88. Algoth Niska (1888-1954)

Naturligtvis måste man ställa till med fest när man rott en fin affär i hamn. Smugglaren Hjalmar Engström hade gjort det till en vana: efter ett lyckat klipp – eller en lyckad kupp, kanske man ska säga – hyrde han Gåshaga värdshus och bjöd in sina vänner. Väl på plats sökte han genast upp hovmästaren. Engström tog sedan fram sin överfulla plånbok, bågnande av sedlar, och lämnade över den till mannen med åtföljande kommentar: "Säg till när det är slut".

Anekdoten säger något om smugglarkungarnas livsstil (och kanske något om hur vi andra vill minnas dem). Överdådigt och slösaktigt gled Svarte Filip, Lill-John, Rödlöga, Ernst Bremer och de andra runt som små Chicago-gangstrar och satte sprätt på sina kriminellt intjänade stålar. Spritförbudet i Finland och det kraftiga kontrollerandet av alkoholkonsumtionen i Norge och Sverige (den förhatliga motboken, ni vet) hade under sent 1910-tal och vidare genom 20-talet öppnat upp möjligheterna för den hugade och skrupelfria att på kort tid tjäna enorma summor pengar. Förskräckligt, eller? En påfallande stor del av befolkningen tyckte egentligen inte det, eftersom de nya spritlagarna var djupt impopulära i breda folklager. Ville finska skärgårdsbor eller törstiga Stockholmsvänner njuta av något starkare till maten, ja då var de tacksamma att det fanns smugglare som var villiga att ta stora risker för att tillgodose behoven.

Folkets största Robin Hood-figur, gentlemannaskurken framför alla andra, var finlandssvenske Algoth Niska. På flera sätt uppfyllde han den schablonbild av nyrik smugglarkung som jag målade upp ovan. Han vandrade runt i skräddarsydda kläder, åt på de bästa restaurangerna och njöt under lågsäsongen av sköna dagar på tyska badorter. Niska var dessutom mycket intresserad av den klassiska treenigheten vin, kvinnor och sång, vilket säkert kan ha bidragit till att inget av hans två äktenskap höll.

På flera andra sätt, däremot, skiljde han ut sig markant. Det är nog bäst att börja från början.

Algoth Niska föddes 1888 i vackra staden Viborg, som under Niskas livstid kom att pendla mellan att tillhöra Ryssland och Finland. Föräldrarna var svensktalande. Algoth var en del av en tvättäkta kulturfamilj: två syskon skulle bli hyllade artister på operascenerna, det tredje framgångsrik skådespelare och pjäsförfattare. Men unge Algoths intressen låg snarare i linje med den äventyrlige faderns, som var sjökapten. Om det inte vore för att Fart, flickor och faror redan vore det svenska namnet på en berömd Buster Keaton-film, så hade det kunnat passa som titel på Niskas självbiografi (nu heter den istället Mina äventyr, skriven 1931, strax innan spritförbudet lyftes).

Intresset för fart skulle så småningom få sitt främsta utlopp i rattandet av de snabba motorbåtar som krävdes för att köra ifrån tullens långsammare fartyg. Men till en början susade Niska förbi en helt annan typ av motståndare, nämligen shortsbeklädda män med dubbskor. Jag kanske inte sa det? Niska var i början av förra seklet en av Finlands absolut bästa fotbollsspelare. Den snabbe vänsteryttern spelade med sin klubb SK Unitas hem det allra första finländska mästerskapet i fotboll, som gick av stapeln 1908. Han deltog också i Stockholms-OS 1912, där det finska laget överraskande slog ut bland andra italienarna på väg mot en berömvärd fjärdeplats. 

Men det som vore en annan människas mest omskrivna livsinsats är mest en lustig detalj i berättelsen om Algoth Niskas levnadsbana. Efter bärgandet av hans andra finländska mästerskap 1916 lade han skorna på hyllan och snart skulle intresset för faror ta över. Politiskt sett var det en mycket dramatisk och omvälvande tid. Första världskriget rasade och Finland skulle inom loppet av bara ett halvår hinna både bli självständigt från den ryska överheten och genomlida ett inbördeskrig. Niska, som under den här turbulenta tiden tyckte det passade bra att ta en navigationsexamen, var under inbördeskriget nära att arkebuseras av kommunisterna. Men den avgörande händelsen för Niskas framtida liv var något på ytan mycket stillsammare: ett möte med en rysk affärsman vid namn Pletchikoff på restaurang Kapellet i Helsingfors. Krigen och oroligheterna var tills vidare över; de vita hade gått segrande ur inbördeskriget och politikerna kunde ägna tid åt att instifta nationella lagar för landets bästa. En av dessa innebar ett totalt spritförbud. För Pletchikoff innebar det här ett problem. Han råkade nämligen sitta på ett riktigt stort spritlager men skulle inom kort inte ha något lagligt sätt att sälja den på. Algoth Niska, ideologiskt upprörd över de nya spritlagarna vilka han såg som ett svek mot folket, hade inga problem med den lagliga biten. Han köpte genast upp hela Pletchikoffs lager. Smugglandet kunde sätta igång.

Niska vid en båt.

Niska med hund. Visst ser han trevlig ut?

