91. Anne Linnet (1953-)

Anne Linnets självbiografi heter Testamentet och kom ut 2012. I bokens början är det 70-tal och Linnet är fast i ett destruktivt förhållande med Holger Lauman, störig saxofonist i jazz-rockgruppen Tears. De bråkar, han slår. Det är ett förhållande som sakta löses upp, inte utan stormiga återföreningar. Linnet säger till sig själv att livet borde, ja måste vara någonting mer. Resten av boken blir på så vis en upptäcktsresa i vad detta "någonting mer" skulle kunna vara. Boken följer hennes livserfarenheter som ung mor, hennes spirituella intressen och ständiga strävan efter att förverkliga sig som musiker. 

Men framförallt är det en lysten kvinnlig blick läsaren möter.

Fyrtio sidor in på Testamentet förstår jag att det här inte är en vanlig självbiografi. Bandet Shit & Chanel ska repa för första gången och det tar, enligt Anne Linnet, en helvetes tid att få bas och trummor på plats. På väg upp till köket går bandmedlemmen Lis Sørensen före henne i trappan: "Hold kæft, hvor har hun en lækker røv." Jaja, men vad gör det, fortsätter Linnet, det har ju aldrig skadat någons gitarrspel, att ha en snygg röv. 

I ett annat avsnitt av boken jämför Linnet sig själv med Don Juan. Den senare älskade med över tusen kvinnor. Amatör! utbrister Linnet. Hon har älskat med långt fler, och då återstår dessutom att räkna alla män som har fallit för hennes kärlekskonster. Varenda en av kvinnorna har varit "smukke", underbara. De har (och nu återberättar jag ur boken) haft ett gudomligt ljus över sig, som om gudarna har givit dem en särskild förmåga att stråla. Ljuset har fångat Linnets uppmärksamhet och tänt hennes önskan att förena sig med det himmelska. Det är nämligen vad sexualakten är för Anne Linnet, en förening med gudarna. Gudarna är andra själar, andra kroppar. I en annan del av boken skriver Linnet om en trekant hon en gång hade tillsammans med sin lärare, musikkompositören Per Nörgård och en gemensam kvinnlig bekant. Linnet skildrar hur hon och kvinnan masserar och oljar in sig innan de går ner och "tilbyder denne gudindernes gyldne verden til guden". Nörgård har stängt sin flygel "og åpner indgangen til meningen med det jordiske liv, som er det Zeus, der nyder Afrodite og Venus". 

Ja herregud. Avsnittet ovan är till och med pinsamt på danska, och det säger en del. Men det Linnet gör i boken – och har gjort under hela sin karriär – är att skriva in sig i en tradition. Tove Ditlevsen, Kerstin Thorvall, Suzanne Brøgger och Märta Tikkanen är bara några andra exempel på kvinnor som har skrivit öppet och ärligt om intimsfären. Som har återerövrat den kvinnliga blicken och den kvinnliga subjektiviteten. Det är, utan omsvep, oerhört befriande att ta del av. Skämskudden är visserligen framme ganska ofta när man läser Testamentet, men lika bra är det – man behöver den för att fläkta sig med.

Holger Lauman var en skit, men det var med hans band Tears som Anne Linnet tog sina första steg i musikbranschen. Hon gjorde ett par album med dem och på egen hand. Det är album som utmärks av trevlig och lite folkig jazz-pop. På Kvindesind (1977) tog hon sig an Tove Ditlevsens dikter, och tog därmed ett rejält kliv fram mot ett eget uttryckssätt. Kvindesind har ett tydligt narrativ: förälskelse, äktenskap, mannens otrohet och skilsmässa. Det var första gången Linnet sjöng på danska och Linnet, som samtidigt brottades med relationen till Holger Lauman, hittade i Ditlevsens dikter ord och teman som talade till henne. Samma självständighet som drev Linnet i privatlivet gjorde också att hon tog musikaliska risker. Musikscenen i Danmark på 70-talet var oerhört mansdominerat och bandet Shit & Chanel bildades redan 1973 som ett försök att skapa ett helkvinnligt rockband. Bandets största hit var "Smuk og Dejlig", där Linnet sjunger om hur svårt det är att hålla tassarna borta från den hon åtrår. Bandnamnet stötte dock snart på problem. Modeföretaget Chanel var inte helt sålda på att bli sammanblandade med ett danskt folkrockband och, tja, skit. Efter ett domstolsbeslut 1981 bytte bandet namn till Shit & Chalou. Nu spelade det inte så stor roll, eftersom bandet ändå splittrades året därpå. Linnet slutade emellertid inte samarbeta med andra kvinnor. Tillsammans med Sanne Salomonsen och Lis Sørensen hade hon 1980 bildat Anne Linnets Band, som gav ut ett par skivor med allt från softrock till mer dansanta grejer. Under hela 80-talet skördade Linnet enorma framgångar. Här vill jag framförallt lyfta fram Barndomens gade (1986), där hon återkom till Ditlevsens dikter, och Jeg er jo lige her (1988) med dunderhiten "Tusind Stykker", som Björn Afzelius skapade en svensk klassiker av, och "Kærlighedens Farer" och "Forårsdag", vars öppenhjärtiga texter om kärlek och svek etablerade Linnet som en av Danmarks bästa textförfattare. 

