I Karen Blixens novell "Peter och Rosa" sitter femtonårige Peter vid fönstret i sitt rum och tragglar med böckerna om kyrkohistoria. Plötsligt hör han suset från flyttfåglarna och drömmen om ett annat liv tar fart. Peter är en föräldralös pojke som uppfostras av sin morbror, en präst, men han är varken lämpad för eller intresserad av ett hemmasittande liv med disciplinerat och pliktskyldigt studerande.
Peter ville gå till sjöss, men hans morbror, prästen, höll honom vid boken. I kväll, vid det öppna fönstret, gick han långsamt och allvarligt igenom sitt förflutna och sin framtid, och lovade högtidligt sig själv att rymma sin väg och bli sjöman. I detta ögonblick förlät han sina böcker och funderade inte längre på att bränna upp dem allesammans. "Låt dem samla damm", tänkte han, "eller falla i händerna på dammiga människor, som passar för böcker." Själv skulle han leva under segel, på ett gungande däck, och se en ny horisont stiga upp med varje morgonsol. Då han sålunda fattat sitt beslut, fylldes han av tacksamhet, och knäppte händerna på fönsterkarmen. Han hade fått en from uppfostran, hans tack riktades till Gud, men det gjorde små avstickare på vägen, som om regnet drivit det ur kursen, han tackade våren, fåglarna och själva det strömmande regnet.
Vad som sedan följer är trettio sidor om längtan, kärlek, svek och ljuv död. Det bibliska varvas med det vardagliga, sagans förhöjda tillstånd med den psykologiska realismens skärpa. Allting berättat med stor människokännedom och empati. Peters och jämnåriga flickan Rosas tankar och våndor skildras med rörande träffsäkerhet och i slutet av berättelsen är det svårt att hålla känslorna borta. Allt detta är typiskt för Karen Blixens novellkonst.
Anledningen till att jag inledde med ett längre citat ur "Peter och Rosa" var inte först och främst för ge ett smakprov på hennes stil, utan för att Peters situation påminner så tydligt om Karen Blixens egen. Karen, född med efternamnet Dinesen, föddes i slutet av 1800-talet på släktgården Rungstedlund, där författarpionjären Johannes Ewald bott på 1700-talet. Hennes far var äventyrare: kaptenen och konstnärssjälen som för den unga flickan Karen representerade det vilda, det spännande, erotiken. Mamman var den strikt religiöse allvarskvinnan från en rik borgerlig släkt. Precis som för Peter i novellen så var slitningarna mellan det plikttrogna livet och det frigörande lustfyllda något som unge Karen brottades med. Hon insåg emellertid tidigt att fadern var hennes sammansvurne, den vars karaktär hon delade. Chocken när han tog livet av sig var därför stor och innebar den tioåriga flickans första stora sorg i livet.
När Karen nådde ungdomsålder och bekantade sig med landsmannen Søren Kierkegaards texter, läste hon om filosofens kontrasteringar av det estetiska och det etiska livet. Parallellerna till hennes föräldrars olika livsinställningar kan knappast ha undgått henne och Kierkegaard skulle bli en stor influens på hennes egen litteratur. Under 1900-talets första decennium ägnade hon sig åt konststudier och skrivande. Hennes berättelser refuserades med undantag av några få enstaka historier som publicerades i olika tidskrifter. Men hellre än att vara författare, önskade hon "resa, dansa, leva och ha frihet att måla", som hon sa till en vän. Det estetiska livet tycks ha lockat mer än det etiska, för att återknyta till Kierkegaard. Hennes motto säger någonting om inställningen: "det är nödvändigt att segla; det är inte nödvändigt att leva." Sven Delblanc har skrivit om henne att hon "tillhörde en klass och en generation, som ännu drömde om att göra livet till ett konstverk."
Karen hade ärvt faderns drömska rastlöshet och hon började längta bort från Danmark. En passionerad förälskelse i sin svenske kusin besvarades inte, och Karen blev djupt deprimerad. Om det var trots, hämnd, uppgivenhet eller äkta känslor som gjorde att hon istället förlovade sig med den älskades bror, det är svårt att säga. Men det gjorde hon i alla fall, och Karen Dinesen blev Karen Blixen, efter att ha gift sig med brodern, som passande nog hette Bror. Paret delade den äventyrlig ådran, och när giftermålet gick av stapeln var de redan på väg ner till Kenya. Bror von Blixen-Finecke hade, som den uppmärksamma precis insett, en adelstitel och med hjälp av kontakterna den medförde och Karens mammas pengar kunde de genomföra flytten till Afrika, där de skulle starta och driva en kaffefarm tillsammans. Det var Brors idé och det faktum att han inte visste något om kaffe ansågs inte som något hinder.
Det borde det ha gjort. Farmen gick aldrig bra ekonomiskt eftersom Bror var ansvarslös med pengar och okunnig när det gällde driften av ett företag. Karen blev ändå kvar vid Ngongbergen, nära Nairobi, i nästan tjugo år. Hon stannade där efter att paret till slut separerade och skötte farmen själv, med hjälp av olika insatser från familjemedlemmar. Men efter nya kärlekssorger (hennes nya livskamrat Denys dog i en flygkrasch) och en slutlig acceptans av misslyckandet med farmens ekonomi, flyttade hon tillbaka till Danmark. Karen Blixen var då 46 år gammal, arbetslös, barnlös och djupt sorgsen över såväl Denys död som att lämna sina afrikanska vänner bakom sig. Hon hade älskat livet i Ngong: de vilda djuren, resorna i Denys flygplan och jakten under safari-turer. Hon hade också till skillnad från många andra vita verkligen brytt sig om de afrikanska invånarna och var genuint intresserad av deras sätt att leva.
Nu fanns det bara en sak att göra: börja skriva. Allt det stoff hon samlat på sig under samvaron med stamfolken i Kenya, alla historier hon berättat för Denys under deras långa nätter tillsammans och all den sorg hon upplevt skulle nu omformas till litteratur. "Man kan bära vilket lidande som helst om man använder det i sitt historieberättande", har hon sagt, och det visade hon prov på nu. Hon skrev på engelska, språket som hon tillsammans med swahili hade pratat i nästan tjugo års tid. Hon trodde också att hennes berättelser skulle passa den engelskspråkiga publiken bäst. Det här var modernismens storhetstid, men Blixens prosa är av en mer konventionell sort. Det är en form av lägereldsberättande, långt ifrån de hyllade samtidskollegornas svårbegripliga experimenterande och nydanande angreppssätt.
Hennes första verk, novellsamlingen Gotiska berättelser, refuserades på hemmaplan men accepterades av ett förlag i USA. Gensvaret lät inte vänta på sig. Isak Dinesen, som var hennes författaralias, gjorde succé. Det dröjde inte länge innan hennes riktiga identitet avslöjades och den internationella uppmärksamheten kring Blixen blev stor. Snart gavs samlingen ut även på andra håll (inklusive i Danmark) och nya framgångar skulle följa med det verk som Blixen är internationellt mest känd för, Den afrikanska farmen, som består av en samling minnen över tiden i Kenya.
Den afrikanska farmen är intressant som en skildring av vitas liv i det svarta Afrika och boken har analyserats av postkolonialt intresserade akademiker. Men konstnärligt? Mja, helt okej, men den kan inte jämföras med hennes otroliga noveller. Det är i dessa sagolika, inkännande, ofta mytiskt färgade noveller som hennes storhet ligger. Kanske nådde hon sin största stund med samlingen Vintersagor. Flera av berättelserna där handlar om barn och unga som på olika sätt känner sig ensamma och missförstådda, men samtidigt bär på en egendomlig känsla av att vara utvalda. Ödet tycks styra händelseförloppen på ett sätt som fått vissa att karaktärisera Blixen som fatalist. Men det ödesmättade i historierna skänker dem också en särskild skönhet och sorgsenhet, som är svår att värja sig mot. Novellerna säger något om livet, men jag vet inte alltid exakt vad det är. Men vad det än är, så är det åtminstone något som vanlig sakprosa aldrig kan ersätta. Kanske var det just den upplevelsen Blixen hoppades att hennes historier skulle skänka, när hon konstaterade att "konst är sanningen om fakta."
När Blixen mot slutet av sitt liv besöker USA gör hon det som litterär superstjärna. Hon intervjuas i tv-program och träffar Marilyn Monroe. Karen Blixen njöt av uppmärksamheten, men hennes nya kändistillvaro innebar inte att hon glömde bort sina tidigare erfarenheter, sina tidigare vänner, sitt tidigare liv. "Jag har en känsla av att var jag än kommer att vara i framtiden, så kommer jag alltid undra om det regnar i Ngong." Detta uppriktiga intresse för människor och platser utgjorde tillsammans med hennes fantasifulla gestaltningsförmåga förutsättningarna för hennes sympatiska litteratur. Nu när novembermörkret ligger tungt över oss (jag vet inte hur det är i Ngong, men det regnar i Göteborg) är det en glädje att få ta del av hennes bitterljuvt värmande små historier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar