Som anhängare av fotbollsklubben Liverpool FC har jag mått finfint de senaste knappa tio åren. Exalterande fotboll. Jürgen Klopp. Segrar i Premier League och Champions League. Den episka vändningen mot Barcelona. Luis Suárez, Mohamed Salah och, er, Mario Balotelli. Fantastiskt alltsammans. Men det räcker inte för att beskriva hur gött vi Liverpool-fans har haft det, för som varenda tysk vet finns det två sorters lycka: den som grundar sig i egna framgångar och så schadenfreude, den glädje som i korthet kan sägas uppstå när det går dåligt för fotbollsklubben Manchester United. På svenska säger vi att skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Det stämmer inte. Det är till exempel verkligt lyckobringande att få ett kärleksfullt leende från någon man tycker om. Men det är också, om jag nu inte sa det, roligt när det går dåligt för Manchester United. Sedan lagets legendariske manager Sir Alex Ferguson avgick 2013 har klubben anställt den ena misslyckade stortränaren efter den andre, med tungrodd fotboll och titeltorka som konsekvens. Föreningen har misskötts och laget ständigt underpresterat utifrån sina otroliga ekonomiska förutsättningar.
Varför tycker sadisten Martin att det är så roligt, kanske ni undrar? Visst, det finns en stark rivalitet mellan Liverpool och Manchester United, ett ingrott "hat" som liksom följer med på köpet om man väljer att supporta någon av klubbarna. Men det finns en rivalitet mellan Liverpool och stadskonkurrenten Everton också, och jag önskar ingen olycka över Everton. Nej, det handlar om något annat. Min motvilja mot Manchester United härstammar från barn- och ungdomen, när klubben vann allting hela tiden, kändes det som. Där satt jag i soffan och tillbringade hundratals timmar med att följa en liga som ändå alltid slutade med att några skrattande rödklädda män med en glasögonprydd skotte i täten lyfte segerbucklan. Manchester United var bäst helt enkelt, det var bara så det var, och det var tröttsamt att behöva konstatera. Men det var en sanning som inte gick att blunda för. Det gick heller inte att blunda för att en av de viktigaste spelarna i bygget av det här världslaget var den omutliga giganten i målvaktsburen: Peter Schmeichel, The Great Dane.
Gigantisk och great var han verkligen, inte bara i bildlig utan även bokstavlig bemärkelse. Mannen med specialgjorda XXXL-tröjor kunde upplevas som en utbredande mur för motståndarna. Ja, även som tv-tittare uppfattade man alltid hans oerhörd fysiska närvaro som ytterst påtaglig. Det var lätt att förvånas när man såg hans atletiska reflexräddningar. Kan något så stort och tungt verkligen röra sig så snabbt och smidigt? Ja, tydligen. Ibland agerade han både som fotbollsmålvakt och handbollsmålvakt, alltid fullständigt orädd. Peter Schmeichel är en av historiens bästa spelare i sin position och i början av 90-talet utsågs han till världens bästa målvakt två år i rad.
Hade någon sagt det sju åtta år tidigare hade förmodligen de flesta som kände Peter Schmeichel satt sitt danska öl i halsen. När Schmeichel redan gott och väl hade passerat tjugoårstrecket – en ålder när de flesta fotbollstalangerna filar på sina kunskaper i ett eller annat världslag – arbetade Peter på golvfirmor och andra ströjobb för att få ihop ekonomin. Fotbollen fick han syssla med vid sidan av. Men bäst i världen? Jaja, det är klart han skulle bli det. När Bröndby 1987 slutligen plockade upp talangen och Peter för första gången skulle spela professionell fotboll, hade han redan auran av en arrogant (men enligt lagkamraterna ändå trevlig) stjärna som visste allt, inte minst att han själv skulle bli bättre än alla andra. Självsäkerheten stoppade honom emellertid inte från att bli riktigt nervös när han i sin första match för danska storlaget skulle lira inför 80 000 hängivna supportrar. Det var en tiodubbelt större publik än han någonsin spelat för tidigare. Inte var det hans egna supportrar heller. Portugalklubben Porto stod för motståndet och matchen var oerhört viktig: kvartsfinal i Europacupen (nuvarande Champions League). I en intervju berättar Schemichel att han hoppades att lagbussen skulle fastna i trafiken så han skulle slippa behöva spela matchen. Men när han väl tog klivet in på arenan insåg han att det ju var precis det här han arbetat så hårt för, det här som han alltid velat göra. Peter Schmeichel bestämde sig helt sonika där och då för att aldrig bli nervös igen.
Efter att ha hjälpt Bröndby till den ena ligasegern efter den andra ringde så en dag telefonen. Det var klubben han hejat på sedan barnsben, Manchester United, som ville att han skulle ta klivet över till the big boys i engelska ligan. Utmaningen var förstås stor. Vid den här tiden var det bara 12 andra spelare i hela ligan som kom från ett land utanför de brittiska öarna. Spelet var erkänt tufft och det fanns inget överseende med misslyckanden. Det hade kunnat gå snett, men istället började här en framgångssaga som i det närmaste saknar motstycke.
Manchester United inledde sin (andra) storhetstid och frågan är om Peter Schmeichel inte var den viktigaste spelaren under den här perioden, möjligen näst efter Eric Cantona. Snart skulle storstjärnor som Ryan Giggs, Roy Keane och David Beckham kräva sin del av uppmärksamheten, men Schmeichel var alltid lika viktig som dessa spelare. Han kom också bra in i gänget och hängde ofta med Steve Bruce, Gary Pallister och de andra ut på pubkvällar, även om han tydligen fick bli hemskjutsad tidigt. Det är märkligt att tänka sig att denna skräckinjagande jätte på planen, som dominerade sitt straffområde och ofta högljutt skällde ut sina stackars lagkamrater, kunde vara relativt vek när det gällde alkohol. I övrigt fanns åtminstone ingen vekhet, och årtiondet med den engelska storklubben slutade med lagets historiska trippel 1999: seger i ligan, FA-cupen och Champions League. Peter Schmeichel var i Roy Keanes frånvaro kapten i Champions League-finalen, och när hans skandinaviske lagkompis Ole Gunnar Solskjaer dunkade in det sena segermålet hjulade Schmeichel av glädje.
Mentalt slutkörd lämnade Schmeichel Manchester United efter dessa framgångar och även om han spelade vidare flera år till i olika klubbar så är det som ikon i United han är ihågkommen. Ja, och det danska landslaget förstås, som han representerat fler gånger än någon annan spelare. Danmark hade charmat världen i VM 1986 när Nordens brassar imponerade med offensivt och attraktivt spel. I början av 90-talet hade stommen i det laget slutat, bland andra tränaren Sepp Piontek och storstjärnan Michael Laudrup. När Sverige-EM 1992 drog igång fick danskarna plats enbart för att krigshärjade Jugoslavien var tvunget att dra sig ur. Yrvakna danska spelare fick avbryta sina semestrar och tillsammans med en rätt så impopulär tränare försöka undvika att skämma ut sig när turneringen skulle gå av stapeln. Hur det slutade? Med en mästerskapsskräll av en magnitud som fotbollsvärlden dittills aldrig tidigare skådat. Danmark trampade igång med full kraft och stannade inte förrän de stod med guldmedaljer om halsen. Viktigaste och bästa spelaren i det här laget var Peter Schmeichel, förstås. De sista matcherna i turneringen var han omutlig, och räddningen på Jürgen Klinsmanns skott i finalen ("Den går in 99 gånger av 100" har tysken själv imponerat suckat) var bara en av flera avgörande insatser.
Jag har nu tänkt över saken och jo, jag förlåter dig Peter för alla dina räddningar för Manchester United och danskjävlarna. Konsten står över futtiga rivaliteter, och målvaktskonsten har sällan nått så höga höjder som när The Great Dane rörde sig mellan stolparna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar