49. Theodor Kittelsen (1857-1914)

Det där med naturen alltså. Vi nordbor har ett speciellt förhållande till den. Naturen står för det otämjda och främmande, för något både hotfullt och löftesrikt. Naturen står för friheten från civilisationens band och konventioner, men också för det i vår värld som vi inte kan kontrollera och styra över. Genom historien har vi känt ett behov av att personifiera det där mystiska vi kallar "natur". Ofta har det gjorts i form av troll, älvor och andra sagoväsen. Det är därför inte konstigt att varje nordiskt land har sin egen stora sagokonstnär. I Sverige heter han John Bauer, i Finland Rudolf Koivu och i Danmark kan man nämna Louis Moe.

Av alla de naturdyrkande nordiska folken, är det nog ändå norrmännen som älskar och respekterar sin natur mest (något vi redan sett exempel på tidigare här på listan). Det är väl därför bara logiskt att den bäste sagomålaren av dem alla finns i Norge och heter Theodor Kittelsen. Han är också den som i sina sagomålningar bäst fångat det sublima och ruskiga i naturen; dess mörka, otyglade kraft. John Bauers troll är mystiska och kanske lite skrämmande, men gör ändå ett i grunden godmodigt och sympatiskt intryck. Hos Kittelsen är naturen större och mörkare. Både som frälsning och som hot tycks den ständigt ha upptagit hans tankar.

Theodor Kittelsen har (liksom Bauer hos oss) präglat norrmännens föreställning om hur troll och andra sagoväsen ser ut. Hans troll kan ses som personifieringar av den mystiska naturen, vilket kanske tydligare än i något annat verk syns i den fantastiska teckningen Skogtroll, där den djupa skogen och det jättelika trollet glider ihop till ett. Ett vanligt tema är mötet mellan människa och troll, ibland våldsamt som i En Klapjagt efter et Bergtrold (1888), ibland mest komiskt som i den underbara Troldet paa Karl Johans gate (1892).

Skogtroll (1906)

Troldet paa Karl Johans gate (1892)

Flera av Theodor Kittelsens bästa verk skapades under perioder då han bodde i nära anslutning till naturen. Närheten till det vilda tycks ha förlöst hans kreativitet. Efter svåra vistelser i Paris och München, följde Kittelsen 1887 med sin syster och hennes man till Lofoten, där svågern fått anställning som fyrvakt. I denna ensliga, karga miljö började han arbeta i ett furiöst tempo och skapade flera framstående verk. I boken Fra Lofoten sammanfattade han sina intryck från vistelsen i text och bild. Den blev en stor framgång. Bland de som var imponerade var den norske konstnären Christian Krogh som förundrades över att till och med "en gammel forhærdet realist" som han själv kunde beröras i så hög grad av något "der maa regnes til den rene romantik".

Aeolsharpen, från Fra Lofoten (1890-1891)

Fra Lofoten, från Fra Lofoten (1890-1891)

Ett annat exempel på naturens inverkan på Theodor Kittelsens skapande, är verken han utförde under de tre år han bodde tillsammans med sin familj på gården Sole i Eggedal. I denna ensliga miljö, med skogen tätt inpå knuten, tycks Kittelsen precis som i Lofoten ha fått ett ryck av kreativitet. Från denna tid finns ljuvliga bilder där det tycks vara själva naturens skönhet som tar gestalt och får ett sagoväsens form. 

Nøkken som hvit hest (1899)

Hans mest berömda bilder från denna tid har dock en helt annan karaktär. Under tiden på Sola färdigställde nämligen Theodor Kittelsen vad som kanske är ett av konsthistoriens ruskigaste verk – boken och bildserien Svartedauen (utgiven 1900). Temat för illustrationerna är Pesten och dess härjningar i norsk bondemiljö. Sjukdomen är på många sätt naturen när den är som allra mest destruktiv och skräckinjagande. Vilda djur och naturkatastrofer kan vara nog så hemska, men de är ändå något synligt och påtagligt. Att bilderna om pesten är så otäcka är kanske just för att vi bara ser dess resultat. Källan till det hemska ligger utanför det vi kan se framför oss på boksidan och kan därmed (med god hjälp av den undergångsstämning Kittelsen manar fram) växa vidare i vår fantasi.

Musstad, från Svartedauen

Pesta i trappen, från Svartedauen

 

Mann og Kone dingler døde bundne fast til Hesteryggen

Det var dock inte bara tragiken som låg nära till hands för Theodor Kittelsen – han gjorde även flitigt bruk av humorn. Sina första framgångar som konstnär fick han redan som ung pojke, då han målade lustiga bilder av personer från den lilla hemstaden Kragerø, som blev mycket populära bland traktens barn. Han blev sedermera en framstående karikatyrtecknare. Det är värt att poängtera att även Kittelsens skämtteckningar ofta rör sig kring naturen och människans förhållande till den. Ett exempel är Selvportrett omgitt av beundrende dyr (1887), där en samling småkryp står och betraktar ett porträtt av Kittelsen själv. Istället för människan som betraktar naturen, är det i denna bild naturen som betraktar människan – och inte vilken människa som helst, utan just en person som vigt sitt liv åt att skildra den. Det finns en charmerande självironi i bilden, men också en nyfikenhet på gränsen mellan människa och natur, något som skulle återkomma i flera andra av hans alster. Kittelsen var under perioder av sitt liv fattig, stundtals på gränsen till svältande. Det är frestande att se ett samband mellan denna direkta fysiska nöd och den blick för det djuriska i människan (och det mänskliga i djuren) som ofta kännetecknar hans konst.  Ett av Kittelsens verkliga mästerverk som tecknare är bildboken Har Dyrene Sjæl? (1893) där denna närhet mellan människan och de lägsta av djurarter betonas på ett många gånger genialt vis.

"En delikatessehandel"

"Generende Familieforhold"

Theodor Kittelsens sista stora arbete som målare blev den så kallade "Rjukan-serien", beställd av den store industrimannen Sam Eyde, grundaren av Norsk Hydro, som ville att konstnären skulle skildra bolagets stora arbeten i Vestfjorddalen. Resultatet är ett fascinerande möte mellan den frambrytande storindustrin och den uråldriga naturen – en på många sätt passande svanesång för den kanske främste skildraren av naturens magi vi har haft i Norden. 

"Nissene er begyndt at arbeide i Fjeldet" (1907-1908)

Theodor Kittelsen var vid det här laget sjuk och hans liv var på upphällningen, så var också den orörda naturens – om trollet som dök upp på Karl Johan mest var komiskt, är bilden av människorna som med hackor och stegar bryter sig in i trollens värld tragisk. Vi vet ju hur det slutar. Människan vinner mot trollen. Allt annat är saga och fantasi – och även i folksagan går det ju förresten oftast på samma sätt.

Men trots allt så finns det någonting inom oss som inte riktigt vill gå med på att civilisationens seger över naturen (och i längden över sig själv) är oundviklig och slutgiltig. Vi klamrar oss fast vid tanken på sagoväsena eftersom de står för något annat än det välbekanta och inrutade. Den som en gång förälskat sig i Theodor Kittelsens konst kommer nog aldrig helt sluta tro på att trollen lever kvar någonstans där ute i skogen.