65. Kristian Zahrtmann (1843-1817)

Danskt kulturliv åtnjöt en sensationell storhetstid under första halvan av 1800-talet. Inspirerad av de tyska romantikerna komponerade danskarna musik, uppförde byggnader, skrev poesi och filosoferade som aldrig förr. Den allra mest framträdande konstformen under denna tid, som med rätta kommit att kallas den danska guldåldern, var nog ändå måleriet. C.W. Eckersberg har fått epitetet "den danska målarkonstens fader" och hans lärjungar skulle blända sin publik med skimrande konstverk.

Men det nya blir snabbt gammalt. Precis som i så många andra europeiska nationer så uppstod det under århundradets sista decennier ett motstånd mot det alltmer konventionella och institutionaliserade måleri som ländernas respektive konstakademier främjade. Frankrike hade Manet och de radikala impressionisterna och i Sverige var det Konstnärsförbundet, med Ernst Josephson i spetsen, som blev den ledande kraften mot Konstakademin. Danskarna bildade Kunstnernes Frie Studieskoler och Kristian Zahrtmann blev deras mest framstående och ihärdiga lärare. Om Eckersberg var den första fadern av danskt måleri, kan Zahrtmann betratas som den andra: den nya konstens, modernismens, fader. I över tjugo år inspirerade han sina studenter att hitta sina egna individuella uttryck, och bland hans elever hittar vi danska storheter som Fritz Syberg och Johannes Larsen, för att inte tala om modernistiska pionjärer som Harald Giersing, Olaf Rude och svenske Karl Isakson. Zahrtmanns inflytande på den danska konstutvecklingen, som en peppande mentor och inspirerande föregångsfigur, kan inte underskattas. Ändå ligger hans storhet i mina ögon inte i denna betydelse, utan den grundar sig på hans eget konstnärskap: ett verkligt besynnerligt sådant, som var genuint normbrytande såväl till stil som innehåll.

Zahrtmann målade 18 stora målningar med Leonora Christina som motiv.

Zahrtmann inledde sin konstnärsbana inom historiemåleriet. Han skildrade gärna färgstarka kvinnliga personligheter från den danska historien och inte minst kungadottern Leonora Christina. Hon var Kristian IV:s dotter och tog det sällsamt usla beslutet att gifta sig med legendariske skojaren-landsförrädaren-manipulatören Corfitz Ulfedt, vilket naturligtvis slutade illa för alla inblandade. Christina tillbringade många år i fångenskap och skrev där en numera klassisk självbiografi. Det som gör Zahrtmanns målningar av henne speciella, är framförallt hur Christina framställs. Kvinnor, kanske särskilt kungligheter, framställdes ofta som vackra, spröda och intagande. Zahrtmanns Christina är manhaftig och har stor kroppshydda. I vissa bilder är hon närmast ful, men aldrig på ett groteskt sätt. Det finns en psykologisk skärpa i skildringen av henne, oavsett om hon gör något så stillsamt som läser en bok (som i en av bilderna ovan) eller något så dramatiskt som att, tja, dö. 

En annan sak som utmärkte Zahrtmann redan i hans tidiga historiemålningar är den intensiva färgbehandlingen. Svenske konstkritikern Carl G. Laurin kallar den visserligen "något kvalmig" men erkänner att konstnären äger en sprudlande färgfantasi. Konstnärens samtida kritiker hade skilda åsikter om färgexplosionerna: någon kallade det för kakofoni, medan en annan föredrog symfoni. Så är det ofta med Zahrtmanns målningar: man fascineras, blir nästan lite illamående, men landar till slut ändå i att det hela är fantastiskt.

Verkligt stor konstnär blev Zahrtmann ändå först när han lät sin undertryckta sexualitet komma till uttryck i en serie bilder av nakna män. Visserligen är inget känt om Zahrtmanns kärleksliv, men när man ser bilderna på Adam i Paradiset, Prometheus och Loke, känner man sig ganska säker på att anledningen till att Zahrtmann aldrig gifte sig förmodligen var för att det täcka könet inte intresserade honom på det sättet. Om hans historiska kvinnor stack ut eftersom de tilläts vara något annat än passiva objekt uppdukade för betraktarens blick, så var hans skildringar av männen banbrytande för att de skildrades som, ja, passiva objekt uppdukade för betraktarens blick. Visserligen var han inte ensam (även om han var tidig) i nordiskt kulturliv att intressera sig för manskroppen på ett minst sagt homoerotiskt sätt. I Sverige fanns en själsfrände i Eugène Jansson. Men Zahrtmanns män är ännu fräckare, mer spjuveraktiga och utmanande. 

Uppifrån och ner: Loke, Adam och Prometheus.

Skildringen av Adam var särskilt provocerande för samtiden och den, likt flera andra av hans nakenmålningar, köptes inte in av någon offentlig institution. Adam sitter avslappnat och nonchalant i grönskan, lättsamt och retligt hållande en liten kvist för könet, alltmedan hans unga och muskulösa kropp är tillgänglig för betraktarens begärliga blickar. (Han får dock jobba lite på magrutorna innan han kommer upp i Prometheus klass, och minen är inte riktigt lika förföriskt lurig som Lokes, även om det är nära.) Färgbehandlingen är återigen påtaglig i sin uppskruvade grällhet, och återigen landar jag efter viss tvekan i att det är fantastiskt. Det är expressionistiskt och koloristiskt så det förslår. Hålla igen? Äsch, så tråkigt.

Att samtiden inte på samma uppenbara sätt som vi idag reagerade på det queera i hans målningar har, förutom uppenbara anledningar som att den typen av perspektiv ligger mycket närmare till hands idag, kanske också att göra med att Zarhtmann långt ifrån alltid målade sådana här motiv. Jag har fokuserat särskilt på dem här, tillsammans med skildringarna av Leonora Christina, för att jag tycker att de är de mest intressanta och slående konstverken han gjorde. Men han gjorde annat också, allt från vykortsvärdiga målningar till självporträtt. Den kontrovers som uppstod kring hans nakna män var heller inte något som totalt skandaliserade honom. Zahrtmann var en uppskattad konstnär också i sin samtid, inte bara bland sina tacksamma elever utan också publiken i stort. Med det sagt betraktades såväl han själv som hans konst som en aning märklig och egendomlig. Flera av hans senare målningar ansågs så groteska att de togs för att vara satiriska. Det skedet av hans karriär, när bland annat de nakna männen till största del tillkom och hans "excentriska lynne" tog överhanden (för att citera Georg Nordensvan i Nordisk familjebok), bedömdes inte som hans glansperiod. Det var snarare på de stora historiemålningarna och den intensiva färgbehandlingen som hans rykte då vilade.

När Zahrtmann firade sjuttio år uppmärksammades han med artiklar, telegram, till och med dikter. Men reportrarna insåg snart att huvudpersonen själv var borta. När journalisterna knackade på hans dörr svarade hushållerskan: "Idag finns Mr. Zahrtmann ingenstans." Det gjorde han förstås, men inte där. Han hade begett sig till annan ort och stannat där inkognito. Zahrtmann önskade inget ståhej och trivdes bra med att hålla sig undan. Jag hoppas inte att han vrider sig i sin grav över att bli uppmärksammad genom den här texten. Alltför få människor idag känner till denna andliga fader till den danska modernismen och inte tillräckligt många har njutit av hans färgsprakande och nyskapande skildringar av såväl kvinnor som män. Idag finns Mr. Zahrtmann någonstans, och det med rätta: i den kanoniserade danska konsthistorien.