En stol. Finns det något mer självklart föremål än en stol? Ett av de klipp jag skrattat mest åt i TV-serien Family Guy är när Peter Griffin apropå någonting säger: "This is even more intense than the time I forgot how to sit down", varpå vi får se honom stå och fundera framför en stol, för att sedan bara rasa ihop tillsammans med stolen när han försöker slå sig ner. Det är roligt för att det är så jävla dumt. Vad kan vara mer självklart för en människa än att sätta sig?
Ett land som historiskt sett har varit bra på stolar är Danmark. Möbeldesignern Hans Wegner kallades för "The King of Chairs". På 50-talet ville folk över hela världen inget hellre än att sätta sig i en stol av Finn Juhl. Och vem kan förresten glömma Verner Pantons psykedeliska 60-talssäten?
Skulle man ta med sig en enda dansk designer av stolar till en öde ö, så skulle det nog ändå ha varit Arne Jacobsen. Det är han jag har fått i uppgift att skriva om idag. Jag måste erkänna att det är lite motvilligt.
Det finns någonting med mig och möbeldesign som inte riktigt lirar med varandra. Designen intar en för mig lite störande position mellan hantverk och konst. Jag har respekt för en hantverkare som snickrar ihop en bra stol. Jag uppskattar högt en konstnär som skapar ett gripande eller tänkvärt verk. Men jag vill så att säga sitta på stolen och betrakta konstverket, inte tvärtom. Och det är ibland lite oklart för mig vilket av dessa som är huvudsyftet med designerns alster. Om Jacobsens stolar nu är så bra, varför upplever vi dem i regel bara via glassiga foton?
Mina problem med Arne Jacobsen slutar inte där. Han var nämligen inte bara en ikonisk möbeldesigner, utan dessutom en av de stora funktionalistiska arkitekterna. Och funktionalismen är en riktning som sannerligen inte heller alltid är lätt att vara bästa vän med. För många av oss sitter det i sedan barndomen. Jacobsens utformning av Munkegårdskolan i Gentofte var banbrytande, även i ett internationellt perspektiv. Den utfördes i en enda våning och ljusgårdar anlades i anslutning till varje klassrum, för att släppa in ljus och skapa en känsla av trivsel. Den fick många efterföljare, minst sagt. Högstadieskolan och gymnasiet jag själv gick på en gång i tiden, båda byggda runt 1970, hade (liksom många, många andra skolor i Sverige och utomlands) ljusgårdar i liknande stil som Munkegårdsskolans. Visst var de bra på så vis att de släppte in ljus. I övrigt gjorde de dock ett rätt sorgligt intryck. Ingen var någonsin där (jag tror de var låsta). Gårdarna var slitna och beväxta med ogräs. De framstod som ett ingenmansland som ingen brydde sig om. Säkert hade de en gång i tiden använts för barnen att springa runt på eller för skolaktiviteter av olika slag. Varit platser för ungdomarna att gå ut fritt till när de behövde lite ljus och luft. I det tillstånd de hamnat i när jag började på skolorna ifråga bidrog de mest till att ge mig dåliga vibbar för byggnader av Munkegårdsskolans typ.
Arne Jacobsen startar alltså i en viss uppförsbacke för min del. För att nå fram till någon form av kärlek för mannen och hans verk, måste jag ta omvägen via ett fenomen jag (till skillnad från stolar och högstadiebyggnader) alltid hyst känslor av fascination och kärlek inför, nämligen allkonstverket.
Allkonstverk var något som Arne Jacobsen skapade flera gånger under sin karriär. Ett tidigt och underbart exempel är strandområdet Bellevue i närheten av Köpenhamn, där Jacobsen designade allt ifrån badvaktstorn och omklädningshytter, till glasskiosker och rentav själva glassbägarna. Andra exempel är stadshusen i Søllerød och Århus.
 |
| Badvaktstorn på Bellevue |
Mest berömt av alla Arne Jacobsens allkonstverk är dock SAS Royal Hotel i Köpenhamn, det största projekt han någonsin utförde. Det finns onekligen något fascinerande i tanken på ett stort hotell där en enda person har utformat allt. Vi kan tänka oss en hotellbesökare på 60-talet som kommer promenerande genom den danska huvudstaden och ser fasaden torna upp sig. Personen ifråga fortsätter in i lobbyn, kommer in på sitt rum, slår sig ner i en stol, tar en matbit i restaurangen och avslutar kvällen med en drink i baren. Under hela besöket, så är allt personen möter – fasaden, lobbyn, rummen med sina möblemang, restaurangen (inklusive tallrikar, glas, knivar och gafflar), baren – designat av en enda person. Att på detta sätt bli uppslukad av ett enda stort konstverk, utsökt i varje beståndsdel, men också mer än summan av sina delar – är inte det vad man på ett eller annat vis vill bli med all konst? Kanske är det romantiken kring det individuella konstnärsgeniet som spökar här, men är det inte också särskilt tilltalande om detta verk dessutom (på det stora hela, åtminstone) är resultatet av en enda andes kreativa arbete? Och alltihop inte som en del av ett besök på en konserthall eller ett konstmuseum – utan genom en vanlig vistelse på ett hotell!
 |
| SAS Royal Hotel, fasaden |
 |
| SAS Royal Hotel, lobbyn |
Idag finns inte mycket kvar av Arne Jacobsens interiörer till SAS Royal Hotel. Det känns lite sorgligt, men är också förståeligt. Det är väl det funktionalistiska allkonstverkets ironi: just genom att vara så in i minsta detalj utformat för att passa sitt ändamål, blir det också extra känsligt för när tiden går och ändamålen förändras. Och när förändringarna börjat ske så har i någon mening redan konstverket upplösts. Det går inte att hänga om en hel hotellinteriör som man gör med en fin tavla när den inte längre går ihop med tapeten. Den bästa lösningen på dilemmat är väl kanske den som använts på SAS Royal Hotel, där man valt att bevara ett enda rum (nummer 606) i ursprungligt skick. Kolla upp det nästa gång ni är i Köpenhamn.
 |
| SAS Royal Hotel, rum 606 |
 |
| Ägget |
 |
| Svanen |
 |
| Myran |
Dessa böjda ytor är en av anledningarna till att Arne Jacobsens funktionalism slår mig som osedvanligt mjuk. Den ger ett varmt och inbjudande intryck, inte kallt och opersonligt (som en del modernistisk design kan göra). Faktum är att den nästan framstår som sensuell. (För ett mycket tydligt exempel på de sensuella kvaliteterna i Arne Jacobsens design, se Lewis Morleys ikoniska foto av den brittiska modellen Christine Keeler poserandes på en kopia av Jacobsens så kallade "Sjuan".)
Arne Jacobsens design utstrålar helt enkelt danskt hygge. Ta bara en sådan sak som dörrhandtagen han utformade till SAS Royal Hotel – det räcker med att titta på dessa små mästerverk för att känna en instinktiv lust att sluta sina händer kring dem. Perfekt avpassade för handens form, påminner de om att funktionalism värd namnet ska vara anpassad för oss människor, inte överskugga eller krossa oss. Det är vi som är det yttersta målet för dess funktioner.
 |
| Tryck ner dörrhandtaget och kliv in i rum 606. |
 |
| Jacobsens dörrhandtag ursprungligen skapat för SAS Royal Hotel |
Dörrhandtagen är ett exempel på det som är den konstnärliga designens finaste och viktigaste potential: inte att skapa vackra hem, hotell eller utomhusmiljöer, utan att göra själva livet, i dess allra mest självklara aspekter – ätandet, sittandet, liggandet, öppnandet av en dörr – vackrare. I någon utsträckning tycks Arne Jacobsen ha lyckats med just detta. Det är ändå inte fy skam för en möbeldesigner och funktionalist.
Inför att jag skulle skriva den här texten kände jag mig lite som Peter Griffin framför den där stolen – som en på området obildad klumpeduns som kommer in och gör bort sig bland Arne Jacobsens ikoniska möbler och byggnader. Det hela känns fortfarande, om inte helt främmande, så åtminstone något abstrakt. Jag har ju aldrig (mig veterligen) suttit på någon av Jacobsens stolar, inte heller hängt i baren på Royal SAS Hotel, fattat beslut i Århus stadshus eller ens tagit ett dopp i vattnet vid Bellevue. Det liv Jacobsen har gjort vackrare är inte mitt. Jag behöver bara sätta på Spotify eller låna en bok med bra reproduktioner för att låta en kompositörs symfonier eller en målares tavlor bidra till det liv som är, medan många av Jacobsens alster aldrig kommer kunna göra annat än att bidra till det liv som kunde ha varit – det liv där det var jag som kom insläntrande i hotellobbyn på Royal SAS Hotel en dag på 60-talet.
Designen som den mest melankoliska av konstarter? Vem hade trott det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar