På våren 1714 går en norsk kapten verksam i den danska flottan iland vid Torekov, på den svenska kusten. Med sig har han ett par matroser. Det dröjer inte länge innan en trupp svenska dragoner uppenbarar sig. De två matroserna lägger genast benen på ryggen och lämnar sin kapten i sticket. Han ser sig om efter en flyktväg, men tre dragoner skär av hans väg mot vattnet. De uppmanar honom att ge upp och överlämna sin värja. Men när en av dragonerna närmar sig och sträcker fram handen för att ta emot värjan får han ett slag över armen: "Inte den här gången!" ropar den norske kaptenen och störtar sig fram mellan dragonerna, kastar sig i vattnet och simmar ikapp de flyende matroserna med värjan i munnen. Vilken man!
Man får förmoda att de svenska dragonerna återvände hemåt besvikna och modstulna, men kanske även lite stolta över att ha överrumplats av den berömda Peter Wessel Tordenskiold. Nu hade de något att berätta för barnbarnen.
För den här texten har jag tagit hjälp av Oswald Kuylenstiernas bok Tordenskiold: Nordens ryktbaraste sjöhjälte från 1930. Det är en personligt färgad skildring av Tordenskiolds liv, från barndomen i Trondheim till tjänsten som dansk amiral under det stora nordiska kriget. Tordenskiolds bedrifter sammanföll med att den svenska krigsmakten var på dekis efter slaget vid Poltava 1709. Vid den tidpunkten var Tordenskiold en simpel sjökadett. Men han avancerade snabbt i graderna och fick bossa över ett eget skepp redan 1711, som tjugoettåring. I nästan tio år kom han att gäcka de svenska trupperna. Tordenskiold utmärkte sig i kontrast till det övriga danska försvaret. Peter den Store sa skämtsamt att "danskarna buro sig åt med sin flotta som en gammal äkta man mot en ung hustru, han kelar med henne och kysser henne, men något vidare blir det inte av". Underförstått: danskarna är så rädda om sin flotta, att de inte vill riskera några förluster. Tordenskiold gav sig däremot gärna in i strider, och gärna mot större och bättre utrustade skepp. Tordenskiold var ung, snygg och kunde manövrera skeppen bättre än någon annan. När han adlades 1716 valde han namnet Tordenskiold eftersom han som ett tordön, ett åskväder, överraskade och slog ner på sina fiender.
Kuylenstierna är uppenbart fascinerad av sitt studieobjekt. Han placerar sjöhjälten i sin kader av Stora Män, bredvid Peter den Store och Karl XII. (Den danske kungen Fredrik IV var däremot en feg stackare och får förlita sig på att historiens glömska lägger sig över hans oansenliga bedrifter.) Kuylenstierna bryr sig föga om att Tordenskiold slogs för den danska flottan och därför mot Sverige. Tordenskiold tillhör, skriver han, samma vikingastam som svenskarna och tillhör därför hela Norden. Till råga på allt är Kuylenstierna, likt de flesta män i sin generation, militärt överintresserad. Jag får reda på vad som skiljer linjeskepp från fregatter, skottpråmar från galejor och galärer; och sjöslagen skildras noggrant för den presumtivt lika intresserade läsaren. Över alla strider i boken ligger dessutom en aura av nobless, som konflikter gentlemän emellan. En av Tordenskiolds blodiga strider beskrivs som "ett hårt nappatag med svenskarna". I en passage nämns en annan norsk-dansk sjöman, Christian Jakobsen Drakenberg, vars ryktbarhet främst kommer sig av att han uppnådde den imponerande åldern av 146 år. Kuylenstierna ser ingen anledning att betvivla uppgiften.
Nej, Kuylenstiernas biografi över Tordenskiold kan inte kallas helt tillförlitlig. Det är ett hyllningsporträtt, ingen historisk avhandling. Men vad spelar det för roll? I Tordenskiolds fall är jag bara delvis intresserad av människan av kött och blod. Lika intressant är myten om Tordenskiold. Redan under sin livstid blev Tordenskiold föremål för ryktbildning och legender spanns kring hans namn. I alla dessa anekdoter om Tordenskiold är det svårt, ja nästintill omöjligt, att särskilja verklighet från dikt.
