När Aleksis Kivi dog – 38 år gammal, försupen och sinnessjuk – var det nog inte många som såg framför sig att han i framtiden skulle betraktas som en finsk nationalikon. Hans roman Sju bröder hade gjort platt fall. Han var ett löfte som kastat bort sin talang. En sorglig parantes i litteraturhistorien. Och ändå hade förhoppningarna på honom varit så stora. Självaste Johan Vilhelm Snellman, fennomanernas store ledarfigur, hade ju sett honom som ett lovande författarämne och samlat in pengar för att stödja den fattige unge mannen. Kivi hade omgivits av intellektuella och förfinade stadsbor som med försiktiga puffar försökt styra den oborstade talangen i rätt riktning – det vill säga, i riktning mot rollen som den finskspråkiga litteraturens banbrytare. Att de lyckades med sin uppgift skulle stå klart först långt efter hans egen död.
Kivi föddes 1834 som Alexis Stenvall, son till en skomakare på den nyländska landsbygden. Han flyttade i tonåren till Helsingfors för att studera och var redan från början en outsider i den lärda miljön. Enligt uppgift från en studentkamrat till Kivi var denne en enstöring, tungsint, orolig och nervös. Han hade dåliga kläder, vanvårdade sitt yttre och ska inte ens ha ägt en kam. Han var en storrökare och stordrickare, men blev berusad redan efter två glas öl. Mer än en gång hamnade han i slagsmål. Han var i ständig brist på pengar och levde under långa perioder endast på bröd och mjölk. Kivi verkar kort sagt ha varit en sådan där person som folk tenderar att hålla på armslängds avstånd i klassrummet. Han kompenserade dock sina brister med att vara kvick och slagfärdig. Och han hade ett gott och generöst hjärta. Trots att rocken var sliten och pengarna få, var han i stånd att ge bort såväl rock som pengar till förbivandrande tiggare.
Men framför allt var Kivi en litterär talang av stora mått. Redan hans samtid visade stor uppskattning för de många skådespel han skrev, varav Sockenskomakarna idag är det mest kända. Just detta verk tilldelades ett stort litterärt pris från staten, på bekostnad av självaste Runebergs Kungarne på Salamis. Kivi var också en pionjär för finskspråkig lyrik och har skrivit många vackra dikter. Gungan (1866) är en personlig favorit. Så här går första strofen:
Så kom då och gunga med mig,
min flicka med svanevit duk:
som brud på ett bröllop står hela naturen
nu denna pingstaftonskväll.
Svinga dig högre, min gunga,
och fladdra, min gullflickas duk,
genom vår ljumma kväll.
(Översättning Torsten Pettersson.)
De sista raderna ("Svinga dig högre, min gunga ..." osv) återkommer som ett mantra genom dikten, som utvecklar sig till en allt mer extatisk drömsyn av ett "Livslyckans avlägsna land" dit diktaren och hans älskade ska flyga "på Västvindens vingar". Ändå fram till sista strofen där drömsynen tas ner på jorden igen:
Och kvällen och gryningen möts
och snabbt som en flödande fors
drar tidens ständiga flodvågor bort mot
Glömskans grånande land.
Stanna, min gunga, nu ser jag
min gullflickas kinder blekna
genom vår ljumma kväll.
Det finns något typiskt finskt, ja kanske typiskt nordiskt, över hur vemodet alltid skymtar fram bakom naturens undersköna anlete.
En annan dikt jag fastnat för är Mitt hjärtas sång (1870). Det finns onekligen något både vackert och kusligt över denna vaggvisa om hur barnet skulle ha det mest fridfullt i Dödens rike:
Dödens lund är en lund av frid.
Fjärran lämnas hat och strid,
fjärran den svekfulla världen.
(Översättning Torsten Pettersson.)
Den som sjunger vaggvisan är en hustru till en av bröderna i Sju bröder, den enda roman Kivi någonsin skrev och det verk hans berömmelse idag framför allt vilar på.
Sju bröder är en underhållande historia om de vilda bröderna i Jukola som när deras föräldrar dör tvingas klara sig själva på gården. Kivi ska vid något tillfälle ha sagt att hans vilja var att "skildra detta vårt folk i all dess storhet och ädelhet, i glädje och sorg, i fattigdom och omutligt tålamod", så att alla skulle älska det lika mycket som han själv gjorde. Och i de sju bröderna skapade Kivi något slags definition av den finska nationalkaraktären: de är tjurskalliga och hårda, temperamentsfulla och självständiga; de super, slåss, jagar björn och ägnar sig åt spelet "slå trissa" (en vad det verkar mycket energikrävande lek som går ut på att med trästockar slå någon form av hjul över en hed eller dylikt). Som det står på baksidan av den utgåva jag läste: "Har man någon gång tvekat om vad finsk sisu är, så gör man det inte efter att ha läst Sju bröder". Kivis födelsesocken Nurmijärvi var en plats som under hans uppväxt var mest känd för sina rövarband som härjade bygden i inte alltför avlägsna tider (en farfars bror till Kivi ska ha varit en på sin tid ökänd rövare). Bröderna i Sju bröder är inga rövare, men nog kan deras flykt från samhällets förpliktelser ha inspirerats av de ännu levande rövarsägner som florerade i Kivis uppväxtmiljö.
Den mustiga berättelsen bjuder på många höjdpunkter, men kanske gillar jag ändå nästan allra mest det vackra, både lyckliga och vemodiga, slutkapitlet, där det berättas om hur det sedan gick för var och en av bröderna i livet. Glädjen över att ha lyckats komma från deras vilda liv till en trygg och ärbar tillvaro som vuxna; men också den lätta sorgen över de äventyr som nu oåterkalleligen gått förlorade. Kapitlet ger ytterligare en dimension till romanen som helhet.
Nu har jag inte läst Sju bröder på originalspråket, men jag får ändå intrycket av att det finns något opolerat, kanske lite naivt, över hans skrivande. Det märks att Kivi inte var en författare skolad i skrivande sedan barnsben, utan en som prövar sig fram på tidigare okänt område, både rent personligen men också i den mening att den finskspråkiga litteraturen i hög grad var något okänt när han började skriva. Jag kan störa mig på detaljer, såsom den formmässigt lite märkliga kombination av roman och drama, där en stor del av texten består av repliker och den löpande texten ibland närmast kan kännas som en utvidgad scenanvisning. Men jag kan också charmas av det vildvuxna och ostyriga; av upptäckarlustan och nyfikenheten på en tidigare okänd värld – den finspråkiga litteraturen. Så sent som 1850, då Kivi var tonåring, utfärdades ett språkmanifest av den ryska övermakten, som förbjöd all litterär utgivning på finska språket, förutom religiös och ekonomisk sådan. Att mot den bakgrunden skriva på den första finskspråkiga romanen var naturligtvis inte bara en litterär utan också en politisk gärning. Efter att fennomanen Snellman 1863 fått kejsaren att utfärda ett nytt språkmanifest, som garanterade att finskan efter en 20 års övergångsperiod skulle uppnå status som officiellt språk i landet tillsammans med svenskan, sågs Kivi som en av de författare som skulle bidra till skapandet av ett användbart finskt skriftspråk. Sju bröder, den första finskspråkiga romanen, skulle bli den viktigaste byggstenen i detta arbete.
Mottagandet av romanen skulle dock bli en enorm missräkning för Kivi, som kanske rentav bidrog till hans slutliga fall ner i depression, sinnessjukdom och död. När Kivi blivit klar med manuskriptet till Sju bröder åkte han in till Helsingfors för att visa det för betydande personer där. Han var dock så berusad att det inte blev något av detta. Kivi var besviken på sig själv och planerade enligt uppgift att skjuta sig vid hemkomsten från huvudstaden. Finska litteratursällskapet, som Kivi lämnat manuskriptet till, dröjde ett halvt år med publiceringen och när romanen väl gavs ut drog man av 100 mark av de 700 som var Kivis honorar, för att betala en språkgranskare att rätta alla påstådda "fel". (Kivis vän Julius Krohn kom att utföra denna uppgift och gav sedan storsint tillbaka de 100 marken till Kivi.) Att Sju bröder över huvud taget blivit publicerad fick Kivi inte reda på förrän han fick ett brev från en vän med krav på att betala in en gammal skuld, nu när han hade fått en summa pengar för sin roman.
Romanen sablades ner av många kritiker, mest berömt av August Ahlqvist, dåtidens enda professor i finska språket och litteraturen, och en betydande auktoritet. Denne hade redan när Kivi fått sina första dikter publicerade sagt att "när man läser hans verk skulle man tro att Finland inte har ett litterärt språk, att finskan har varken grammatik eller regler". Sju bröder ansåg han vara skriven av en galning. Ahlqvists motvilja mot Kivi framstår nästan som sjuklig. Efter att Kivi dött skrev han följande gravskrift:
Till "diktare" man döpte mig,
Kallade mig en Shakespeare,
Såg i mig en Väinös like:
Men jag var dock intet annat
Än en klåpare förutan kunnande
Och en galen drinkare allenast.
Vilket slags människa gör en sådan sak? Visserligen ska det väl ses mot bakgrund av vissa Kivi-anhängares försök att försvara författaren genom att hänvisa till hans känsliga själ osv. snarare än att lyfta fram de litterära kvaliteter de själva inte verkar ha haft omdöme och/eller mod att uppfatta. Men ändå.
Det finska partiet ansåg bittert att deras förhoppningar på Kivi hade grusats. I tio år hade man väntat på romanen och Kivi hade under denna period hunnit skriva den tre gånger om. Det finska litteratursällskapet fann det befogat att inleda boken med ett slags försvarsskrift, där man på förhand erkände romanens svagheter. Kivis stjärna föll. Han började se smågubbar och tummelisor. I december 1870 fick han under ett anfall för sig att han hade djävulen själv instängd i en brännvinsflaska och försökte genom häftiga skakningar göra tillvaron så besvärlig som möjligt för den onde. Våren 1871 skrevs han in på Allmänna sjukhusets patologisk-anatomiska avdelning, och en månad därefter på Lappvikens sinnessjukhus. Han ansågs lida av kronisk depression. Dryckenskap och "sårad författarära" angavs som tänkbara orsaker. Där sjönk han steg för steg allt djupare i sin sinnessjukdom. I början av 1872 överlämnades han i sin broder Alberts vård. Med en käpp spankulerade han runt i omgivningen och tittade in i de gårdar där han visste att det bjöds på kaffe. Han var sliten, smutsig och gjorde allt som oftast ett tokigt intryck. Skolpojkarna i trakten drev med Kivi och kastade hästskit på honom. Han kallades för "den galne magistern" i bygden.
Nyårsafton 1872 avled han. Vad han dog av vet man inte med säkerhet. Troligtvis var det en lungsjukdom. När han dog trodde han att han befann sig i barndomshemmets vindskammare och var glad över att få dö där.
Det skulle dröja till sekelskiftet innan han i Finland erkändes som en genial författare och så småningom som Finlands andra nationaldiktare (tillsammans med Runeberg). Först 50 år efter hans död började hans böcker säljas med framgång. Idag betraktas Kivi som den finskspråkiga skönlitteraturens pionjär på både romanens, dramatikens och lyrikens område. Det vi uppfattar som typiskt finskt hos senare författare som Arto Paasilinna, Väinö Linna, Eeva Kilpi och Veijo Meri (den sistnämnde författare till den oerhört underhållande biografi som jag baserat stora delar av den här texten på) – grovkornigheten, galghumorn, ett slags illusionslös rakt-på-sak-mentalitet – alltihop tycks kunna spåras tillbaka till den enkle skomakarsonen från Palojoki. Inflytande på andra tidiga litterära banbrytare på finska språket, såsom Juhani Aho och Frans Eemil Sillanpää, är också uppenbart. Sju bröder har genom årens lopp behållit sin status som Den Stora Finska Romanen (ende konkurrent om den titeln är väl Väinö Linnas Okänd soldat).
De många anekdoterna om Kivi säger något om hur viktig myten om människan Aleksis Kivi är i Finland. Kanske är det i själva verket Kivi själv lika mycket som något av hans verk som blivit urtypen för det finska nationalkynnet – med sitt lantliga ursprung, med sitt supande och sin sorg, med sin förening av känslighet och grovkornighet, och (inte minst) med sin humor. Ett folk som väljer att resa monument och införa flaggdagar (Aleksis Kivis födelsedag 10 oktober är den finska litteraturens dag) för en sådan person, måste vara ett folk där underdog-mentaliteten varit en avgörande del av självbilden. I någon grad lever den kanske fortfarande kvar, trots att Finland idag är ett av världens mest välmående och välfungerande länder. Kanske fungerar Aleksis Kivi idag mest som ett slags påminnelse om vilka man en gång var?
En gång när Aleksis Kivi i slutet av sitt liv satt på trappan till broder Alberts stuga ska han ha sagt: "Herrarna kommer nog dragande med lagrar åt mig, men inte hjälper det mot hungern." Och nog fick han lagrar vad det led. Men då var Aleksis Kivi död sedan länge, borta tillsammans med sin hunger, sin sorg, sitt supande och sin oändligt stora kärlek för det finska folket och språket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar