Januari 1895. Den norske poeten Sigbjørn Obstfelder är på besök i Stockholm. Han avskyr det. Skärgården går väl an, men han kan inte stå ut med själva staden. I ett brev till sin bror skriver han att det inte är ett ställe för konstnärer. Det finns ingen storstadsluft och inga konstnärskaféer. I jämförelse med Kristiania är Stockholm som en kyrkogård, där invånarna spatserar omkring som "ståtliga lik". Han har aldrig varit i en mindre inspirerande stad. Men nu är han här. Det är isande kallt och Obstfelder känner av sin vanliga livsångest – han är "jordens elendigeste lus". Han går förbi en skridskobana, där glada och friska människor i par eller för sig själva svänger omkring på isen, och han drabbas av en tanke: melankoliska diktare gör i grunden inte lika mycket nytta i världen som ett par skridskor.
Han hade inte fel. Om vi gör ett snabbt överslag (som de lärde oss göra på matematiken i skolan) kommer vi snabbt fram till att skridskor förmodligen gör människor lyckligare och mer hälsosamma än melankoliska dikter. Det bara är så. Men varför fortsatte Obstfelder att skriva sina melankoliska dikter, trots att han uppenbarligen hyste en hel del tvivel om sysslan? Han kunde väl inte låta bli. För vissa människor är dikt detsamma som liv. En dikt ska vara som ett bröst som andas, har någon sagt, och det är ett ideal som Obstfelder genom hela sitt liv försökte och även lyckades förverkliga.
Diktare lever av verkligheten. Och som alla bra diktare hade Obstfelder arbetslivserfarenhet. Han studerade byggnadsteknik i Kristiania och arbetade även en tid som byggnadsingenjör i USA. Debuten kom med Digte 1894, efter hemkomsten till Norge. Han befann sig strax i en cirkel av nyromantiker, som tog avstånd från tidens tendenslitteratur där problem skulle "sättas under debatt". De hade samtliga Dostojevskij som stor idol, J.P. Jacobsen var den stora
läromästaren, och Johannes Jørgensen med tidskriften Taarnet en
välvillig ideolog för deras sak. Har man, som jag, varit tvungen att plöja igenom en hel del 1800-talslitteratur för att få en uppfattning om tidens smak, är det en uppenbarelse att komma fram till
Obstfelders dikter. Här finns liv och uttrycksfulla känslor, uttalade av ett "jag". Det gör att det är lätt för en modern läsare att ta till sig Obstfelders diktning.
Efter att ha läst igenom merparten av Obstfelders oeuvre – dikter, noveller, pjäser och några längre berättelser, utgivna i tre band av förlaget Gyldendal – tycker jag mig kunna urskilja de viktigaste delarna av hans författarskap. Det första temat är vilsenheten eller vantrivseln i skapelsen. I flera av Obstfelders texter ställs frågor som "varför finns jag till" och "vad är meningen med allt"? En dikt som "Jeg ser" (från Digte) är typisk. Här har vi en person som försöker finna sig en plats på jorden, men allt han ser är främmande:
Jeg ser på den hvide himmel,
jeg ser på de gråblå skyer,
jeg ser på den blodige sol.
Dette er altså verden.
Dette er altså klodernes hjem.
En regndråbe!
Jeg ser på de høie huse,
jeg ser på de tusende vinduer,
jeg ser på det fjerne kirketårn.
Dette er altså jorden.
Dette er altså menneskenes hjem.
De gråblå skyer samler sig. Solen blev borte.
Jeg ser på de velklædte herrer,
jeg ser på de smilende damer,
jeg ser paå de ludende heste.
Hvor de gråblå skyer blir tunge.
Jeg ser, jeg ser …
Jeg er vist kommet på en feil klode!
Her er så underligt …
Jaget i dikten studerar i tur och ordning himlen, staden och stadsborna. Han kan inte tro sina ögon. Det här är alltså världen och människornas hem? Genom hela dikten ljuder en obehaglig insikt: Jag hör inte hemma här. Obstfelder beskrivs på många ställen som ungdomens diktare. Men i så fall är det en ungdom som precis har tagit ett kliv ut i vuxenlivet, med all den förvåning och besvikelse det kan innebära. (Till skillnad från den mogna människans kanske mer liknöjda resignation inför sakernas tillstånd.) Om Edvard Munchs mest kända målningar går det att säga att de är ikoniska: de illustrerar ångest, avundsjuka och förtvivlan på ett sådant vis att de återverkar på begreppen själva. Går det att tänka ångest utan att se Skriet på näthinnan? "Jeg ser" har för mig blivit ikonisk. Jag har svårt att längre tänka rotlöshet eller existentiell vantrivsel utan att tänka på Obstfelders "Her er så underligt".
Ett annat av Obstfelders teman är erotiken som pockar, suckar och vibrerar. Men det finns inget fullbordat i Obstfelders erotik. Det handlar om otillfredsställda begär och ilska över att begäret sliter en itu. I dikten "Kval" skriker han ut sin ångest mot liljorna som skälver i vinden: "Død og helvede, hvorfor står I og dirrer?" Utbrottet hade varit helt obegripligt om vi inte tidigare hade fått veta att jordens blommor i själva verket är kvinnor, med vita fingrar, runda bröst och glödande pupiller – och att en av dem precis har format sina händer om hans hals. I dikter som "Kval" och "Elskovshvisken" är kvinnan nämligen en fresterska, som lockar mannens begär med sin kropp och sina behag. Stackars unge man som måste se allt detta lockande omkring sig! Det hindrar honom inte från att ställa orimligt höga krav på sin omgivning. Finns det på jorden en kvinna som är kysk, frågar sig Obstfelder i slutet av "Kval", och i "Drikkevise" drömmer han om en kvinna vars kropp förvisso har skapats av den stora Satan, men med en själ framdiktad av Gud. Här kan man med fog säga att Obstfelder håller upp kvinnor mot en dubbel måttstock. Å ena sidan ska de vara lockande, å andra sidan rena som snö.
 |
| Relief av Gustav Vigeland (1895) |
Nog finns det där. Kvinnoföraktet och det febrigt och rastlöst destruktiva. Det sena 1800-talets motsvarighet till klagoropen på diverse incelforum. Det går att skylla på "tidsandan" men det gör det inte bättre. Killar av Obstfelders typ finns fortfarande. De drar inte längre runt på stadens gator och de skapar inte melankoliska dikter. De har skaffat sig en internetuppkoppling, men alienationen från mänskligt samliv är lika smärtsam och påträngande.
Drömmen om den rena kvinnan hänger samman med Obstfelders obotliga längtan efter det vackra och fullkomliga. Han sökte livet igenom efter "livets dejlighet". Överallt där han träffade människor, slogs han efter ett tag av all falskhet som finns bakom allt prat och alla de fina orden. Besviken över människornas värld tog han sig ut i naturen, där livet var renare och vackrare. Obstfelder slungades livet igenom fram och tillbaka från ångest och tungsinne till glädje och eufori. I dessa extatiska ögonblick närmade sig Obstfelder en panteistisk naturdyrkan, och med sin musikbakgrund såg han skapelsen grundtillstånd som ett slags "sfärernas musik". Där ville han vara. I takt med världsrytmen. En gemensam nämnare för Obstfelders alla dikter är nämligen rytmen och melodin. Obstfelder var en hängiven fiolspelare och övervägde genom sitt liv om det inte var musiken som var hans främsta kall. Han var tillbakadragen i större sällskap. Han tystnade och gick undan. Och tog fram fiolen och spelade. Då kunde det hända att sällskapet stannade upp i sina triviala meningsutbyten och bara lyssnade på mannen som spelade så vackert från rummet intill.
Hela Obstfelders författarskap kulminerar i En prests dagbok, som han arbetade på de sista åren av sitt liv. En prests dagbok är ett försök att skildra en modern människas tankar och känslor. I boken är det en präst (förmodligen en ställföreträdare för Obstfelder själv) som skildrar sina pågående religiösa tvivel, mitt i en tidpunkt av rasande snabba industriella genombrott och storstadens rörelse och larm. Det är den rotlösa och tvivlande moderna människan som får sin röst i prästens klagorop. Varför är människan inte lycklig, trots samhällets och vetenskapens framsteg? Och behövs verkligen Gud i dessa tider? I slutet av boken ger sig prästen av ut i naturens avskildhet. Han tar sig upp på ett berg. (Obstfelder var en ivrig bergsvandrare.) Han är med om ett kraftigt åskväder och hela hans livskris slutar med att han talar med solen (!), och bestämmer sig för att återgå till människorna, till gemenskapen och, ja – till en kopp kaffe. En prests dagbok blev aldrig färdigskriven. Boken gavs ut 1900, strax efter Obstfelders för tidiga död i tuberkulos. Han skulle det året fylla 34. Men även om boken aldrig blev klar har den ett tydligt dramaturgiskt slut. De religiösa tvivlen är visserligen olösta, men efter en stund i ensamhet saknar prästen andra människor, deras varma skratt och enfaldiga buller.
Obstfelders liv var tragiskt. Han var vilsen i skapelsen, vilsen i förhållande till sitt eget begär. Först i hans sista bok finns det en vändning mot någonting annat. Men det är framförallt dikterna som lyser efter mer än hundra år. De är vittnesbörd om en frustrerad, ensam och melankolisk själ. Att läsa dem är smärtsamt. Inte uppbyggligt men sant. En spegel som visar upp det man inte är stolt över hos sig själv.
Ett råd till alla incelkillar. Lägg undan laptopen. Skaffa dig... ett par skridskor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar