62. Peder Balke (1804-1887)

Vad är poängen med konst? Medan jag funderar på den saken så erinrar jag mig en person på internet, som utförligt beskrev allting han gillade med ett musikalbum av svenska duon The Tough Alliance. Efter att ha konstaterat det ena och det andra så ville han till slut understryka det han såg som allra viktigast, själva kärnan i varför han älskade skivan: "It didn't bore me." Det kan förstås läsas med en suck. Dagens ungdom va, allt ska vara roligt hela tiden, inget får kräva motstånd, koncentrationsförmågan är utdöd, uppmärksamhetsspannet nere på noll, och så vidare. Men vid närmare eftertanke är det nog ingen dum sammanfattning av nästan all värdefull konst. Inget är värre än likgiltighet. Konst måste röra vid oss på något sätt, intellektuellt eller emotionellt. Den måste höja sig från den gråa massan av utbytbara produkter och väcka vår uppmärksamhet. Den får göra vad som helst, men inte tråka ut oss.

Inte minst gäller det förstås sådan konst som producerats i oöverskådliga mängder. Ni gissade rätt: jag tänker närmast på landskapsmåleriet. Målningar av soldränkta ängar eller vidsträckta hav, ja över vår natur överlag, har skapats i så stora mängder av så många konstnärer att inte ens en mästare som John Constable får mig att riktigt fascineras längre. Det behövs en William Turner, en Caspar David Friedrich eller – varför inte – norska artonhundratalsmålaren Peder Balke.

Balke föddes i ett Norge som tillhörde Danmark, men snart skulle hamna i union med Sverige. Förändringarna väckte den norska nationskänslan till liv. De starka och stolta känslorna passade som hand i handske med det romantiska ideal som vid den här tiden hade sköljt över så gott som hela Europa. För de romantiska konstnärerna var landskapsmåleriet helt centralt. Det fanns en intensiv och högstämd fascination för naturens mest grandiosa och sublima vyer. En tysk intellektuell beskrev det på ett som säger allt om hur romantikerna uppfattade naturen:

Climb to the topmost mountain peak, gaze out across long chains of hills, and observe the rivers in theirs courses and all the magnificence that offers itself to your eye – what feeling takes hold of you? There is a silent reverence within you; you lose yourself in infinite space; silently, your whole being is purified and cleansed; your ego disappears. You are nothing; God is all. 

Inte minst fanns det bland romantikerna en fascination och skräck för Skandinaviens nordligaste delar, de iskalla områdena nära nordpolen. På tidens kartor kunde man se platsen utmärkt med okända odjur och monster. Edgar Allan Poe, Mary Shelley, nyss nämnde Friedrich – alla försökte de fånga de nordliga landskapens mystik. Naturligtvis utan att någonsin faktiskt bemöda sig med att åka dit. Men det gjorde däremot Peder Balke.

Balke var en resande konstnär. Han var inte alls ensam om att ge sig iväg, med penseln i hand, för att hitta värdiga vyer att måla av. Under hans samtid hade det växt fram ett ideal att lämna ateljén och måla sina tavlor ute i naturen – plein air, som fransmännen säger. Upptäck naturen, utgå från själva källan, istället för att sitta hemma och studera tallarnas proportioner ur någon handbok. Balke tog till sig av idealen, men gick ett steg längre: han var konstnären som var lika mycket äventyrare som målare. Hans kolleger vandrade runt i de bekvämliga, läs södra, delarna av Norge. Balke gav sig längst upp i den oländiga terräng som norra Norge utgör; ett område som fortfarande var terra incognita bland konstnärer. Flera skulle senare följa honom i spåren, men få om någon har fångat den imposanta skönheten hos Europas nordligaste delar lika väl.

Nordkap. Ofta ansedd som Europas nordligaste plats. (Det stämmer nästan.)