En gång hamnade Tordenskiold i en strid med en svensk kapare (ett slags legala sjörövare). Efter ett häftigt sjöslag började Tordenskiold få slut på krut. Han skickade då över en av sina trumpetare till fiendesidan med en anhållan om att få låna krut från motståndaren. Denne svarade att han inte hade mer krut än han själv behövde. När bombardemanget stillnade låg de två skeppen så nära varandra att befälhavarna kunde ropa till varandra. Eftersom de bägge hade slut på krut återstod bara att skåla i ett glas vin och hurra. (För att de klarade livhanken, får man förmoda.) För det här tilltaget ställdes Tordenskiold inför krigsrätt – man skålar inte med fienden – men frikändes efter att ha försvarat sig lysande i rätten.Sant är i alla fall att Tordenskiold var högst delaktig i mytbildningen kring sin egen person. Efter slaget vid Dynekilen (då han överraskade en svensk transportflotta och vann en överlägsen seger) överdrev han de svenska styrkorna i ett brev till sin arbetsgivare Fredrik IV. Och efter den misslyckade attacken mot Strömstad (där Tordenskiold för första gången sårades: en kula i vänstra armen och en annan genom låret), och där hans samlade förluster uppgick till 104 döda och 246 sårade, skrev han till kungen att de svenska förlusterna var tre eller fyra gånger så stora. I verkligheten var de inte ens hälften så stora.
Tordenskiold framstår i dessa anekdoter som något av en pojkhjälte. Precis lika djärv och företagsam som de protagonister som dyker upp i åtskilliga ungdomsromaner. En Biggles på de sju haven. Anekdoterna skvallrar om hur skrämmande han var i det svenska medvetandet. De fungerade säkert också som tröst för de svenska styrkorna: man ville inte gärna bli slagen av en klåpare. Om man överdrev fiendens skicklighet behövde man inte erkänna de egna svagheterna. I juli 1720 slöts slutligen ett fredsfördrag mellan Danmark och Sverige på Frederiksborg. Det stora nordiska kriget var tillända. Tillända var också Tordenskiolds livs bana. Han dog senare samma år i en framprovocerad duell. Det var som om högre makter ville säga att hans liv var oupplösligt förenat med kriget.
Kuylenstiernas bok är högstämd och historiskt tveksam. Den är skriven av en person som förmodligen aldrig har tagit del av ett sjöslag. Hur var det på de där båtarna egentligen? Det var säkert oerhört skitigt och jobbigt om man inte var del av befälsledet. För den största delen av manskapet var tiden på sjön fylld av outhärdlig tristess. Och när man väl var inbegripen i ett slag var risken stor att man dog. Det finns ingenting att romantisera här. Krig utan enormt lidande är en illusion och stornationsdrömmar fåniga.
Men ändå.
Det kanske är för att jag läste Biggles när jag var liten och även närde pojkdrömmar om äventyr på de sju haven. Skattkammarön har format mig.
Istället för att likt Kuylenstierna se Tordenskiold som "den sista vikingen" eller som en representant för det nordiska, tar jag hellre fasta vid att Tordenskiold återkommande gånger tog våghalsiga beslut som bröt mot flottans regler och riktlinjer. Han kastade sig in i faran, han levde på den knivsegg som skiljer segern från misslyckandet. Det var där han trivdes. I grund och botten är det kanske inte mycket som skiljer Tordenskiold från de sjörövare som drog omkring på världshaven. Han hittade bara ett sätt att göra det han ville inom en militärmakt. Han la snärtiga one-liners och dog ung som en förmögen och pensionerad sjöhjälte. En sorts havets rockstjärna, även om Tordenskiold ofint nog överlevde sitt tjugosjunde år med några jordsnurr. Men ingen kunde ju räkna på den tiden.
Jag säger inte att min bild av Tordenskiold är mer sann eller historisk korrekt än Kuylenstiernas. Men den är banne mig så mycket roligare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar