81. Peter Wessel Zapffe (1899-1990)

- Vet du hvad for et sted dette er, Peter?
- Ja, far.
- Ja?
- En kirkegaard, far.
- Vet du hvad en kirkegaard er for noget da, Peter?
- Det er der de døde er begravet, far.
- Riktig.

Året är 1905 och en man och hans son är ute på en söndagspromenad. Det är en vacker sommardag, solen skiner och naturen står i full blom. De kommer förbi en kyrkogård. Fadern, Fritz Gottlieb Zapffe, förenar gärna nytta med nöje och ser kyrkogården som en möjlighet till undervisning. Han frågar sin femårige son om han vet vad som händer med de döda, efter begravningen. Det vet sonen inte. Fritz är en nykter man och vill inte slå blå dunster i de små pojkögonen; det är viktigt med en naturlig syn på döden. Därför berättar han för sonen att kroppen består av äggviteämnen och fett som spaltas vid jäsning, lite som en bröddeg, och precis som en bröddeg, förändras också kroppen av jäsningen som påbörjas vid dödens inträde. Inälvorna, huden och hjärnan – alltsammans liksom väller ut, förklarar Fritz, innan det förvandlas till slem. 

Jag tror att den här berättelsen är en nyckel till den Peter Wessel Zapffe kom att bli. Det är i alla fall inte omöjligt att tänka sig att denna skräckupplevelse satte spår i den femåriga pojken. Hela Zapffes barndom var ett enda långt uppror mot faderns stränghet och dominans. Det var ett uppror som kom till sin ändpunkt när Zapffe i tjugoårsåldern, mot faderns vilja, valde att bli författare och filosof istället för att fortsätta sin juristbana. Men som så ofta är fallet blev upproret aldrig fullständigt. Far och son kom att dela samma krassa inställning till livet och allt levande. Zapffe berömde sig om att vara en av dem som "ser". Han menade att han hade ett slags "röntgenblick" med vilken han kunde se världen som den egentligen var. När han pratade med människor hände det att deras personlighet försvann för hans ögon och de blev till skelett eller "anatomiskt-fysiologiske system". För den som har röntgenblick blir andra människor löjliga, motbjudande och likgiltiga. Det här är inte ett recept för den som vill ha hälsosamma relationer till sina medmänniskor eller till sina egna känslor. Zapffe brottades livet igenom med sina begär och sin lust, som i seendets avförtrollande blick naturligtvis blir lika löjlig, motbjudande och likgiltig. "Hvem kan leve", klagade Zapffe, "naar kysset blir til en slemhindeberöring med vedtatt symbolsk betydning". 

En annan nyckel är systern Signes bortgång i tuberkulos. Zapffe var vid tidpunkten tjugosju år gammal och tog systerns bortgång hårt. Hennes lidande kändes så onödig och meningslös. Där och då bestämde sig Zapffe för att inte sätta några liv till världen. Inga fler nya små människor som skulle längta, lida och dö, "det sverger jeg saasandt hjælpe mig Gud den almægtige og alvidende". Inte för att han egentligen trodde på Gud eller någonting bortom det biologiska livet. En anekdot berättar om när den unge Zapffe, redan då en hängiven bergsklättare, en gång klättrade upp i kyrktoppen i hemstaden Tromsø. Efter klättringen förklarade Zapffe muntert: "Nærmare himmelen kommer jeg ikke med kirkens hjelp."

Nej, det var inte så gøy att vara Peter Wessel Zapffe. Faderns stränghet och systerns död var upplevelser som formade honom, och som delvis kan förklara varför Zapffe ofta ställs bredvid Schopenhauer, Lovecraft och Cioran i ett slags pessimismens kanon. Han avskydde verkligen livet. Inte bara sitt eget, utan allas. Eller rättare sagt: livet som sådant.