Balke reste snart vidare. Han studerade under den ledande svenske landskapsmålaren, Carl Johan Fahlcrantz, medan han bodde i Stockholm en tid. Balke tog stort intryck från svensken och dennes lite friare stil, jordiga toner och skildringar av sublima (i bemärkelsen vördnadsbjudande, nästan skrämmande) landskap. I Stockholm fick han också en minst sagt mäktig mecenat: Bernadotte själv, känd i kungalängden som Karl Johan, beställde flera verk av Balke. Ändå känns Sverigeperioden nästan som en parentes i Balkes karriär. Snart hamnade han i Dresden, som närapå kan betraktas som romantikernas huvudstad. Om han studerade under den ledande svenska landskapsmålaren i Stockholm, så fick han nu tillfälle att lära av det norska landskapsmåleriets motsvarighet: Johan Christian Dahl. Balke såg på Dahl närmast som en idol, och att Caspar David Friedrich också hängde i samma kretsar och rent av bodde i samma hus som Dahl och Balke, får ses som en sorts bonus. (Har något hus någonsin inhyst så mycket konstnärskvalitet, eller kan vi utse detta till bästa "målarhuset" någonsin?)

Rik av lärdomar från sina läromästare begav sig Balke till Paris, där ytterligare en kunglig mecenat, Ludvig Filip I, föll för Balkes skapelser. När februarirevolutionen kom 1848 skildes Balke och kung åt, och norrmannen fick lämna utan att riktigt ha hunnit etablera sig på det sätt som han önskat. Ytterligare perioder i Dresden och London följde innan han begav sig av hemåt till Norge. Han hade nu en rik produktion av högkvalitativa verk i sin portfölj. Hans stil var tydlig: bilderna hade ofta en låg horisont, med små enskilda motiv i bilderna, ofta en fyr eller en båt, eller ett litet hus om det var en bild som skildrade land, mot en väldig bakgrund av hav och himmel. Ibland framträder motivet nästan omärkligt ur bakgrunden. Hans målningar är sällan rika på detaljer och präglas av en vördnadsbjudande ödslighet. Färgmässigt var hans verk ofta tämligen monokroma. 

En konstnär som studerat under de största och vunnit gehör bland kungligheter ute i Europa, naturligtvis måste han tas emot med öppna armar av en stolt inhemsk kulturkrets? Inte då. Den dresdenska romantiken föll inte de norska kritikerna i smaken, som föredrog Düsseldorfsskolans färggladare och mer detaljspäckade måleri framför de ganska färglösa och dystra landskapsskildringarna som Balke var en tydlig representant för. Men så bra – om de professionella bedömarna ändå inte bryr sig, om ens stjärna snabbt dalar, då kan man ju lika gärna stänga in sig och hänge sig fritt åt sina egna visioner utan hänsyn till andra. Det var åtminstone vad Balke gjorde. Det var också nu, på äldre dar, när han egentligen bara målade för sin egen skull, som han skapade sina allra mest slående och unika alster. Målningarna är nu ännu barskare, ödsligare, enklare och mystiska. Mot en vit bakgrund tecknar sig svarta ytor: vågor, berg, himmel, fåglar.  Hans målningar av norrsken har en starkt expressionistisk kvalitet, och det är inte helt orimligt att beteckna vissa av hans sena verk som abstrakta, 40 år innan abstrakt konst blev en grej. Stämning har alltid varit viktigare än realistisk återgivning i Balkes konst, men det blir särskilt påtagligt i den sena fasen av hans karriär.

När Peder Balke dog hade han redan hunnit falla i glömska. Några decennier senare visades hans konst offentligt för första gången, men det dröjde egentligen ändå till 2000-talet innan han började uppmärksammas på allvar också internationellt. Idag är Balkes plats bland norra Europas kanoniserade romantiska målare befäst. Bra så. Men det viktigaste av allt? Jag tittar på Balkes konst och när jag är klar kan jag konstatera, utan att tveka: It didn't bore me.