare hustrun Aelfgifu hade uppenbarligen spelat ut sin roll och sattes åt sidan). Emma kom så småningom att få ett stort inflytande över det engelska hovet.
Knappt hade Knut fått den engelska kronan i sin hand förrän det rapporterades från Danmark att hans bror Harald hade dött. Han begav sig genast dit och lät sig bli utsedd till dansk kung. Knut hade dock fullt upp i England och sände några år senare sin då femårige son Hardeknut (med några lojala rådgivare som hjälp får man förmoda) till Danmark för att fungera som ledare där i hans egen frånvaro. Knuts nordiska grannar började nu snegla oroligt och avundsjukt på hans framgångar. År 1026 allierade sig delar av den danska makteliten med den norske kungen Olof Haraldsson (senare känd som Olof den helige, Norges nationalhelgon) och den svenske kungen Anund Jakob (son till Olof Skötkonung), och attackerade Knuts ställningar i Danmark. Knut gav sig raskt av med en flotta till sitt gamla hemland och tryckte tillbaka erövringsförsöket. Han ska sedan ha blockerat Öresund med sina skepp och på så sätt stängt in norrmännen och svenskarna i Östersjön. Ett klassiskt danskt fulknep. Anund Jakob åkte väl helt enkelt hem med sina män, men för norrmännen var situationen värre. De tvingades till sist ta den beryktade inlandsvägen till Norge, under begynnande vinter dessutom, och kan knappast ha varit i särskilt stridsdugligt skick när de så småningom kom tillbaka till sina hem. Knut tog tillfället i akt, förde sin flotta till Norge och satte sin allierade Håkon Eriksson på tronen. Håkon dog några månader senare, varpå Knut istället skickade dit sin tonårige Sven tillsammans med dennes mor och Knuts första fru Aelfgifu (och löste då också på samma gång en gissningsvis lite stel hustrusituation hemma i England).
Knut hade nu makten över England, Danmark och Norge. Varken någon engelsk eller skandinavisk kung hade någonsin tidigare härskat över ett så stort område. Hans rykte och status steg i Europa. Påsken 1027 reste Knut till Rom för att som ett av två vittnen medverka vid kröningen av den tyskromerske kejsaren Konrad II. Det var så klart en stor ära och säger något om vilket anseende den unge mannen som var född som nummer två hade uppnått. På hemmaplan rådde nu dessutom fred och stabilitet – hittills nästan okända fenomen i Knuts liv. Med detta följde ökat välstånd och de flesta verkade nu vara tillfreds med dansken på den engelska tronen.
Men vad vinner en människa med all sin möda som hon gör sig under solen? Allt är förgänglighet och ett jagande efter vind.
Åtta år senare var Knut den store död.
*
Livet var jäktigt för kungarna på 1000-talet. Knappt hade man stuckit en knivspets i sin föregångares rygg, förrän man såg en annan sticka ut mellan de egna revbenen. När man betraktar den makabra karusellen av härskare som avlöser varandra är det lätt att få en stark känsla av meningslöshet, inte minst så här på tusen års avstånd, då dynastier och kungar alltmer framstår som enformiga räckor av namn och år, möjligtvis intressanta för kalenderbitare. Men säkert fanns känslan där redan på 1000-talet. Därav historien om tidvattnet.
Jag önskar att jag skulle kunna peka på något bestående i Knuts gärning. Att på så sätt kunna göra honom till något mer än en knappt skymtad, tusenårig skuggestalt med några imponerande landvinningar på sitt samvete. Och det är klart att, med tanke på hans stora betydelse i sin samtid, historien antagligen hade sett annorlunda ut utan honom. Men på vilket sätt är närapå hopplöst att spekulera i så här långt efteråt. Historiens möjliga förgreningar i sannolikhetens universum hinner på tusen år bli ett oöverskådligt virrvarr. I viss mån är det rena tillfälligheter som styr. Påfallande många i Knuts släkt dog plötsligt och i relativt ung ålder. Som vi sett gäller det både hans far Sven Tveskägg och brodern Harald. Själv kan han bara ha blivit runt 40 år. Samma öde skulle drabba hans söner. Sonen Sven hade tvingats fly Norge till Danmark tillsammans med sin mor redan strax före Knuts död, då norrmännens missnöje efter några hårda år (om de nu orsakades av naturen eller av Sven och Aelfgifu) så småningom blivit för stort. Han dog 1034, ett år innan sin far. Knuts två andra söner – Harald (Aelfgifus andra son) och Hardeknut (son till Emma) – käbblade något år om makten, men eftersom Hardeknut hade fullt upp i Danmark tog så småningom Harald över efter sin far. Emma fördrevs från landet och Aelfgifu fick sin revansch. Lyckan (eller olyckan, beroende på från vems perspektiv man ser saken) blev dock kortvarig. Harald dog bara några år senare, 1040, och när även Hardeknut dog 1042 upplöstes hela konflikten av sig själv.
Kanske hade Knut och hans familj någon form av ärftlig sjukdom. Den samtida beskrivningen av hur Hardeknut faller ihop i konvulsioner under en bröllopsfest tyder på någon form av stroke. Hur bestående Knuts gärningar hade blivit om medlemmarna i hans släkt fått leva längre kan vi inte veta. Kanske hade kulturen i såväl England som Danmark sett helt annorlunda ut. Som det blev nu föll det anglo-skandinaviska riket samman. Edvard Bekännaren ("the Confessor", en av Emmas söner med Ethelred) tog över makten efter Hardeknuts död. Länken till Skandinavien bröts. En anglo-skandinavisk elit fortsatte att göra avtryck i några decennier, men när vi kommer fram till 1066, ett av historiens mest berömda årtal då normanderna invaderade England, verkar den ha varit ett minne blott. Danska kungar å sin sida gjorde sporadiska försök att realisera sin upplevda rätt till landet i väster – samtliga misslyckades. Normandernas invasion blev bestående, nordbornas sveptes iväg av tidvattnet. Kanske var det Guds vilja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar