Eller så levde vi kvar i det, och satte oss för att läsa Hjalmar Söderberg. Det är ju Söderbergs berättarkonst som för oss svenskar allra tydligast representerar den någorlunda unga människans sysslolösa tankfullhet och riktningslösa illusionslöshet. Klart och kärnfullt skrev han fram vemodet. "Och tåget gick." Ja, många av er vet säkert vad jag pratar om. (Om inte: läs genast.) Men hur många vet att det fanns en delvis samtida finlandssvensk motsvarighet som – jag dristar mig till att säga det – var precis lika skicklig på att fånga alla dessa stämningar jag just talat om?
Runar Schildt var precis som Söderberg en mästare i det korta formatet. Novellen skulle bli hans tveklöst främsta uttrycksform och i den mån Schildt äger någon berömmelse idag, är det på novellerna den vilar. Det finns ändå skillnader mellan författarna, förutom den att Söderberg också skrev fulländade romaner. Jag tycker att Söderbergs historier sammantaget utgör en snävare värld. Det är ofta unga män från den tidens medelklass som plågsamt flanerar sig igenom tillvaron i Stockholm. (Flanörlitteratur kallas det ju i Sverige, medan man i Finland på typiskt rättframt manér betecknar den "dagdrivarlitteratur".) Schildts persongalleri är större. Människor från toppen och botten av samhällsskiktet, män och kvinnor, konservativa och kommunister – alla turas de om att spela huvudrollen i Schildts berättelser. Visst är det ofta överkänsliga Helsingforsbohemer som står i centrum, men långt ifrån alltid, och även när så är fallet utspelas historierna mot en fond av tidens världshändelser: första världskriget, finländska inbördeskriget och dramatiska europeiska revolutioner. Blicken är något bredare, helt enkelt.
Stilen däremot är lika smärtsamt klar och skärskådande som hos Söderberg. Melankolin framträder inte bara i människornas sinnesstämningar, utan också i besjälade ting: "Klockan i rådhustornet slog åtta försynta tveksamma slag, som om den endast motvilligt fullgjort sin plikt att underrätta människorna om tidens flykt, om en struken timme av deras livslängd." Det citerade kommer från novellen "Zoja", som berättar historien om en ung rysk kvinna från överklassen, som tillsammans med sin familj tvingats fly revolutionen i Ryssland. I inledningen förstår vi att Zoja beslutat sig för att sälja sin kappa; ett av få värdefulla ting som någon i den allt fattigare överklassfamiljen fortfarande äger. Zoja, likt resten av familjen, avskyr livet i exil och drömmer om att få tillbaka en meningsfull tillvaro. I mer eller mindre fruktlösa försök att slå undan sina förtvivlade tankar läser hon böcker, promenerar runt i staden och besöker biografen. När hoppet om de vitas seger i hemstaden Petersburg väcks, vaknar familjen till liv, men naturligtvis skulle det visa sig vara falska förhoppningar. Mot slutet, när Zoja besöker en kyrkogård och fascineras extra mycket av en nittonårig flickas grav, får läsaren en föraning om vad som väntar. Novellen slutar som man kan tänka sig: i grymmaste, vackraste moll.
Karaktärer som inser att tiden sprungit ifrån dem, eller åtminstone på ett eller annat sätt oåterkalleligt förändrat dem, är vanligt återkommande i Schildts berättelser. I den korta "Sinande källor" (från samlingen Perdita och andra noveller) stiftar vi bekantskap med en vad det verkar yngre medelålders herre, som fått i uppgift att släktforska på en artonårig kvinnas vägnar. Vi får endast ta del av den historieintresserade mannens brev till den unga kvinnan. Breven är genomgående artiga och gentlemannamässiga, om än pratigt tillkrånglade emellanåt. Snart börjar han i breven reflektera mer över tillvaron än hans släktforskande uppgift egentligen kräver. Det är som om mannen, i sitt samröre med den yngre brevvännen, upptäcker att han åldrats och att hans intressen numera tillhör en människa som stängt dörren till den stora världen och slutit sig kring sina böcker och sina inåtvända hobbyprojekt.