Likt en annan Ingvar Kamprad började han från botten och kämpade sig uppåt. Det var nära att han bokstavligt talat tvingades börja på botten: den första skruttiga lilla murkna båten Niska använde för smugglandet höll på att sjunka med last och allt redan på jungfrufärden. Men skam den som ger sig, och smugglandet gav snabbt Niska pengar med vilka han kunde köpa övergivna ryska kustbevakningsfartyg, som var nästan dubbelt så snabba som tullens båtar. Sakta men säkert blev båtarna fler och "personalen" växte likaså. Hur gick smugglingen till? Jo, fartyg från Estland och Tyskland lastades med sprit i mängder med dunkar. Dessa fartyg ankrade sedan på internationellt vatten utanför de svenska och finska kusterna, dit smugglarna kom med mindre båtar, lastade över det som fick plats, och försökte sedan passera tull och polis tillbaka till väntande kunder på hemmaplan. 96-procentig sprit köptes för 40 öre litern, späddes ut till 40 procent och såldes sedan för uppemot tio kr litern. Som den någorlunda matematikbegåvade läsaren genast inser tjänade en skicklig smugglare snabbt otroliga summor. Niska kunde på en enda smugglingstur tjäna 30 000 kr, räknat i dåtidens penningvärde. Naturligtvis fanns det oerhörda risker med dessa företag. "Farorna är kronan på smugglarens verk", skrev han själv. För att undkomma lagens långa arm var det bästa smugglarvädret sådant väder som skrämmer alla andra: mörker, blåst och dimma. Oftast skedde de farofyllda resorna på havet nattetid.

Plåtdunkar fyllda med sprit.

Det hände mer än en gång att Niska fick hoppa i vattnet för att undkomma sina laglydiga förföljare. För jo, till skillnad från flera andra av de stora smugglarna så var Niska nästan alltid själv med ute på havet, likt en gammal konung som sätter en ära i att gå i främsta ledet i strid. Men Niska använde inte bara flyktmetoden för att undkomma polisen, utan minst lika ofta list. Den svenska polisen visste inte ens hur den berömde spritsmugglaren såg ut. Vid ett tillslag hjälpte han själv polisen att köra bort all beslagtagen sprit, poserande som en vanlig fiskare som bara vill hjälpa till. Men min favoritanekdot när det gäller Niskas olika sätt att undkomma lagens väktare är en annan. På grund av strul driver hans båt hjälplöst fram mot en tullkryssare. Det ser onekligen mörkt ut. Men den förslagne Niska tänker omedelbart ut en plan. Han målar över fartygsnamnet och skriver dit "Carita Cuxhaven" (Cuxhaven är en tysk hamnstad) och ger genast sin finska besättning order om att förvandlas till tyskar. Ett litet problem i sammanhanget är att det bara är Niska själv som faktiskt behärskar tyska (och en mängd andra språk, för övrigt). Nåväl, det får gå som det går, och besättningen ombeds helt enkelt att improvisera något tyskliknande språk för tulltjänstemännen. De förvirrade tjänstemännen luras tro att de stött på en tysk besättning, om än ett gäng som talar en osedvanligt obegriplig plattysk dialekt. Än en gång var Niska räddad.

Hur fascinerande dessa historier än är, hade de kanske inte räckt till för att förära Algoth Niska en plats på listan. Han var trots allt en skurk, även om han höll sig undan dödligt våld. Niska stoltserade med att aldrig ha avfyrat ett vapen mot varken tullare eller polis. Kanske finns det någon läsare som tycker att förbudet var trams i vilket fall, och instämmer med alla dem som menade att den alltid trevliga Niska snarare var en hjälte än en bedragare. Det var åtminstone hans egen syn på saken. När Niska vid ett tillfälle fick frågan om han själv kunde tänka sig att bli tullare lär han ha svarat: "Nej du, jag försörjer mig på hederligt arbete". Men nej, det räcker nog ändå inte till. Tur då att det finns ett otroligt kapitel till i Niskas livshistoria.

Under 1930-talet blev som bekant nazismen den dominerande politiska kraften i Tyskland och det visade sig snart att särskilt judarna var förskräckligt utsatta. Niska hade vid det här laget tvingats lägga ner sin smugglarverksamhet eftersom förbudet hade upphävts. Men smuggla var ju vad Niska kunde allra bäst, och efter att han kommit i kontakt med en judisk affärsman insåg han att det fanns en humanitär insats att göra. Utrustade med olika alias och en mängd falska pass gav han sig iväg för att rädda judar undan den nazistiska mordmaskinen. Sammantaget räddades ungefär 150 människor, något som staten Israel inte har glömt bort. Dessa insatser var inte bara ojämförligt viktigare utan också farligare än spritsmugglandet. Nu fick inte Niska bara några trötta svenska och finska poliser efter sig utan Gestapo. Strapatserna inkluderade en flykt från Estland när sovjeterna invaderade landet (roddbåt över öppna havet, 85 km) och en annan när han anlände till Danmark ungefär samtidigt som nazisterna ockuperade landet (han gömde sig i en tom bränsletank på ett fartyg på väg mot Sverige). Med sedvanlig list, uppfinningsrikedom, mod och viljestyrka undkom Niska även dessa faror. Men den här gången gjorde han det som verklig hjälte.

Vad Algoth Niska däremot inte kunde rymma ifrån var den hjärntumör som skulle ta hans liv, men först efter att ha gjort honom stum och förlamad. Niska var vid sitt frånfälle ensam, utfattig och mestadels bortglömd. Idag är han en mytomspunnen men ändå inte särskilt berömd figur. Men det finns något genuint inspirerande med en sådan färgstark och individualistisk karaktär under en tid när kollektivistiskt präglade ideologier och totalitära stater dominerade scenen i Europa. Niska gjorde det han själv ville, oavsett vad lagen råkade säga och oavsett om det syntes omöjligt. Han gick sin egen väg, som det så ofta heter. Om han inte funnits på riktigt, hade Sture Dahlström behövt uppfinna honom i någon av sina galna romaner. När livet känns grått och monotont kan man påminna sig om att Algoth Niska har existerat. Tänk den tanken för en kort stund. Visst känns det redan lite bättre?