86. Halldór Laxness (1902-1998)

En österländsk saga berättar om en mästare som bor i en bambuhydda under ett mangoträd på en flodbank. En dag skickar han ner sin lärjunge till floden för att hämta vatten. På väg till floden möter lärjungen en underskön flicka. Lärjungen blir så hänförd att han faller på knä och anhåller om hennes hand. De gifter sig och börjar bruka jorden. De får barn och gör sig ett hem. Allt går väl för det unga paret. Men så blir det missväxt och barnen dör. Krig utbryter och sedan kommer pesten. Till slut återstår bara lärjungen, som vid det här laget är en utblottad gammal man, klädd i trasor. När han betraktar flodens stilla flöde erinrar han sig sitt ärende. Han tar sig tillbaka till sin mästare och faller på knä och ber om förlåtelse. Mästaren betraktar honom en stund, innan han ler älskvärt och säger: "Min vän, var är vattnet som jag bad dig hämta?"

*

Han hade skrivit så länge han kunde minnas. Var den kom ifrån, denna skrivklåda, die lust zum fabulieren, kunde han själv inte begripa. Andra barn lekte ute i det fria, han satt istället inne på sitt rum och skrev och skrev. Att det var ett otyg, det var alla överens om. Pojken skickades ut på uppdrag så att han inte skulle förskriva sig åt djävulen, vilket ibland hände pojkar som satt med näsan i böcker. Det hjälpte föga. Han tog långa omvägar och dagdrömde om nya romanuppslag. Hans fabuleringskonst innebar naturligtvis problem. I skolan var hans historiska uppsatser fulla av påhitt och fantastiska inslag. Men det var nu inte historiker han hade föresatt sig att bli. Pojken visste tidigt att han ville bli författare. Det var en väg som gick vid sidan av, ibland på tvärs med, sanningens allfarväg, och som han visste skulle kosta hans lärare mycket hårslitande frustration och honom själv mycket hårt arbete.

Han föddes i Reykavik som Halldór Guðjónsson 1902. Det var först senare han tog namnet efter den gård dit hans föräldrar flyttade när han var några år gammal, Laxness i Mosfellsbær. Det var där han växte upp, nära fjällheden och jöklarna. Han var pojken på tunet. Det tog sin tid, men han blev till slut Islands nationalförfattare, kanske Nordens enda av sitt slag. Under flera decennier var det runt Halldór Laxness som Islands övriga litteratur cirkulerade. Hela nationen stod i väntan på en ny bok av honom, som sedan blev föremål för intensiv debatt. När han dog 1998 hade han levt under nästan hela 1900-talet, det längsta av alla isländska århundraden. Landet hade gått från att vara ett fattigt fisk- och fårland till ett europeiskt mönsterland som exporterade allt från högteknologi till musik. 

För att bli författare visste han att han var tvungen att lämna tunet. Han kunde inte stanna på Island, en avlägsen ö långt ifrån alla vibrerande europeiska kultursamtal. Den första, men långt ifrån sista, resan gick till Köpenhamn. Han hade inga större tankar om danskarnas litteratur. Han klarade inte av H.C. Andersens överlärarmoralism och skrev beskt att danskarna var bättre på att baka wienerbröd än på att skriva epik. Han valde Danmark av rent praktiska skäl. För många islänningar var den forna kolonialmaktens huvudstad ett fönster mot världen. I Danmark stötte han på utlänningarnas fördomar om islänningarna, detta fattiga och kulturlösa folk i Atlanten som endast åt fårkött. Han avfärdade med kraft alla sådana fördomar – även fisk stod ofta på menyn, kunde han berätta. I Danmark lärde sig Halldór att äta gott och dricka öl och snaps. Men han gjorde också bilden av det akterseglade Island till sin egen. Genom hela sitt liv skulle han bibehålla en ambivalent inställning till sitt hemland. Å ena sidan förakt för det provinsiella och inskränkta, å andra sidan en enorm stolthet över islänningarnas seghet och de gamla isländska sagorna.

I Köpenhamn blev han strax en del av en ny generation unga isländska författare, som var fulla av självförtroende och åsikter om hur man inte skulle skriva. De dömde ut all nyutkommen isländsk litteratur, den bestod mest av trista bondeberättelser och jolmig senromantisk poesi. I ett brev till Halldór skriver Þórbergur Þórðarson att de två är de enda som har något nytt att komma med, "allt det andra var nattståndet piss som hade råkat bli över när man tvättade i urin på 1800-talet." Med inspiration av favoriterna Hemingway, Hamsun och Strindberg, och inte minst daoistisk filosofi, skrev Halldór Den store vävaren från Kashmir, som tog modernismen till Island och som etablerade honom som den unga generationens starka röst. Vid den här tidpunkten fanns det ingen hejd på hans ambitioner. Han ville bli en internationell författare av rang och frågan virvlade i hans bröst, skulle han skriva på isländska eller på andra språk. På danska kanske, eller varför inte på engelska?

Sommaren 1927 tog han sig till Hollywood med storslagna planer. Med sig hade han ett par filmmanus som han hoppades – ja nästan utgick från att kunna – sälja in till något stort filmbolag. Han hade sett några filmer och bildat sig en åsikt: det var för lite konst i filmkonsten. Han gillade Asta Nielsen, Charlie Chaplin och Greta Garbo, men det mesta som gjordes var kommersiellt strunt. Den sistnämnda skulle spela huvudrollen i hans Salka Valka och inspelningen skulle ske hemma på Island. Det hade han redan bestämt. Till slut lyckades han intressera MGM, som dessutom avsatte flera tiotusentals dollar till projektet. Men i sista hand hoppade de av. Det var väl för dyrt och Island för långt bort. Halldór fick sig en rejäl näsbränna, men deppade inte ihop för det. Det var inte fel på honom eller hans skrivförmåga, utan på krämarna i den genomruttna filmindustrin. "Här kommer man ingenstans med genialitet" klagade han och begav sig hem igen.

På ett oväntat vis var erfarenheterna från USA med och formade Halldór som författare. Paradoxen i hans förhållande till Island var att ju längre ifrån landet han befann sig, desto mer tänkte han på det. Nu bestämde han sig för att i fortsättningen skriva på isländska och motgångarna i USA tog han med sig in i skrivandet av Fria män, som handlar om bonden Bjarturs kamp mot det isländska klimatet och världens jävlighet. Boken har en struktur som en klassisk tragedi i fem delar. I slutet av varje del förlorar Bjartur någonting som betyder mycket för honom: han förlorar sin hustru Rosa, han förlorar all sin boskap, han förskjuter sin dotter, och får lämna sitt älskade hem. I slutet av sista delen beger Bjartur upp på fjällheden med sin döende dotter i famnen. Det är en scen som påminner om Einar Jonssons skulptur Den fredlöse, som Halldór hade sett som ung.

Bjartur är prisgiven åt ideal som inte stämmer med verkligheten. Istället för att ge upp eller be om hjälp driver han sig själv mot undergången. Halldór skrev Fria män som ett svar på Hamsuns idealistiska Markens gröda, en nybyggarsaga om en fattig bonde som kämpar sig till välstånd och självrespekt. Hjälten Isak Sellanraa i Markens gröda känns overklig i sin dådkraft. Bjartur är en tragisk karaktär och finns däremot överallt där människor kämpar för sin existens. Att vi som läsare föredrar Bjartur framför Isak Sellanraa handlar nog om att det är lättare att uppbåda sympati för olycksfåglarna. Man föredrar förlorarna framför vinnarna, Kalle Anka framför Alexander Lukas. Halldórs världssyn var nu helt utmejslad. Strax efter USA-resan skrev han i ett brev: "Nederlaget är regel, segern är ett undantag, en slump." Det enda som går att göra som människa är att kämpa på. Och i Bjarturs slitsamma strävanden och frihetslängtan såg Halldór mänsklighetens apoteos. 

 

Berättelsens andra tyngdpunkt befinner sig i dottern Asta Solliljas bröst. Hennes medkänsla uppfattas av brodern Nonni (som senare drar ut i världen för att studera sång) när han ser henne bryta ihop, i en vacker passage som är värd att citera i sin helhet.

Det var första gången, som han såg in i människosjälens labyrint. Det var långtifrån att han förstod det. Men det som bättre var: han led med henne. Långt, långt senare återupplevde han detta minne i sång; både i sin skönaste sång och i världens skönaste sång. Ty förståelsen av själens värnlöshet, av kampen mellan de två polerna, det är icke urkällan till den högsta sången. Medlidandet är källan till den högsta sången. Medlidandet med Asta Sollilja på jorden.

Halldór skrev flera andra berättelser som har fått plats i den nordiska litteraturhistorien. Jag tänker närmast på Islands klocka, som utspelar sig under den danska ockupationen på 1600-talet, med ett odödligt persongalleri: Jón Hreggviðssons kamp mot överheten, Arnas Arnæus jakt på gamla isländska sagor, och den gåtfulla och vackra Snæfríður Íslandssól. Jag tänker också på den enormt uppmärksammade Atomstationen, en vass kritik av samtidens historielöshet och den amerikanska närvaron på Island efter andra världskriget. (Som med tiden har blivit en aning trubbig; samhällskritik åldras snabbt.) I en längre text hade jag också gått in på Halldórs vilsna politiska kompass. Han var länge en försvarare av Sovjetunionen och satt otroligt nog med i slutet av de förfärliga Moskvaprocesserna, en rad skenrättegångar då Stalin ställde tidigare medlemmar av kommunistpartiet till svars. Som en duktig idiot rapporterade han hem om hur korrekt allt hade gått till. Han gjorde senare avbön, inte utan att fabricera och snygga till sina tidigare åsikter i efterhand. 

Men det är Fria män som för mig motiverar Halldórs plats på den här listan. Här finns allt det man älskar med hans episka berättarkonst: underifrånperspektivet, där han alltid tog parti för de små och fattiga, de förorättade och förfördelade, och framförallt medkänslan med allt som existerar.

Halldór var ingen man som led av dåligt självförtroende. Han axlade sin roll som nationalförfattare med självklarhet och pondus. Nobelpriset 1955 kom som av bara farten, även om Svenska Akademien hade vissa betänkligheter mot hans politiska tidningstexter. Men möjligen kan det sena 60-talet beskrivas som ett slags skapandekris. Kanske fick han inte tillräcklig uppmärksamhet. Kanske var det romanens död som diskuterades i alldeles för hög grad. Kanske var det vindarna från ungdomsgenerationens nya kultursmak som gjorde att han kände sig utanför och bortglömd. Själavård vid jökeln från 1968 är en märklig bok. På ytan handlar den om en ombudsman som skickas ut i obygden för att undersöka själavården – hanteringen av döda och odöda – i en liten by under vulkanen Snæfellsjökull. Boken innehåller bisarra inslag, ett slags magisk realism. Men det är framförallt en idéroman om språkets och ordens begränsningar. Mot orden ställer Halldór den vackra musiken och fåglarnas kvitter. Boken har en sorgsen ton. Sorgsenheten kommer sig av att författaren inte längre trodde på romanens förmåga att väcka sympati med människorna, med Asta Sollilja här på jorden.

Han försökte ta konsekvenserna av sina tvivel och övergick en tid till dramatik. Det var en kostym som passade ganska illa till hans episka kroppshydda. Som tur var visade sig Själavård vid jökeln bara vara en tillfällig svacka. Halldór blev åter igen övertygad om att kunna beröra människor med sina texter. 70-talet blev ett av hans mest produktiva decennier, och han hann med att publicera inte mindre än fyra minnesberättelser om sin barn- och ungdom. Han kunde inte sluta skriva. Om han inte på sin ålderdom hade drabbats av afasi – en för författare förskräcklig sjukdom – hade han skrivit in i döden. Då bodde han sedan några årtionden tillbaka på en egen gård nära sitt barndomshem i Laxness. Han reste långväga för att nå sitt mål. Men han kom tillbaka, pojken på tunet. 

Den österländska sagan i den här textens inledning återfinns i Ung var jag fördom, en av Halldórs många minnesberättelser. Kanske såg han likheter mellan sig själv och lärjungen som blir distraherad av skönheten och som i slutet av livet återvänder hem. Kanske ville han bara dela med sig av en bra berättelse. Något han ägnat sitt liv åt att göra.