En av mina favoritscener i filmhistorien är från stumfilmen Steamboat Bill, Jr. från 1928. William "Steamboat Bill" Canfield vill få sin mjäkige son Bill Jr. (Buster Keaton) att lägga ifrån sig sin ukulele och bli en riktig man. De går in i en hattaffär och pappan letar fram den ena manliga hatten efter den andra. Sedan växlar kameran till spegelns perspektiv och det är i de följande närbilderna som magin äger rum. Keatons minspel när han provar de olika hattarna är helt igenom mänsklig. Han växlar mellan olika personligheter, men inte utan att samtidigt undvika att bli tagen för en hatt-estet och dra på sig sin faders ilska. I Keatons minspel ser vi både sårbarhet och spelad självsäkerhet. Egentligen växlar han aldrig mellan dessa affekter, utan de finns närvarande genom hela tagningen. Steamboat Bill, Jr. innehåller några fantastiska stunts, men filmens egentliga drama, dess essens, är det som utspelar sig i Keatons ansikte när han provar några hattar.
Buster Keaton har sin beundrarskara. Det har Liv Ullmann med. Men i motsats till den våghalsige komikern är det alltför sällan man talar om Ullmanns skådespelartalang. Det finns en tendens att reducera hennes insats i filmhistorien till en tom projektionsyta för geniala regissörer. Ett sårigt ansikte som framför kameran till dessa män kunde förvandlas sublim konst. Keaton har agens, Ullmann har det inte. Missuppfattningen har delvis sin grund i att Ullmann var så duktig på att uttrycka just tomhet och passivitet. Men de som inte ser Ullmanns talang kan inte ha tittat på filmerna särskilt noga.
I Ingmar Bergmans Persona befinner vi oss långt bort från manliga hattar och amerikanska ångbåtar. Filmens ramhandling är en rehabiliterande vistelse på en svensk ö. Skådespelaren Elisabet Vogler (Liv Ullmann) har plötsligt tystnat under en teaterföreställning och sköterskan Alma (Bibi Andersson) har anställts för att ta hand om henne. Men även här spelar skådespelarnas ansikten en viktig roll i handlingen. Dels i den bemärkelsen att filmen undergräver vår verklighetsuppfattning och lämnar den tolkningen öppen att Elisabet och Alma är en och samma person. Dels också i den bemärkelsen att Elisabet är stum. Vår enda möjlighet att få reda på något om henne är genom hennes ansiktsuttryck. I en tidig scen i filmen har Alma stoppat om Elisabet och satt på klassisk musik på radion. Kameran zoomar in på Elisabet ansikte och dröjer sig kvar. Ansiktet är tomt. Men så rycker det nästan omärkbart till i ett ögonbryn. Sedan i en mungipa. Är det ångestens ryckningar? Ullmanns ansikte skuggas och till slut vrider hon på sig och gömmer ansiktet bakom sina händer.
I en annan scen håller Alma en lång erotisk monolog framför Elisabet. Elisabets ansikte uttrycker ointresse och förvåning. Men också fasa och road vällust. I en bok har Bergman berättat att han ville att Ullmann i en tagning skulle "samla all känsla i läpparna". Det är en teknik som skådespelare, enligt Bergman, behärskar, de kan placera känslan i pekfingret, i stortån, i skinkan eller i läpparna. Bergman råder oss att ge akt på Livs ansikte. Läpparna sväller, ögonen blir mörkare, "man ser hela ansiktet förvandlas till en sorts kylig vällustig mask". Det är en makalös tagning.
Senare i filmen öppnar Alma olovligen ett kuvert med ett brev som Elisabet har skrivit. I brevet dissekerar Elisabet Almas känsloliv och hon funderar på hur hon kan få användning för historien när hon väl återvänder till scenen.
Det finns filmteoretiker som menar att det aldrig får förekomma psykologiska överraskningar i filmer. Alla personlighetsförändringar måste vara urskiljbara i skådespelarens ansikte från filmens början. Jag vet inte om det stämmer. Men i ljuset av Elisabets osympatiska reaktion på Almas utlämnande historia är det lätt att börja spekulera i vad Elisabets munryckningar egentligen betydde. Var Elisabets elakhet tydlig redan i filmens inledning? Fast elakhet är nog fel ord. Kanske handlar det snarare om skådespelarens nöje över att få studera världen och människorna, en verklighet hon under teaterföreställningarna har tappat greppet om.
I sin självbiografi Förändringen (1976) skriver Ullmann om hur hon ser på sitt yrke. Hennes egen styrka, menar hon, låg i intuitionen. Men denna måste balanseras med tekniska knep. Ett annat knep som hon drog nytta av i Persona var kontrarörelsen. Allt som framställs på scen eller på film måste visas från två sidor, i både svart och vitt. Varje gång du ler måste du också visa grinet bakom leendet. I scenen mellan Alma och Elisabet utnyttjar Ullmann denna teknik till fulländning. Elisabets fientlighet balanseras av medkänsla, hennes likgiltighet av road förvåning. Hon säger ingenting, men hennes ansikte säger allt. Bibi Andersson är fantastisk i rollen som Alma. Det är hennes livs roll. Men filmens egentliga drama utspelas i Liv Ullmanns otroliga ansikte.
Persona var Liv Ullmanns första samarbete med Ingmar Bergman. Totalt blev det elva roller för dämonregissören. Mina favoriter av dessa är som Marianne i Scener ur ett äktenskap och som Eva i Höstsonaten. Finns det någon annan skådespelerska (eller skådespelare för den delen) som lika nyansrikt har fångat olyckans alla fysiologiska skiftningar? Ullmann är naturligtvis också berömd för insatsen som Kristina i Jan Troells Utvandrarna och Nybyggarna. Där kan man verkligen säga att Liv Ullmann fick öva sin förmåga att uttrycka lidande, ångest och oro. Men i min mening är insatsen aningen för endimensionell för att räknas till en av hennes bästa.
Jag har under förberedelserna till den här texten passat på att se Ullmanns genombrottsroll. I Ung flukt från 1959 spelar Ullmann en frispråkig och självständig ung tjej som bland annat, till den norska allmänhetens och Ullmanns familjs stora fasa, nakenbadade. Jag har också sett hennes regidebut, Fröken Julie från 2014. Den är okej, men lättviktig. Särskilt i relation till hennes egna skådespelarinsatser. Jag har däremot, av naturliga skäl, inte sett någon av Liv Ullmanns många teaterroller, som egentligen utgör hälften av hennes karriär.
I den här texten har jag bara nämnt Ingmar Bergman i relation till Liv Ullmanns skådespelarinsatser. Den som vill veta mer om deras förhållande och hur det var på Fårö kan vända sig till andra texter, Liv Ullmanns två självbiografier eller till Linn Ullmann De oroliga från 2015.
Det är inte för att hon var ihop med Bergman som Liv Ullmann tar plats på den här listan. Men i deras samarbete formades någonting unikt. Liv Ullmanns ansikte var som skapat för hans filmer. Inte som en projektionsyta för Bergmans geni, utan som en plats där filmernas många motstridiga idéer och affekter kunde komma till uttryck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar