95. Jan Garbarek (1947-)

Kanske var det för att den var stor och imponerande och att jag hoppades att den skulle göra intryck på tjejer. Kanske fascinerades jag av dess ormlika, glänsande styvhet. Det kan också ha varit så enkelt att jag gillade tanken på att sätta munnen till och fingra på dess olika delar. Ja, jag kan nu inte riktigt minnas anledningen, men av någon orsak ville i alla fall nioåriga Martin börja spela saxofon. Karriären var kort och innehöll endast medelmåttiga framgångar: knappt passabla versioner av Pippi Långstrump-melodin i lärare Krakowskis rum. Men den unge Martin ville inte ta någon skit, och eftersom Krakowski ibland skällde ut mig för att jag bet på naglarna så fick jag nog efter bara ett år. (Jag tyckte också att det var jobbigt att bära på saxofonen till och från skolan varje onsdag.)

Sedan föll saxofonen i glömska. Tonårs-Martin upplevde den nog mest som ett fläskigt, bredbent och/eller sentimentalt inslag i musik. Jag suckade när rockmusiker skulle "krydda" sina låtar med ett saxofonsolo och jag ryste av obehag när jag såg Kenny G, med håret svävande i vinden, stå på någon sandstrand och smeta sig igenom ännu en melodi. Det dröjde emellertid inte länge förrän jag upptäckte jazzen och fascinerades av coola och experimentella giganter som John Coltrane, Rahsaan Roland Kirk och Albert Ayler. Saxofonen och jazzen. Nu var de båda häftiga igen.

Jan Garbarek, Norges internationellt största jazzartist och sazofonspelare, vars genombrott kom på 70-talet, hade med det sagt inte fallit mig i smaken vid den tiden. Han har aldrig ägnat sig åt smått olyssningsbar frijazz. Han var inte en afroamerikan som kommenterade tidens sociala orättvisor. Han döpte inte sina kompositioner till "The Shoes of the Fisherman's Wife Are Some Jive Ass Slippers". Kort sagt: Jan Garbarek har aldrig varit särskilt cool.

Det tyska skivbolaget ECM Records, i vars stall Jan Garbarek ingick, satsade aldrig på den sortens coolhet. Deras motto, "the most beautiful sound next to silence", säger något om inställningen: den lugna tystnaden är egentligen bäst, men våra välljudande och smekande toner kan kanske vara trevliga som variation. Nej, Peter Brötzmann utgavs inte av ECM. De vassa kanterna kunde andra ägna sig åt; det skulle vara rent och vackert, avskalat och lågmält. Keith Jarrett är sannolikt bolagets mest respekterade namn, men Garbarek var också en av de stora. Ofta spelade de med varandra. 

Garbarek tillsammans med pianistlegenden Keith Jarrett.

Garbarek själv tillbringade en stor del av sin tid i en fjällstuga, när han inte gick i kloster. Det är biografiska uppgifter som säger något om hans musik: mäktiga vyer och tystnad är viktiga komponenter i norrmannens skapelser. När musiken är som bäst kombinerar den en varm-kopp-te-vid-brasan-känsla med storögda svindlande panoramavyer över norska naturen. Det är grandios men lättlyssnad musik; den är väloljad, men inte smetig. Fjälljazz, har någon kallat den. I likhet med vår egen Jan Johansson var Garbarek kraftigt influerad av skandinavisk folkmusik. Dessa influenser skänker många av hans låtar ett visst vemod, som bidrar med ytterligare skönhet till musiken och hindrar den från att uppfattas som menlös. Det är också intressant, nästan lite paradoxalt, att hans musik är välljudande men hans saxofonton hård, ren och ofta utan vibrato. Han var inspirerad av tidigare nämnda Coltrane och Ayler, men tar inspirationen och placerar den i helt nya kontexter. Det är otvetydigt så att Garbareks jazz var nyskapande – den låter inte som något som kom innan – och han har fått allmänt erkännande som en av europeisk jazzmusiks verkliga innovatörer.

Garbarek vågade sig också på oväntade tolkningar, som när han tog Carlos Pueblas hyllningssång till Che Guevara och omvandlade den till ett både intensivt och drömskt jazzstycke, vars vårfriska luftighet och himlastormande solon är en fröjd att lyssna till varje gång. Det här är Garbarek när han är som bäst. Jag hade först tänkte skriva "när jag lyssnar på Jan Garbarek önskar jag att mitt nioåriga jag hade gjort sig av med sina nagelbitande ovanor och bett sina föräldrar om skjuts på onsdagarna". Men det är faktiskt inte sant. Jag vill inte vara Jan Garbarek och jag känner ingen avundsjuka mot honom. Jag är bara glad att jag då och då kan trycka på play och uppleva de vackra vyer som min lilla lägenhet på Stigbergstorget inte kan erbjuda mig.