84. Oluf Høst (1884-1966)

Vissa personer kan helt enkelt inte släppa taget. De får en idé, intresserar sig för ett motiv, halkar in på ett tema – och sedan finns det inte längre några begränsningar för hur många gånger det kan repeteras. I privatlivet kallar vi dem ältande, i kulturens värld inte sällan genier. Yasujiro Ozu regisserade jag vet inte hur många filmer med samma kameravinkel, samma skådespelare, samma teman och (näst intill) samma titlar. Allihop är lysande och den envetna konsekvensen i utförandet gör att man älskar dem ännu mer. Inom målarkonsten har vi Claude Monet med sina höstackar. 

Motivet den danske konstnären Oluf Høst inte kunde släppa taget om var en gårdsbyggnad på Bornholm med en liten öppning ut mot havet. Samma sak målat ur samma vinkel. Gång på gång på gång.

Det är lätt att dra slutsatsen att motivet i dessa fall inte spelar någon roll; att den som målar på ett sådant vis egentligen bara bryr sig om former, färger och måhända olika ljusförhållanden – eller (om det är en expressionist det rör sig om) egna själstillstånd. Det faktiska föremål som befinner sig framför målarens staffli? Oväsentligt!

Jag tror inte riktigt det är så enkelt, åtminstone inte i fallet Oluf Høst. Hans motiv är knappast valt slumpmässigt. Alla förutsättningar för att skapa berörande konst som säger något om livet finns ju där. Marken i förgrunden och himlen i fonden  – färgsjok som sätter den grundläggande stämningen. Huskroppen som livets kompakta massa, vardagen, ordningen, kulturen. Och viktigast av allt: husets port, öppningen mot världen utanför, glipan mot något annat, kaoset, drömmarna, fantasin  – eller tomrummet där detta hade kunnat finnas.

Oluf Høst provade på många stilar under sitt långa målarliv. Men så vitt jag kan se är det på 30-talet som hans konst börjar bli riktigt fascinerande med expressiva färger och en tung, laddad stämning över bilderna. Van Gogh tar över som inspirationskälla efter tidigare idolen Cezanne. Intressant nog sammanfaller detta måleri nästan precis med att Høst börjar tillbringa större delen av året på Bornholm och över huvud taget börjar intressera sig mer för allt som har med ön att göra – ja, han börjar rentav skriva på dialekten "bornholmsk" i sina dagböcker. (Oluf Høst skrev nämligen också. Dagböcker, eller som han själv kallade dem: loggböcker. Mer än 1300 ska finnas bevarade på Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn.) Bornholm var en trendig plats för danska konstnärer under början av 1900-talet, men till skillnad från de flesta av sina kollegor var Oluf Høst född och uppvuxen på ön, och skulle också tillbringa de sista decennierna av sitt liv där. Detta är ytterligare ett tecken på att det inte bara är en lek med färger vi har att göra med. Här finns en genuin känsla för platsen, för det konkreta. En laddning i själva miljön, som kanske var och en som någon gång återvänt till sin barndomstrakt efter en tids uppehåll kan känna igen sig i. En fixering vid det ursprungliga i hembygdens natur och kultur, vid det nordiska över huvud taget, som så klart också kan vara farlig. Høst får en aktiv förespråkare i den inflytelserike, österrikiske konstkritikern Fritz Waschnitius – från 1936 uttalad nazist och senare ledare för ockupationsmakten Tysklands censur av den danska radion. Via bland annat Waschnitius inflytande blir Oluf Høsts son Ole övertygad nazist och går med som frivillig i SS. År 1943 dör han på östfronten. Det går strax efter kriget illvilliga rykten (bland annat spridda av konstnärskollegan, ovännen och kommunisten Niels Lergaard) om att Oluf själv haft nazistiska sympatier. Dessa har i så fall strukits ut ur loggböckerna (som har en del luckor på 30-talet) och det verkar svårt att avgöra om det finns någon sanning i ryktena. 

När Oluf Høst på 30-talet börjar med den serie målningar han idag är mest känd för är han i 50-årsåldern. Bondgården som skulle bli Høsts favoritmotiv förvärvas av konstnären 1935 och får sedermera namnet Bognemark. Høst har målat av gården redan tidigare, men då ofta ytterst neutralt framställd, som en typisk bornholmsk bondgård i vitt och brunt, med ljusblå himmel och några antydda figurer. Det är efter förvärvandet  av gården som Bognemark blir närmast en besatthet för Høst. Att han köper gården från första början har troligtvis att göra med utsikten över havet, en självklart åtråvärd tillgång för en konstnär. Desto mer anmärkningsvärt att han oftast låter denna utsikt blockeras helt, eller nästan helt, av gårdsbyggnadens huskropp. I regel försvinner också människorna från bilderna. Huset, marken och himlen får tala för sig själva. Genom att hitta ett sätt att begränsa naturen, att sätta en ram runt den, kan konstnären uttrycka sina känslor för den starkare än någonsin. En bild som till exempel Nat ved hamnen (1935) är mäktig, men saknar trots allt laddningen som finns i en målning som Vinterdagen dör (1943), där solnedgången och havet känns vidunderliga just eftersom vi bara skymtar dem.

Nat ved havnen. 1935.

Vinterdagen dör. 1943.

(Sen är det en annan sak att man i verkligheten aldrig har kunnat se solen gå ner genom porten ifråga – denna solnedgång finns bara i Høsts konst.)

Variationen av mänskliga känslor och tillstånd som kan uttryckas av detta om och om igen upprepade motiv är häpnadsväckande. Jämför till exempel Vinterdagen dör ovan med Nyfalden sne från 1936. 

Nyfalden sne. 1936

Här är allt vitt och grått. Verkligheten har tappat sina dimensioner till den grad att den blivit nästan lika platt som duken den avbildas på. Inte en tillstymmelse till utsikt. Ingen horisont, ingen rymd, inga drömmar. Istället för en glipa, en stängd port – ett stumt, brunsvart mörker. Det är en fantastisk bild – både av en mulen, snöig vinter och av ett själstillstånd. Och kontrasten mot en brännande, färgstark och förebådande bild som Vinterdagen dör kunde inte ha varit större.

Ibland, som i exemplet nedan till höger, dyker faktiskt figurer upp i Bognemarkbilderna, men de är genomskinliga som om de inte riktigt existerar, eller endast är tillfälligt besökande vålnader på gårdsplanen. Kanske kan man se det som ett uttryck för att individerna förgår, medan de mänskliga grundvillkoren består.

Vinterlandskab. Gården indvendig, 1940.

Till de mänskliga grundvillkoren hör så klart vädret. Oluf Høst har sagt att "billeder skal være sådan at man kan aflæse vejrets temperatur på dem" och han är en mästare på just detta. När det är vinter på Høsts målningar (och det är det ofta), fryser betraktaren.

Blåkoldt.

Den som kan måla temperaturer har också goda förutsättningar att måla känslor. När vi säger att någon blir kall av skräck eller känner en varm känsla av tillfredsställelse sprida sig genom kroppen – ja, till och med när vi blir heta av kärlek – så är det i förvånansvärt hög grad inte poetiska liknelser. Det känns faktiskt precis så.

Ibland finns en stark biografisk bakgrund till bilderna. Se hur intensivt kvällssolen lyser genom porten till Bognemark med rød port, Bognemark-Barwenkowo från 1943, samtidigt som resten av bilden har reducerats till suddiga konturer; en dröm så stark att verkligheten tycks upplösas omkring den. 

Bognemark med rød port, Bognemark-Barwenkowo. 1943.

Titeln ger en ledtråd till vad konstnären haft i tankarna när han målat tavlan. Barwenkowo är namnet på den by i Ukraina där sonen Ole några månader tidigare mött sitt öde. Står det röda solljuset för en smärtsam saknad – eller kanske hoppet om att sonen hamnat på en bättre plats, bortom det jordiska? Den materiella verklighetens obeständighet framgår i alla fall klart och tydligt.

Och kanske är det den viktigaste lärdomen vi kan få av Oluf Høsts konst. Ta dig tid att betrakta det till synes oansenliga, inom dig och utom dig. Betrakta himlen, marken och huset. Ljusets skiftningar och årstidernas växlingar. Passa på att betrakta porten du har mitt framför dig varje dag –  för det kommer en stund då du ska gå ut genom den.