För att förstå Zapffes livssyn räcker det med att läsa två korta texter. Först "Parabeln om katterna", som är tagen från hans doktorsavhandling Om det tragiska från 1941. Texten är ett tankeexperiment. Ett skepp med katter har gått på grund på en avlägsen ö. Öns enda invånare är en art av lekfulla men oätliga skalbaggar. Men i den mjuka leran vid vattenbrynet upptäcker katterna till slut välsmakande snäckor. Mums, tänker det stora flertalet. Men för vissa av katterna känns det inte särskilt värdigt att gräva i lera istället för att på katters vis smyga sig på och överraska sina byten. Det är bara det senare som i dessa katters mening utgör ett ett värdigt kattliv. En spricka uppstår strax mellan de katter som gräver i leran efter snäckor och de som svälter på land. De snäckätande katterna ser ner på de stolta jägarkatterna och kallar dem för neurotiker och psykopater. Men det är – enligt Zapffe – ett förakt fyllt med självhat, eftersom de inser vad som krävdes för att de skulle få äta sig mätta, nämligen att de avsade sig den värdiga jakten. Jägarkatterna blir i sin tur pessimister, eftersom de inte kan fullgöra sin inneboende potential – och de slutar att föröka sig. Det är uppenbart från texten att Zapffe såg sig själv som en jägarkatt, som avstod från sinnliga njutningar för den större tillfredsställelsen av ett högre och värdigt mål. Zapffe hade ett par längre relationer, men försökte att leva i celibat. Hans enda riktiga last var choklad och jag tror att det säger någonting om hans inställning till livet att han innan han slängde in chokladbiten i munnen tog en lång titt på den, som för att föregripa njutningen.

I "Den siste Messias" från 1933 utvecklar Zapffe sin idé om mänskligheten som en biologisk paradox, ja som ett misstag. Zapffe jämför människan med ett förhistoriskt hjortdjur, den irländska älgen (Megaloceros giganteus), som med evolutionens hjälp utvecklade enormt stora horn. Men just den egenskapen som utgjorde hjortens storhet, de stora hornen, gjorde djuret tungt och klumpigt och bidrog till att arten dog ut. På samma sätt menar Zapffe att människan har förmågor, rationellt tänkande och självmedvetenhet, som gör att hon känner en sorts "kosmisk panik" i förhållande till universums oändlighet. Men vi har ju inte dött ut? Det menar Zapffe beror på att människan har utvecklat strategier för att hålla den kosmiska paniken i schack. Dessa är isolering, förankring, distraktion och sublimering. Isolering är egentligen inte mycket till strategi, den går ut på att helt enkelt låta bli att tänka på saken. Mer intressant är förankring som handlar om att sätta sin tillit till olika trygghetsskapande värdesystem. Barndomen är (förhoppningsvis) stabil och trygg eftersom vi har föräldrar som klappar oss på huvudet och säger att allting kommer att bli bra. Olika livsmål kan också betraktas som ett slags förankring. Vissa människor offrar allt för en karriär, andra för olika rättvisefrågor. Vad gäller distraktion är allt tillåtet så länge det håller den kosmiska paniken borta: film, musik, sex – eller choklad. Sublimering är den mest intressanta av dessa strategier. I sublimeringen omvandlar vi den kosmiska paniken till en konstnärlig skapelse. Zapffe skriver själv att hans essä är ett exempel på en sådan sublimering. Efter att ha gått igenom dessa fyra strategier beskriver Zapffe "den siste Messias", den man som har tagit konsekvenserna av sitt eget tänkande och sin egen vanmakt. Han vänder sig, som en Messias, en frälsare, till hela mänskligheten, med ett radikalt och annorlunda budskap: "vær ufruktbare og la jorden bli stille etter Eder". Mänskligheten har inte dött ut och den kommer förmodligen inte att dö ut, men den bör dö ut.

Snygga men för stora horn.

Det tar tretton minuter – snabbaste vägen – från min mormors hus i Asker, där jag tillbringade många sommarlov, till huset där Zapffe bodde stora delar av sitt liv. Jag minns loven i Norge som fulla av liv. Mormor bredde smörgåsar med krydderost (ett slags mjukost), banan och jordgubbar. Jag och mina syskon sprang nakna i mormors trädgård och vi cyklade till Oslofjorden för att svalka oss i havet. Cyklar man ner för Skytterveien och svänger av vänster och följer Slemmestadsveien mot Hvalstrand, den närmast belägna sandstranden, cyklar man vid ett tillfälle ungefär hundra meter från Zapffes tidigare bostad. Zapffe gillade själv att ta sig runt i Asker på cykel, men kände sig utsatt av den intensiva biltrafiken. Därför cyklade han gärna med småsten i fickorna, ifall han skulle bli överfallen av en bil, beredd att ge sig på bilfönster och glänsande bilkarosser om attackerna inte slutade. Men 1990 hade han cyklat färdigt. Samtidigt som jag tillbringade sommaren i Asker hade Zapffe inte långt kvar att leva. Han dog i oktober det året och är gravlagd på samma kyrkogård (Askers kirke) som min mormor. Kontrasten mellan det lekande barnet och den döende äldre mannen blir extra tydlig eftersom Zapffe avskydde fruktbarheten och det stora kretsloppet. Sin krassa syn på livet behöll han på dödsbädden. Den norske filosofen och gode vännen Arne Næss besökte honom på slutet. Næss satt vid sängkanten, när Zapffe utstötte en suck: "livet är mystiskt". Næss var tvungen att dubbelkolla, hade den gamle nihilisten möjligen ändrat sig på det yttersta? Han lutade sig fram och frågade: "Menar du djupt underligt?" Ja, det gjorde han. Livet blev aldrig något mysterium i positiv mening för Zapffe.  