Men jag föredrar hennes svarta sida.

Anne Linnet hade under början av 80-talet börjat resa en del. Hon besökte New York och gick på vilda sexklubbar. Erfarenheterna därifrån tog hon med sig hem in i bandet Marquis de Sade, som skilde sig musikaliskt från vad hon hade gett ut tidigare. Rytmen var hårdare och texterna hade tydliga sadomasochistiska influenser. "Glor på vinduer" och "Nattog" från deras självbetitlade första skiva osar av sex. I den tidigare låten sjunger Anne Linnet om vulkanen som väcks i hennes kropp varje gång hon börjar fantisera. Den är farlig för kropp och själ, men det finns faktiskt inget att göra åt saken, för "vulkaner spørg' jo ikk' om noget, vel?" Lustan bara väller fram. I den senare låten älskar hon på ett nattåg, till ljudet av metall mot metall, djupt i natten, där ingen kan säga vad man inte ska och inte bör göra. Anne Linnet visar sig här vara en äkta elev till Tove Ditlevsen. Ditlevsen tog nämligen avstånd från modernismens sakliga poesi, och såg ingen anledning att "bryta ut i sång om rostiga vattenrör, kloaker eller andra litet poetiska fenomen". På samma sätt ser Linnet ingen anledning att sjunga om nattågens egentligen smala och obekväma sovbritsar, som knappt gör mödan värd att man kryper ihop tätt intill varandra, och som gör att man av sömnbrist vaknar upp med huvudvärk av att tåget står still någonstans utanför Sundsvall. Nej, Linnets texter handlar om de stora sakerna i livet, om kärlek, svek och sex på tåg – och går rakt in i kroppen där det känns som bäst.

Uppföljaren Hvid magi med hiten "Venus" sålde ännu bättre. På "Hils din mor" skickar Linnet med sina älskarinnor ett pro-lesbiskt budskap: hälsa din mor att det är en tjej du är förälskad i och hälsa din far "At vi da ikke hele tiden er begravet i / Hinandens hår og lår". Linnet har aldrig varit intresserad av att bli accepterad genom att förneka den hon är. Efter ett par dåliga erfarenheter lämnade Linnet till slut den sadomasochistiska världen. Det är lätt att föreställa sig att även gungor och piskor blir tråkiga i slutändan. Hennes "svarta period" var över. Men hon provade på det. Hade kul. Och skrev om det. Utan att moralisera i efterhand eller vifta bort det som en omogen "fas".

När jag närmar mig slutet av Testamentet märker jag att jag börjar bli irriterad på den danska stjärnan. Linnet pratar om globalisering och kontaktskapande världen över (vakna upp i Köpenhamn, äta middag i London etc.) utan att i ett enda andetag fundera på om hennes ständiga resande är hållbart för jorden och klimatet. Dessutom undrar man som läsare i vilken mån Linnets självförverkligande har påverkat andra människor i hennes närhet. Det är tydligt att Linnet efter separationen med Holger Lauman började prioritera sig själv. Om man kallar det frigörande eller egoistiskt, ja det kanske har att göra med vem man är och vad man har för erfarenheter. Jag tycker att det är underhållande att läsa om när Linnet åker iväg på en spontan roadtrip bland Danmarks nakenstränder med en tillfällig flamma. Men har man erfarenheter av frånvarande föräldrar är det nog lättare att fundera på hur Linnets barn upplevde uppväxten. Jag säger verkligen inte att de blev nonchalerade, det vet jag ingenting om, men det är lätt att få det intrycket.

Jag kan inte låta bli att tänka att det delvis är tidsandan som talar genom Linnets livsval. Linnets generation drömde om att sova under bar himmel i Paris, eftersom de visste att det alltid fanns en backup plan om allt sket sig. Idag har drömmarna blivit mindre, som en trist konsekvens av att det som Linnets generation tog för givet (att det finns jobb, bostäder och framtid) inte längre är lika självklart. Nog blir jag ibland irriterad på Linnets sätt att vara, och visst förbannar jag världen som gör det så svårt att drömma större, men den kvardröjande känslan efter att ha läst Testamentet, som är lika tjock och omfångsrik som namnet antyder, är en gränslös beundran för Linnets mod och ärlighet. För det krävs en hel skopa av det för att göra det man har lust med. 

Även om detaljerna skiljer sig åt, tror jag att vi alla kan känna igen oss i Anne Linnets livssituation tidigt på 70-talet, innan hon tog klivet ut i världen. När hon plötsligt ställdes inför insikten: livet borde, ja måste vara någonting mer.