66. Thor Heyerdahl (1914-2002)

– Er far och mor kommer att ta det mycket hårt när de får underrättelsen om er död.

Som peptalk betraktat har kommentaren vissa brister, men den högt uppsatta ambassadören var åtminstone ärlig när han talade med Thor Heyerdahl inför dennes ojämförligt modiga, eller dumdristiga, projekt. Den norska etnografen Heyerdahl hade nämligen en hypotes, stärkt med olika argument, som han hade lagt fram inför forskarvärlden. Problemet? Forskarvärlden skakade på huvudet åt hypotesen. Omöjligt. Tillbaka till ritbordet, mr Heyerdahl. Den sårade vetenskapsmannen bestämde sig därför för att helt sonika pröva hypotesen själv. Han var övertygad om att han hade rätt och om det skulle krävas att han förvandlades till en Indiana Jones-spektakulär äventyrare för att stärka sin tes – och det skulle det garanterat göra – ja, då fick det bli så. 

Men låt oss backa några steg. Vad var det för hypotes Heyerdahl la fram? Varför ansågs den omöjlig? Och vad tusan var det för självmordsuppdrag han åtog sig för att motbevisa sina tvivlare?

Idén tog snurr under en resa till Söderhavsöarna. Det hade alltid diskuterats varifrån ögruppernas isolerade invånare egentligen härstammade. Hur, när och varifrån befolkades öarna? Den gängse uppfattningen var att de kommit från det tämligen närliggande Asien, men Heyerdahl upptäckte att flera fenomen på Söderhavsöarna hade likheter med dem i Sydamerika. Stenstatyerna liknade varandra. Viss sorts föda fanns på båda platser och hade liknande namn. Urinvånarnas legender hade gemensamma namn och ursprung. Inte minst den legendariska Tiki, en sorts gudomlig urhövding, tycktes återfinnas i mytologin både i Polynesien och bland de sydamerikanska indianfolken. Heyerdahl la ihop ett och ett och fick en sensationell tvåa som resultat: Söderhavsöarna i Polynesien hade en gång befolkats av indianfolk från Sydamerika, närmare bestämt Peru. 

Varför var detta sensationellt? Varför ville forskare inte acceptera denna hypotes som trolig eller ens möjlig? Svaret är 8000 kilometer vidsträckt hav. Ta fram en jordglob och titta på avståndet mellan Sydamerikas kust och de polynesiska öarna. Tänk sedan att detta världshav ska ha korsats av människor vars metod att ta sig fram över vattnet var att guppa runt på flottar, och det är lätt att förstå de skakande huvudena. Det kan inte ha gått till på det sättet.

Struntprat, tyckte Thor Heyerdahl, och bestämde sig för att bygga en flotte enligt förhistoriska metoder, samla ihop några dödsföraktande vänner, och genomföra resan själv. Hans studier av de gamla indiankulturerna gjorde honom övertygad om att Tiki och hans närmaste tvingats ut över vattnet av rivaliserande stammar ungefär 500 år e.Kr. Och kunde Tiki driva fram över världshavet, kunde väl Thor. Det finns något vackert i att Heyerdahl litade på de gamla "primitiva" folkens kunskaper, så till den grad att han satsade sitt och sina vänners liv på övertygelsen om att de här gamla indianstammarna visste vad de sysslade med.

Men det fanns förstås vissa hinder. När man läser Heyerdahls bok om expeditionen så blir det tydligt att förberedelserna nästan var lika problemfyllda och strapatsrika som själva flottresan. Det var avgörande att flotten byggdes av balsaträ, samma träslag som användes på Tikis tid. Dessa träd fanns enkelt att få tag i i upphugget skick, men för att komma åt hela stammar var man tvungen att åka ut i Ecuadors djungel. Det råkade vara regnsäsong när Heyerdahl påbörjade förberedelserna, och nästan omöjligt att ta sig fram, men projektet kunde inte vänta. Resan in i djungeln och det livsfarliga djurliv de stötte på när de påbörjade nedhuggandet av balsaträden var ett äventyr i sig, men det riktigt problematiska var av gråare natur: bristen på pengar och administrativa krångel gällande tillstånd och liknande. Genombrottet blev ett möte med Perus president, och till slut hade Heyerdahl och hans fem vänner (förutom fyra norrmän också en svensk äventyrare och etnolog, Bengt Danielsson) de förutsättningar som krävdes för att bygga flotten och ge sig iväg ut på Stilla havet. 

Skepsisen bland de bättre vetande var stor. Heyerdahl skriver: "Om vi lade tillsammans allt det som de olika experterna pekade ut för oss som det avgörande felet med flotten, så fanns det inte en repstump, en knut eller en träbit på den som inte skulle vålla vår undergång." Undergång var precis vad som väntade de oerfarna sjöfararna om något skulle gå snett. Ute på havet skulle de vara ensamma, utan något räddningsfartyg på stand-by eller annat som kunde rädda dem. Ändå kändes det som en lättnad när förberedelserna var klara, och att de varit besvärliga bekräftas av det briljant ironiska meddelande Heyerdahl fick av sin egen mor under förberedelsernas gång: "Nu önskar jag bara att ni alla sex var samlade i trygghet och ro ombord på flotten." När det äntligen var dags för avfärd återstod bara att döpa flotten. Den fick heta Kon-Tiki.

Flotten Kon-Tiki (från Kon-Tiki-museet).

Heyerdahls lakoniska dagboksanteckningar säger något om hur livet på havet tedde sig. På Norges nationaldag skrev han följande: "17 maj. God vind. Jag är kock idag. Fann sju flygfiskar på däcket, en bläckfisk på taket och en okänd fisk i Torsteins sovsäck."

Besättningen ombord på Kon-Tiki var de första i världen att se en levande ormmakrill och det var en sådan som hade hamnat i Torsteins sovsäck.

Människan är anpassningsbar och livet på flotten blev snart vardag. Skräcken att se en hajs ryggfena sticka upp över vattenytan förbyttes snart i lekar med samma ryggar, och fiskandet av haj blev en vanlig syssla. Trots allt fanns väl viss respekt kvar, eftersom Heyerdahl i sin dagbok skriver: "Vi uppskattar dock inte särskilt mycket att ha dem omkring oss när vi badar." Ibland glömde männen nästan bort i vilket sammanhang de befann sig. När de satt inne i flottans lilla kajuta kändes det stora vida havet overkligt. När de däremot tog den lilla gummibåten de hade med sig och åkte en bit ut på havet för att betrakta flotten utifrån, drabbades de av en svindlande insikt om havets verklighet. Flotten uppfattades från den vinkeln som löjlig, som en patetisk liten flytande lada, och männen kunde inte hålla sig för skratt vid åsynen. Ett skräckblandat skratt, får man anta.

Mycket kunde ha gått snett. Repen som band samman timmerstockarna kunde ha skavts av, flotten kunde ha drivits med av strömmar som förde dem ur kurs, den femton meter långa valhajen de fick besök av vid ett tillfälle kunde ha vält flotten över ända, och när de till slut närmade sig Polynesiens öar så kunde de vassa korallreven och de väldiga bränningarna ha sänkt såväl farkost som manskap. Men fram kom de, och världsberömmelsen lät inte vänta på sig. (Inte heller mytologiseringen: än idag sägs det ofta att Heyerdahl inte ens kunde simma, men det lär ha varit en överdrift.)

Någon som inte väntade var Heyerdahls fru, som insåg att hennes man aldrig skulle bli en trygg hemmavarande familjeman. Det var en korrekt bedömning. Heyerdahl slog sig inte till ro. Han hade visat att de gamla indianfolken kunde ha korsat Stilla havet på sin tid, men det fanns fler radikala teorier att pröva. Han ville till exempel visa att det kunde ha etablerats kontakt mellan Centralamerikas indianfolk och Afrika. Med vassbåten Ra II tog han sig från Marocko till Barbados. Som besättning valde han medvetet en heterogen grupp människor med olika etniciteter, nationaliteter, religionstillhörigheter och politiska åsikter. Detta för att visa att människor kunde leva i fredlig samvaro, olikheter till trots, åtminstone i den lilla värld som livet på vassbåten utgjorde.

Det är värt att påpeka att Heyerdahl inte var någon sorts Göran Kropp-figur, en kicksökande äventyrare vars enda mål tycks vara att göra galna saker. Nej, han var en vetenskapsman. Poängen med resorna var inte att komma med i Guiness Rekord-bok eller i största allmänhet visa världen vilken otrolig snubbe han var. Åtminstone inte i första hand. Det var heller inte en sport, en tävling, någonting att göra för att bräcka andra. Heyerdahls korsande av världshaven var helt enkelt ett sätt att pröva vetenskapligt framarbetade hypoteser. Naturligtvis måste det samtidigt ha krävts en viss äventyrlig ådra, men själva huvudsyftet var ändå att bidra till vetenskapligt kunskapsproducerande. Det finns något både häftigt och sympatiskt med det, och jag tror det är anledningen till att Thor Heyerdahl är med på den här listan medan, säg, Fiann Paul inte är det.

Hade Heyerdahl rätt gällande de förhistoriska folkförflyttningarna över havet? Förmodligen inte. Den moderna forskningen tycker sig kunna bekräfta att Söderhavsöarna faktiskt befolkades från Asien och inte Sydamerika, även om det kan ha förekommit kontakt också mellan Sydamerika och nämnda öar. Men det känns faktiskt inte så viktigt om hans teorier stämde eller inte. Fascinationen för Heyerdahl handlar om något annat. Kontrasten mellan en hyperteknologisk värld och den enkla flotten, mellan en akademiker och en äventyrare, gör hans flott- och vassbåtsfärder till något nästan litterärt och magiskt, som taget ur en Jules Verne-roman. Och vem som helst som kan få vår krassa värld att framstå som en aning mer litterär och magisk, har en liten plats i mitt hjärta.