Jag har nästan svårt att ta Zapffes antinatalism – läran om att reproduktionen har ett negativt värde och att vi därför ska sluta sätta barn till världen – på allvar. Menade han verkligen att mänskligheten frivilligt ska dö ut? Av barmhärtighet? Som råd känns det både omänskligt och utopiskt. Omänskligt eftersom det går emot många människors drömmar om att skaffa barn. Utopiskt eftersom det aldrig kommer att efterlevas. I förlängningen är jag rädd att rådet öppnar upp för eugenisk folkkontroll, även om Zapffe själv var tydlig med att rådet skulle följas på frivillig basis. Nåja, det är antinatalismen hos Zapffe som har fått störst uppmärksamhet, men det är inte den delen av hans tänkande som jag tycker är mest intressant och tankeväckande. 

Det kan tyckas förvånande att Zapffe ägnade så mycket tid åt frågan om ett värdigt liv. Om livet i sig saknar värde, varför ska man då bry sig om hur man lever det? Frågan är kanske felställd. Kanske är det just på grund av att livet saknar värde som det är så viktigt att klura ut vad som utmärker ett liv värt att leva. I sina texter, många skrivna med glimten i ögat, återkommer Zapffe till frågan. Han var till exempel starkt emot användningen av flygmaskinen för att upptäcka nya landområden, eftersom det hindrar människor från heroiska bedrifter. Han hade bara förakt till övers för samtidens "reseboskap" som transporteras över hela jordklotet: "bekvämlighetsnjutare, med tidningen i ena handen och cigaretten i den andra, betalande segerherrar, som ser ut att ha blivit lovade en cocktail." Zapffe skulle utan tvekan förkasta all teknik som bara gör livet mer bekvämt och som inte bidrar till själslig utveckling. Det är ideal som avspeglas i Zapffes egen livsföring. Han gillade att hugga ved, bära in vatten och klättra upp för berg. Det är en livsföring som kan sammanfattas i  Arne Næss utmanande ord: "rikt liv, enkle midler". Men den som tror att Zapffe för den sakens skull var en allvarlig dysterkvist får tänka om. 1942 gav han ut en bok med titeln Vett og uvett, som samlar 49 humoristiska berättelser från Nordnorge. Det stämmer verkligen till eftertanke att Nordens största pessimist också skrev en bok som har kallats för den nordnorska humorbibeln.

Ett kanske överraskande faktum är att Zapffe har fått förnyad aktualitet i och med klimatkrisen. Då är det Zapffe som naturtänkare och ekolog som lyfts fram. Han var en tidig förespråkare för naturvård (eller naturskydd som det tidigare kallades) och var starkt kritisk mot människans (och framförallt norrmännens) giriga jakt efter att profitera på jordens naturresurser. Zapffe slog igenom som författare vid en tid då norsk industri slog rekord efter rekord. Ett par årtionden senare, vid mitten av 1900-talet, upptäcktes enorma oljefyndigheter och miljarderna rullade in i statskassan – samtidigt som miljöskulden ökade i samma takt. Det här är en utveckling som ännu inte har vänts och som inte går ihop med schablonbilden av det naturälskande brödrafolket. 

När elsparkscyklar kläggar igen vår infrastruktur, när nya appar lanseras för att täcka behov vi inte har, och när ny grön teknik lanseras som den enda lösningen för att vända klimatförändringarna, ja då tänker jag på den cyklande norske pessimisten med grus i fickorna.