"Jag vet inte vad det är eller var det kommer ifrån. Det är ett mysterium."
Jon Fosse försöker i dokumentären Jon Fosse - Det som inte kan sägas förklara sitt skrivande, men tvingas ge upp. Han verkar lika handfallen som vi andra, vi som läser denna litterära gigant – Norges mest spelade dramatiker sedan Henrik Ibsen och en ständig kandidat till Nobelpriset. Själv vet han bara att han lyssnar. Lyssnar på den andre Jon Fosse, den skrivande. I en intervju i tv-programmet Babel säger han något i stil med att "någonstans inne i Jon finns den skrivande Jon Fosse och han är inte alls lik den du pratar med nu". Skrivandet är en gåva, till stor del bortom författarens kontroll. En som skriver på det sättet måste vara ödmjuk inför sin uppgift. Kommer det så kommer det. Man kan inte tvinga fram det.
*
Det går inte att säga något annat än att Jon Fosse är en författare med en tydlig stil. En författare att göra parodier och pastischer på för den som så önskar. Hans texter är rytmiska, musikaliska, präglade av ständiga omtagningar och upprepningar. Ofta forsar orden fram i ett flöde som är svårt att slita sig ifrån. Man sveps med. Vissa författare övertygar en om sitt mästerskap redan på första boksidan. I andra fall övertygas man gradvis i takt med att den magnifika konstruktionen vecklas upp framför ens ögon. Jon Fosse besegrar en med sin envishet. Han vrider fram erkännandet ur en, ja nästan tjatar sig till det. Det börjar kanske med en replik av typen: "Jag är här / Och jag är inte här". Som läsare suckar man över det banala försöket att verka djupsinnig. Sen upprepas samma replik några gånger, lätt varierad. Ska man verkligen gå på det billiga knepet? Men Fosse ger sig inte. Omtagningarna fortsätter. Motståndet bryts långsamt ner. "Jag är här / Och jag är inte här." Plötsligt är det inte längre bara en fras.
Han har tagit sig in på andra sidan, om ni fattar vad jag menar.
Jag skulle gärna ge exempel på hans sätt att skriva dramer och romaner, men hur jag än försöker kan jag inte hitta lämpliga ställen att avgränsa hans textflöden på. Delarna kräver helheten. Tagna ur sitt sammanhang skulle de bli något annat, kanske bra, men inte Jon Fosse. Men jag ska ge er en dikt i alla fall, som jag tycker säger något om hans klara, enkla sätt att uttrycka sig, om hans intresse för det osägbara i människan och (inte minst) om den säregna poesin i den nynorska han skriver på:
usynlege hender leier oss
rundt omkring ingen ser hendene ingen veit om dei
men utan desse hender ville dei svarte taka i hjarta våre
drive oss ned i ei trampande uro
der vi står
og ikkje kan sjå
Det er desse usynlege hender som legg sin stille musikk
inn i oss
som eit lyftande sug
inn mot den stilla
som gjer at dagen kan levast
*
Var kommer hans sätt att skriva ifrån? Kanske är det i Strandebarm på Vestlandet, där Jon Fosse växte upp, som vi kan hitta svaret. De snötäckta bergen i bakgrunden som påminner om livets storhet, människorna som kurar ihop sig i mörkret nedanför, det iskalla vattnet som kluckar mot slitna träbryggor. Fosses universum har det kallats, denna miljö där så många av hans verk utspelar sig. Det ligger nära till hands att se just vågorna som den yttersta inspirationskällan för Fosses språk – klart, böljande, repetitivt, men samtidigt ständigt föränderligt.
Författare skapar ofta karaktärer som passar deras sätt att skriva. För Jon Fosse handlar det om dementa, deprimerade och sinnessjuka. Han tar deras karakteristiska ältande och gör konst av det. Det tycks finnas en övertygelse hos Fosse om att det är så livet i grund och botten ser ut. Livet är ältande och upprepande, för alla. Vi människor har en otrolig tendens att köra fast. Syns det inte utåt, så kan man vara så gott som säker på att det sker inuti, i våra inre monologer. Vi är som flugan som studsar mot fönsterglaset.
Det faller sig väl därmed naturligt att hans texter oftast kretsar kring sorgen och lidandet. Omöjligheten att undvika dem. Den lika stora omöjligheten att acceptera dem. Karaktärerna i hans verk pendlar ofta mellan dessa två poler. Vi har till exempel det äldre paret i dramat Dödsvariationer (2002) som förlorat sitt enda barn: Det kan inte vara så. Men ändå är det så. Vi måste göra något. Men vi kan inte göra något. Eller konstnären Lars Hertervigs gamla syster i Melancholia (1995), som stretar uppför backen till sitt hem trots att hon inte orkar ta ett steg till. Men hon tar ett steg till. Och ett till. Och ett till. Jag orkar inte fortsätta. Jag fortsätter. De mest övertygande paradoxerna är oftast de enklaste och klarast framställda. Inga krusiduller, utan bara rakt på sak, två oförenliga men ändå nödvändiga faktum. Den karga och allvarstyngda nynorskan är ett perfekt språk för den här typen av sanningar. Det hade inte blivit detsamma på pratigt och käckt bokmål.
Det finns ofta något drömskt och overkligt över Fosses dramer. Karaktärerna har i regel inga namn utan kallas för "Den första kvinnan" och "Den andra kvinnan", eller "Den äldre mannen" och "Den yngre mannen" – eller kanske bara, kort och gott, för "Den ena" och "Den andra". De inledande scenanvisningarna till Jag är vinden (2008) är talande: "Jag är vinden utspelar sig i en tänkt och knappt ens antydd båt, och handlingarna är också tänkta, och ska inte utföras utan vara illusoriska." Det är det själsliga landskapet som är Fosses egentliga universum, Vestlandet blott en kuliss.
*
Mot slutet av ett av hans bästa verk, den så kallade Trilogin (2007-2014), antyder Jon Fosse att han själv härstammar från bokens huvudpersoner – spelmannen Asle och hustrun Alida. Han skriver därmed in sig i en linje av spelmän, av konstnärer under förbannelsen att skildra lidande och kärlek för andra, men samtidigt ständigt befinna sig utanför och lite på sidan. Det kan närmast tyckas vara ett uttryck för självgodhet, men i Fosses fall känns tilltaget befogat och trovärdigt. Om den fysiske Jon Fosse har spelmän i släkten vet jag inte, men det handlar inte heller om det. Det handlar ju om den andre Jon Fosse, den skrivande. Den skugglike gestalten i mysteriets mitt. Det är denna gåtfulla figur som bär på ett andligt släktskap med tidigare generationer av spelmän, konstnärer, schamaner och poeter – ja, alla de som försöker säga något om det osägbara. De som för ett ögonblick får oss att känna att det finns en lösning på vårt livs paradoxer. En tillfällig utväg för flugan på fönsterglaset.
För det är väl det konsten är. Tröst och besvärjelse. En osynlig hand att bli både vaggad och väckt av. Likt de iskalla vågorna som kluckar mot slitna träbryggor i Strandebarm på Vestlandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar