87. Elsa Laula Renberg (1877-1931)

Vad krävs för att en människa ska orka bli aktivist? Många uppfattar aktivister som störiga, humorlösa och krävande, så det kan knappast vara för att bli populär socialt. Sökande efter gemenskap? Visst, men då finns det väl mer avslappade gemenskaper som inte kräver att man ska ägna fredagskvällar åt att stå framför något myndighetshus med ett plakat och frysa tårna av sig. Dessutom har aktivisten ögonen på sig, eftersom det inte råder någon brist på personer som kommer att använda minsta snedsteg som bevis för falskhet och hyckleri. Det är ju heller inte – låt oss nu vara fullständigt ärliga – särskilt sexigt med ilskna aktivister. Nej, drivkraften måste stå att finna någon annanstans.

Svaret är väl så uppenbart att det lätt kan missas. De allra flesta outtröttliga rättskämpar har någon gång drabbats av en djupt känd känsla av att någonting är oacceptabelt fel. Jag kan inte tänka mig annat än att det i botten av aktivistens själ finns en insikt om djup orättvisa. Kanske är det många som bär på sådana insikter, men bara några som har de personlighetsdrag som krävs för att reagera med handling istället för resignation, med utåtagerande istället för (enbart) egen reflektion. Ibland har det funnits en definierande stund, när rättskänslan upprörts och ögonen öppnats, eller när ilskan helt enkelt nått någon form av bristningsgräns – stunden när aktivisten i en människa föds.

För Elsa Laula Renberg kan det definierande tillfället ha varit när hennes samiska familj drogs in i en tvist om rätten till sin mark, samtidigt som hennes far och lillebror dog i en märklig olycka som svenska staten inte tycktes vara intresserade av att utreda närmare. 21-åriga Elsa såg hur sin egen familjs äganderätt utmanades och hur familjemedlemmar omkom (mördades?) utan att det ansågs vara värt en närmare titt. Ja, kanske var det där och då, i Vilhelmina precis i slutet av 1800-talet, som kampviljan väcktes hos en av historiens viktigaste förkämpar för samernas rättigheter. 

Det var förstås inte en situation som uppstod i ett vakuum. Under 1600-talet, när den svenska centralmakten formades alltmer, ökade intresset för landets nordligaste delar. Pengaslukande krig och en växande statsapparat behövde bekostas på något sätt. "Något sätt" innebar i första hand skatt från befolkningen. Det vore därför bra om fler sysslade med beskattningsbart jordbruk. Men var fanns det plats för sådant? Ah, men se, däruppe i norr finns det ju hur mycket plats som helst. Visst, det fanns en del samer där, men det ansågs inte som något olösligt problem. Allt fler nybyggare flyttade uppåt och staten gav dem fina incitament att göra det, som exempelvis att slippa behöva rycka ut i krig. Redan då började tvister om äganderätt till mark uppkomma, och det blev värre när industrialiseringen tog fart på 1800-talet. Den krävde nämligen trä, malm och forsande vatten, sådant som det fanns gott om uppe i samernas trakter. Trycket ökade på samerna. Svenska staten såg till att samernas mark krympte och renhjordarna trängdes ihop på allt mindre områden (renskötsel var som bekant helt central för de flesta samernas försörjning). 

Hur kunde samerna behandlas på det här sättet? Förfarandet underlättades säkerligen av den rasistiska synen på dem. Samerna betraktades som förvuxna barn som det nog vore bäst om staten tog hand om ordentligt, det vill säga bestämde över. De ansågs ha karaktärsbrister som slöhet och feghet. Det vore ju förskräckligt om samerna skulle vänja sig vid ett bättre liv, så deras barn fick gå i skola i kåtor istället för hus. Sköna sängar och god mat skulle väl bara göra att de egoistiska samerna fick smak för det goda livet; det var bäst att hålla dem i kort koppel. Låt dem vara kvar på sin utvecklingsnivå. Tekniska och sociala framsteg rör inte dem. "Lapp ska vara lapp", som det hette. Sådana var tiderna, och sådana är väl tiderna i alltför stor utsträckning fortfarande.

Men Elsa Laula kunde inte acceptera det här. Familjens ägandetvist fick ett gott slut när Elsas mor åkte hela vägen ner till Stockholm för att argumentera för sin sak. Elsa fick se att någon sorts seger var möjlig. Skulle ännu större segrar, som inte bara gällde hennes egen familj utan hela det samiska folket, också kunna ligga inom räckhåll? Det här var trots allt en tid när sociala rörelser av alla de slag hade börjat, tja, röra på sig: arbetare, kvinnor, religiösa grupperingar, nykterhetsivrare, alla hade de börjat organisera sig och arbeta för en annan värld. Nu skulle även samerna börja strida.

Med rak rygg och beslutsam blick tittar Elsa Laula Renberg uppfordrande på oss. 

Elsa Laula skickades till Stockholm för att utbildas till barnmorska, men ägnade mesta tiden åt att knyta kontakter med politiker och engagerade rättskämpar. Inte minst kom hon i nära kontakt med Fredrika Bremer-förbundet, en kvinnoorganisation som hon lärde sig mycket av. Den intelligenta unga kvinnan lärde sig snabbt det juridiska, organisatoriska och administrativa. Viktigare var kanske ändå insikten om hur viktigt det är att samla sig, att gå ihop, att inte kämpa ensam på eget håll. Laula började agitera, tala inför folk; hon kritiserade makt och myndigheter. Det krävs bättre undervisning för samernas barn! Det måste finnas någon nödhjälp för de fattigaste! Rösträtten ska utvidgas! Laula hade inte bara reformistiska idéer utan också revolutionära: hon filade faktiskt på ett självständigt land för samerna. Så många andra folk hade ju sina egna nationer. Varför inte samerna?

Vid den här tiden, några år in på 1900-talet, hände det mycket i Elsa Laulas politiska liv. Hon bildade den första rikstäckande samiska organisationen, Lapparnas centralförbund. (En notering: ungefär tjugo år senare skulle samerna besluta att de ville bli omnämnda som just samer, inte lappar.) Det var en stor framgång för Laula, som menade att gemensam kamp var enda möjliga vägen framåt. Med förbundet i ryggen gav hon också ut ett manifest där hon skrev ner samernas förhållanden och kraven hon hade på förändring. Inför lif eller död: sanningsord i de lappska förhållandena gavs direkt ut i en på den tiden mycket stor förstaupplaga, hela 6000 exemplar trycktes. Svenskarnas syn på samerna presenterades, och Laula skrev ner den kontroversiella tanken att samerna inte var ett nomadfolk i grunden, utan hade tvingats till att bli det. Det ställdes krav gällande samernas äganderättigheter, barnens skolgång och representation i riksdagen. Det är, när man tänker på saken, ganska häftigt att den första boken skriven av en samisk kvinna är en sådan rättfram och radikal stridsskrift.

Elsa Laula var något av en liten kändis. Hon fick träffa kungen och lärde känna högt uppsatta politiker. Tidningarna skrev om henne och hon fick många beundrare. Naturligtvis var det också många som ogillade henne. När någon börjar synas och höras lite väl mycket uppstår det lätt irritation, kanske särskilt om det är någon påstridig person med obändig vilja. Någon som många inte tycker hör hemma i debatten, som borde hålla sig på sin kant (tänk Greta Thunberg). Det kan vara värt att påminna sig om att Elsa Laula alltså var en kvinna som verkade för rättigheter i ett land där kvinnor själva inte ens hade rösträtt ännu. Dessutom tillhörde hon ett folk som allmänt ansågs vara lägre stående än "vanliga" svenskar och norrmän. Men det ska sägas att motståndet också kom från hemmaplan. Laulas idéer var tillräckligt socialistiska för att effekten av dem skulle bli att de samer som hade det bäst ställt, som ägde många renar, faktiskt i vissa avseenden skulle få det sämre om hennes visioner blev verklighet.

Laula gav trots motstånd och brist på verkliga politiska förändringar inte upp, men fick med tiden en del annat att tänka på. Hon flyttade ifrån Sverige och bosatte sig i Norge där hon gifte sig med renskötaren Tomas Renberg och de började tillsammans sköta rendriften. De fick emellertid tillräckligt med hjälp av släktingar och (ja faktiskt) tjänstefolk för att också kunna lägga gemensamt fokus på politiken. Elsa Laula Renbergs största triumf anses allmänt vara det samiska landsmötet i Trondheim 1917. Äntligen skulle alla samer, oavsett nationalitet och kön, representeras. Det här var vad Laula Renberg hade strävat efter hela sitt liv. Runt 150 samer, varav 40 kvinnor, från olika delar av Sápmi samlades på samma ställe för att diskutera gemensamma frågor. Det skulle kunna bli startskottet för en kraftfull politisk rörelse. Optimismen var stor. Istället väntade en ekonomiskt katastrofal efterkrigstid där de flesta samerna var tvungna att lägga mer energi på den egna familjens överlevnad än politisk mobilisering. Illusionerna om förändring sprack, och Elsa Laula Renberg skulle, likt ett av hennes egna barn tidigare gjort, insjukna och dö i tuberkulos. Året var då 1931. Minnet av Elsa Laula Renberg föll alltmer i glömska och hennes drömmar hade inte blivit verklighet.

Men förändringar tar ofta tid, och under 1990-talet började saker hända. 1993 klubbas sjätte februari igenom som den officiella samiska nationaldagen. Plötsligt börjar man prata om den där gamla pionjären igen, Elsa Laula Renberg. 1997 tillerkänns samerna status som urfolk och tre år senare blir samiska ett nationellt minoritetsspråk. Det finns fortfarande mycket att göra i förhållandet mellan samer och svenskar och hade Laula Renberg levt idag hade hon troligen varit mycket mer arg över vad som återstår än stolt över framstegen. Någon kanske hade kunnat försöka glädja henne med att hon är en av de stora symbolerna för samernas rättighetskamp. Det hade hon dock säkert inte låtit nöja sig med, utan fortsatt att kräva allt möjligt av sig själv och alla andra. Typiskt störiga aktivister. Tur att vi har dem.