Det var förfärligt vänligt tänkt av er – också om ni inte menar det – då ni skriver att ni fattat ett sådant intresse för oss halvgamla bokmalar och pappersråttor, som redan kunna räkna åtskilliga tjänsteår i fårorna i varandras ansikten. Tidens pekfingernagel är obehagligt vass.
Än så länge är det lite lätt ironiskt och distanserat skrivet av mannen, men så kan han inte låta bli att släppa garden lite:
Jag är inte så förfärligt gammal, åtminstone finns det ju en del individer som äro äldre än jag. Emellertid har jag redan hunnit uppleva två invasioner här i min barndoms stad. Den första kom från norr, om den är mycket litet att säga, den måste ju komma. Men den nya, den östliga! Jag går här som en främling och minst gynnad nation i mitt eget land, i min egen stad. Och alla portar är stängda.
I nästa brev ber han genast om ursäkt för sitt lilla känsloutbrott och återgår till att berätta om de upptäckter han gjort genom sin släktforskning. Men han kommer snart in på allmänna resonemang igen. Han avundas ungdomen som ser allt i svart eller vitt och har en stark tro, vilket krävs för att "kunna hoppas på en ljus och harmonisk framtid för detta vårt Finland, som är kluvet på alla leder, i alla dimensioner och mest i den fjärde, i den som inte kan mätas och vägas och pressas in i termer och slagord, men som kanske är den avgörande. Jag är mycket glad att ungdomen har den tron."
När mannen släktforskat klart finns det inte längre någon anledning att fortsätta korrespondensen med den unga kvinnan, som dessutom ska ge sig iväg på en längre resa. Precis i slutet, i sista brevet, förstår vi att mannen en gång varit förälskad i kvinnans mor. Det beskrivs utsökt subtilt, nästan i förbifarten. Avslutningsraderna i det brevet, och novellen som helhet, är typiska för Schildts berättelser. Det viktigaste blir aldrig riktigt sagt, eller kanske inte längre kan sägas, och det spelar ändå ingen roll längre: "Ja, vad har jag mer att säga er? Ännu för en tid sedan tyckte jag det var så mycket jag ville ha sagt, men det var nog ett misstag; det kan allt sammanfattas i en enda önskan: lycka, lycka på resan."
De två noveller jag diskuterat närmare här kommer båda från hans senare novellsamlingar. Det ska dock inte misstolkas som att Schildt var gammal när han skrev dem. Debutsamlingen släppte han 1912 som 24-åring, och den sista, Häxskogen, publicerades när han bara var 32 år. Under denna korta tid hann Schildt förädla sitt mästerskap. Allra bäst är förmodligen nyss nämnda Häxskogen. Alla tre noveller i den är mycket bra ("Zoja" är en av dem) men ska ni bara läsa en, är det den lite längre titelnovellen ni ska ta er an. Redan inledningsmeningen fångar inte bara novellens stämning, utan hela dagdrivarlitteraturens: "Och åter hade Jacob Casimir förspillt en dag." Vad som sedan följer är en skirande vemodig betraktelse över livet, konsten och kärleken. Jag tänker inte säga mer än så om den – ni får läsa själva.
Schildt ställde sig alltid på den känsliga och psykologiskt "svaga" människans sida, oavsett om hon tillhörde en uppburen eller bespottad del av samhället. Den personen vars psyke inte riktigt var skapt för den hårda världen, intresserade honom. Det var kanske inte så konstigt, eftersom han tillhörde den gruppen människor själv. Schildt kom från en fin familj och arbetade vid sidan av sitt författarskap på respekterade kulturinstitutioner i Helsingfors. Men han kände sig aldrig stark. De existentiella grubblerierna som hemsöker hans karaktärer hemsökte också honom. När Schildts dröm att starta en bokhandel i den finska huvudstaden misslyckades, med konkurs som följd, blev han alltmer nedstämd. En månad före sin 37:e födelsedag tog Runar Schildt sitt liv. Det är, som alltid när människor inte längre vill leva, ofattbart tragiskt. Men hans litteratur är inte nedtyngande att läsa. All stor konst, även när den är vemodig eller sorglig, har en förmåga att snarare göra oss upprymda. Jag läser ännu en Schildtnovell och tänker: vad fantastiskt, att en människa har kunnat åstadkomma det här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar