Finnarnas mäktigaste fiende är svårmodet, dysterheten, den bottenlösa apatin. Tungsinnet hänger ständigt över det arma folket och har under årtusendenas lopp lagt alla finnar under sig så att folksjälen har blivit melankolisk och allvarstyngd. Bedrövelsens grepp är så stadigt att många finnar ser döden som den enda räddningen. Svartsynen är en betydligt besvärligare fiende än ryssen.
Så inleder Arto Paasilinna sin roman Kollektivt självmord, en tragikomisk berättelse om en grupp dystra finnar som ger sig ut på en bussresa för att gemensamt ta sig själva av daga. Citatet fångar på pricken en vanlig bild av Finland som en hemvist för ett synnerligen tungsint och svårmodigt folk. Helt passivt lägger man sig dock inte under svårmodets ok. Paasilinna fortsätter:
Men finnarna är ett folk av kämpar. Man ger sig inte. Om och om igen reser man sig upp mot tyrannen.
Texten fortsätter med en skildring av det finska midsommarfirandet som ett slags heroiskt slag mot dysterheten. Inte utan offer – Finland är som alla vet också ett land med viss alkoholkonsumtion, med allt vad det innebär.
Midsommarfirandet är emellertid inte det enda vapnet finnen har i sitt artilleri. Ett annat är den finska tangon. Inte heller den är helt utan offer. Det mest berömda hette Unto Mononen.
*
Tangon kom till Finland på 1910-talet och blev under det glada 20-talet populär bland den finska intelligentian. Under sin tidiga period var den starkt tyskinfluerad, men efterhand kom den att utveckla en alldeles egen nationell särprägel. När vi idag talar om den finska tangon är det som en helt egen genre, relaterad till, men på många sätt också tydligt skild från sin argentinska förlaga.
Medan internationell tango ofta går i dur, så går den finska tangon så gott som alltid i moll, oavsett känslan som ska uttryckas. Den finske kapellmästaren Jani Uhlenius har sagt att finnarna är det enda folk i världen som gläder sig i moll och Johanna Koljonen har i en text om efterkrigstidens finska schlager på 40- och 50-talet, jämfört den med diskomusiken i aids-epidemins New York: "det är musik unga människor ska dansa till, men alla texterna handlar på något plan om döden".
Jag hade fram tills helt nyligen ingen som helst kunskap om den finska tangon och har således varit i stort behov av en vägvisare i dess värld. En sådan har lyckligtvis erbjudit sig i form av ingen mindre än M.A. Numminen, vars underhållande roman Tango är min passion också fungerar som en guide till genren. Berättelsen kretsar kring Virtanen, en man som ägnar sitt liv åt tangon, samtidigt som han efter läsning av Platon bestämt sig för att undvika allt sexuellt umgänge innan han fyllt 36 år. Den sexuella lust, som av naturliga skäl inträffar titt som tätt på dansgolvet, tyglar han genom att piska sitt könsorgan. (Se där en träffande, om än kanske något tillspetsad, bild av den inbundna passion man gärna associerar med såväl finnen som den finska tangon.) I boken beskriver Numminen finnarnas sätt att dansa som att "trampa tango" – de argentinska utsvävningarna på dansgolvet är på tok för komplicerade för den genomsnittlige finnen: "Om en argentinsk tango-orkester uppenbarade sig på en österbottnisk dansbana, skulle männen i publiken troligen dra kniv: spela ordentligt, om livet är er kärt."
Låt argentinarna krumbukta sig, finnen trampar i takt med bastrumman.
*
Den finska tangon uppvisar tre distinkta blomstringsperioder: genombrottet på 40-talet (med kompositören Toivo Kärki som viktigaste figur), mitten av 50-talet (storhetstiden för mäktige sånglegenden Olavi Virta), och så guldåldern mellan 1962 och 1965 då tangofebern grasserade som aldrig förr i Finland. Det var under denna sistnämnda period som denna texts huvudperson, kompositören Unto Mononen, hade sin stora tid.
Tillsammans med Toivo Kärki är Unto Mononen den främste kompositören i den finska tangons historia. Tack vare sitt korta, bohemiska och delvis tragiska liv är han också den störste legenden av de två. Under sin ungdom hade Mononen sångardrömmar som grusades av en misslyckad strupoperation. Han fick istället satsa helhjärtat på en bana som kompositör och orkesterledare. Men med växande framgångar växte också Mononens oregelbundna levnadsvanor och problem med alkoholen. Samtidigt som hans bana som kompositör stod på sin topp i mitten av 60-talet var han flera gånger intagen på alkoholistanstalt. De intäkter som genererades av Mononens kompositioner gick åt till att betala skulder. 1968 sköt han ihjäl sig "i fyllan och villan" (Numminens ord) – om det var självmord eller en olycka vet man än idag inte med säkerhet.
När jag under mina förberedelser till det här projektet lyssnade in mig på den finska tangon, så var Unto Mononen den tangokompositör jag föll absolut mest för. Delvis beror det kanske på att originalinspelningarna av hans tangor har ett mer modernt och varierat sound i jämförelse med exempelvis Toivo Kärkis, där inte minst de genialiska arrangemangen (ofta signerade producenten och arrangören Jaakko Salo) gör sitt till. Som exempel kan nämnas "Kangastus" (Hägring), vars arrangemang Numminens huvudkaraktär hyllar som "enormt och lavinartat" och med en mystisk stämning som får honom att känna som om han stod bland Saharas sanddyner.
Men det är också så att Unto Mononens melodier har något alldeles särskilt. Trots stora variationer i låtarnas stil och arrangemang, är det enligt Numminen lätt att känna igen hans sätt att komponera: "Det är så egenartat och på samma gång så i grunden bekant – som taget ur en folksång, eller en psalm." Det stämmer, Mononens melodier är originella och självklara på en och samma gång. När man hör vackra tangor som "Jos nähdä voisin" (Om jag kunde se) och "Kohtalon tango" (Ödets tango) är det svårt att inte få en diffus känsla av att man hört dem någon gång förut, kanske i en dröm eller ett tidigare liv.
Ni som förstår finska får rätta mig om jag har fel, men Unto Mononen får det också att i alla fall kännas som att man förstår vad hans kompositioner handlar om, trots att man inte fattar ett dyft av vad sångaren faktiskt sjunger. (Spoiler alert: De handlar i regel om olycklig kärlek mellan man och kvinna – även om det faktiskt finns undantag, såsom evergreenen "Lapin tango" (Lapplandstango) som på klassiskt nordiskt manér hyllar naturen, i det här fallet den lappländska.)
Den absolut mest berömda av Unto Mononens kompositioner är "Satumaa" (Sagolandet), låten som i den store Reijo Taipales tolkning inledde den finska tangons verkliga guldålder i mitten av 60-talet. "Satumaa" är den mest legendariska av finska tangor och har kallats för "Finlands nationaltango". (Huvudkaraktären i Numminens roman har datumet för dess utgivning 13/10 1962 uppskrivet i guldskrift på sin vägg.) Det var inte alltid som Mononen själv skrev texterna till sina låtar, men det gjorde han till "Satumaa". Att döma av den här svenska tolkningen av Arja Saijonmaa (med svensk text av finlandssvenske författaren Lars Huldén) är den helt fantastisk och borde kunna träffa rätt in i hjärtroten på var och en som någon gång upplevt omöjlig kärlek – eller bara i största allmänhet sett drömmar om något annat och bättre gå i kras:
Ack, om jag blott en enda gång fick flyga över dit.
Då skulle jag bli stannfågel och aldrig komma hit.
Men utan vingar som jag är, så får jag hållas här.
Blott tanken som är snabb och fri kan stundom vara där.
Den finska melankolin destillerad i fyra rader och en enkel melodi.
*
I Finland har tangon fortsatt behålla sin styrka genom årtiondena och fylla en viktig funktion. ("I dansen kan även den verbalt tafatte finske mannen uttrycka hela skalan av känslor", har någon sagt.) Även efter att den egentliga finska tangon tappade i popularitet mot slutet av 60-talet och fick ge vika för rocken, så har den långt efter det fortsatt att leva vidare genom att många av de populäraste låtarna i Finland varit s.k. "smygtangor" – med samma rytm som tidigare, men med lite poppigare/rockigare sound. Sedan 80-talet arrangeras den stora Tangomarknaden i Östermyra som blivit en av Finlands största sommarfestivaler. (Här utses bland annat varje år en ny tangokung och tangodrottning.)
Kanske är egentligen inte finnarna så mycket olyckligare än andra folk. Visst, deras 1900-talshistoria är förfärlig i jämförelse med Sveriges – men det gäller ju för nästan alla länder. Måhända är det som utmärker finnarna istället att de har ett väldigt öppet och avslappnat förhållningssätt till sin sorg. I Sverige blir sorgen gärna något lite upphöjt och estetiskt, som i likhet med Gud och skönheten bör hållas utanför vardagliga samtal. Finnarna, upplever i alla fall jag, är mer rakt på sak när det kommer till livets bekymmer. Den finska tangon är ett utmärkt exempel på det.
Är tangon då ett vapen mot eller för tungsinnet? En klassisk fråga som skulle kunna ställas om så gott som all musik – ja, om så gott som all konst. Hjälper den oss i tungsinnet eller lockar den oss bara att vältra oss i det ännu mer? Jag vet inte svaret på frågan, men det spelar heller ingen roll. Vi människor kommer i vilket fall fortsätta att klä vår sorg i dragspel och trumslag. Och trampa på över dansgolvet, mot sagolandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar