En dag gav den danske ärkebiskopen Absalon i uppdrag åt Saxo Grammaticus att skriva ett verk om Danmarks historia. Saxo låg inte på latsidan. Det fullbordade verket, Gesta Danorum, bestående av sexton enskilda böcker, är det mest ambitiösa verk om Danmarks historia som har skrivits, och skildrar tiden från den så kallade sagotiden, den dunkla forntid vi har högst begränsad kunskap om, till Saxos egen samtid. Det vill säga 1100-talets Danmark, Valdemarernas tid, då Valdemar den store (kung 1157-1182) och hans två söner, Knut VI (kung 1182-1202) och Valdemar Sejr (kung 1202-1241) styrde och ställde.
Det här är en text om författaren och hans verk.
Om författaren vet vi nästan ingenting. Saxo själv påstår i Gesta Danorum att hans far och farfar tjänade som krigare under kung Valdemar den store. Och historiker gissar att Saxo studerade på Sankt Genevieves klosterskola i Paris och en tid praktiserade som en av stadens berömda lärare, grammatici, innan Absalon kallade hem honom från utlandet. Men det kan inte bekräftas i några historiska dokument. Däremot vet vi med säkerhet att Absalon någon gång före 1201 undertecknade ett testamente, där han återskänkte en skuld på två och en halv mark silver till Saxo och i samma veva uppmanade honom att överlämna två av biskopens böcker till Sorö kloster. Det finns dokumenterat i samtida källor. Men vem var han, mannen bakom det stora historieverket? Där famlar vi i mörker. Förmodligen hade han skägg. Det är åtminstone så Saxo har skildrats på porträtt genom åren. Men det gällde ju de flesta på den här tiden.
Grammaticus, "den lärde", var alltså en yrkesbeteckning. Idag kanske ordet "grammatik" mest frammanar oändligt trista skollektioner om satsdelar och ordklasser. Det är symptomatiskt att den kärlekskranka Anna Book i "ABC" nämner helt andra skolämnen när hon ska förhöra sin kille. Biologi, inte dammig grammatik, är kärlekens magi. På 1100-talet hade grammatiken en helt annan status. Ämnet betraktades som en språngbräda mot nya uttrycksformer och kunskaper. Genom noggrant studium (och användning) av språket kunde man vinna insikt om världen och Guds egentliga natur. Men grammatiken hade redan under sin storhetstid sina belackare. Kunde inte språket också användas för att förföra och förvilla ungdomen? En samtida till Saxo, biskopen Andreas Sunesen, uttryckte klagande om grammatiken: "O denna fadda smak, denna avväg, denna bittra sötma, denna vilseledande konst, denna skadliga vinst, denna sorgens glädje, denna skadliga nytta, detta blinda ljus, denna bedrägliga vetenskap!" Ni hör, en gång i tiden var grammatiken rock'n'roll.
Jag vill inte tro det, men det är möjligt att du inte ens har hört talas om Gesta Danorum. Nå, det finns så mycket i världen att intressera sig för. Vad är en gammal bok mot allt som finns på närmsta strömningssajt. Men även om det skulle vara på det viset har du med all säkerhet stött på Saxos berättelser, utan att vara medveten om det. Gesta Danorum har genom åren haft en enorm påverkan på vår föreställningsvärld. Men den har haft det indirekt. Du har kanske hört talas om Hamlet? Jadå, Shakespeare hämtade inspiration till sin danske prins från Saxos berättelser om Amleth. Och om du gillar det här med vikingar och slagsmål har du kanske sett Netflixserien Vikings, med erövraren Ragnar Lodbrok i en av huvudrollerna. Jag tror inte att producenterna faktiskt läste Gesta Danorum innan de satte igång med inspelningen, men det är häftigt att det som en gång skrevs ned av en dansk skriftställare åtta århundraden senare kan komma att bli en del av en påkostad teveserie.
Det är möjligt att Saxo Grammaticus inte är särskilt välbekant för människor idag, men för 800 år sedan var han ett aktat namn. Kort efter sin död blev Saxo den störste av alla medeltida auktoriteter. Till den grad att den danske prästen Anders Vedel 1575 skrev att Saxo är "en Fader for alle Nordlendiske Historiescriffuere, som Homerus en Fader for alle andre poeter". Idag överskuggas hans insats av Snorre Sturlasson, vars kungasagor, Heimskringla, en del människor ändå har hört talas om. Jag tror att det delvis har sin förklaring i omvärderingen av Gesta Danorum som inleddes på 1600-talet. Det var då den norsk-isländske historikern Thormodus Torfaeus började jämföra Saxos skrifter med de isländska sagorna och upptäckte – o ve för den skäggprydde grammatikern! – att de inte stämde överens. Det var till en början blott en antydan, men en som växte i omfång och kraft. Saxos skildring av forntiden var en ren fantasiskapelse. Han hade hittat på! Nej nu.
På 1700-talet började man åter igen omvärdera verket. Ludvig Holberg hävdade att de första åtta böckerna var fulla av orimliga fabler, medan de åtta senare, som behandlade Saxos samtid, "kunne sættes mod en Theucidides" (den store skildraren av det peloponnesiska kriget). På 1800-talet införlivades verket i dansk-nationalistiska strömningar. Okej, Saxo hade haft fel på många sätt och vis, resonerade nationalisterna, men han uttryckte en annan och djupare sanning, det vill säga kärleken till Danmark och förfädernas minne. Idag har vi, får vi hoppas, en nyktrare syn på Saxo och hans verk. Jag kan inte avgöra hur Kurt Johannessons bok Saxo Grammaticus: komposition och världsbild i Gesta Danorum står sig i den samlade Saxoforskningen. Men Johannesson lyfter en poäng som genom århundradena verkar ha gått många uttolkare förbi. Tänk om Saxo inte var särskilt intresserad av vad som var sant eller inte under Danmarks sagotid? Tänk om hans egentliga syfte var att säga något om sin egen tid och beställaren av verket, nämligen ärkebiskopen Absalon?
Sagan om Ralf Krake får illustrera vad jag menar. Det är en grym och hemsk saga, likt många andra medeltida sagor. Den börjar med att den vilde sjökonungen Helge efter ett segertåg tar sig till ön Thorö. Där våldtar han en jungfru vid namn Thora. Efter nio månader nedkommer hon med en dotter som får namnet Yrsa. När Helge efter många år återvänder till ön passar den kränkta på att ta en gruvlig hämnd. Hon för sin dotter till stranden för att Helge ovetande ska begå incest. När Helge får reda på den hemska sanningen tar han livet av sig i skam. Men Yrsa har blivit gravid och föder så småningom en son – Rolf Krake. Hunnen till vuxen ålder är Rolf Krake frikostigheten personifierad. Han ger gärna bort sina ägodelar (och mer därtill) till den som frågar efter dem. Annat är det med den svenska konungen Adils, som gifter sig med Rolf Krakes mor Yrsa, bara för att slippa betala den skatt som svearna var skyldiga Danmark. När Yrsa får reda på detta börjar hon intrigera för att tillsammans med Rolf Krake föra bort konungens samlade skatter. Vid flykten ser de ut att bli upphunna, men Yrsa befaller då att Rolf Krake ska strö ut guldet på marken. När Adils får se guldet "ställer han sig på knä på marken och låter sin konungsliga värdighet böja sig för sitt begär". Vid synen av den nedböjda konungen brister Rolf Krake ut i skratt.
Nå, vad ville Saxo säga med den här berättelsen? (Som är skarpt nedkortad.) Andra historieskrivare i Saxos samtid hyllade de gamla konungarna. Saxos ärende var ett annat. Kurt Johannesson menar att Gesta Danorum i första hand var en sorts instruktionsbok med praktiska råd till härskare, likt de furstespeglar som under medeltiden producerades i stora mängder. Varje enskild bok av Gesta Danorum är uppbyggd kring någon eller några av de fyra kardinaldygderna: prudentia (förstånd), fortitudo (tapperhet), temperantia (måttfullhet) och iustitia (rättrådighet). I den första boken står tapperheten mot fruktan och vällust, i den andra boken (där vi hittar sagan om Rolf Krake) står tapperheten mot girigheten, och så vidare. En god härskare måste behärska alla dessa dygder och i Gesta Danorums böcker hittar han en lång rad sedeslärande och avskräckande exempel. Låt dig inte svepas med av dina begär eller din girighet. Var inte som Helge eller Adils!
I den sista boken av Gesta Danorum är vi framme vid Saxos samtid, och det blir på alla sätt och vis tydligt att hela verket är en lång hyllning till biskopsämbetet i allmänhet och Absalon i synnerhet. (Surprise!) Ärkebiskopen motsvarar Saxos högt ställda krav på hur en rättrådig människa ska vara. Det är han som är Guds utvalda, inte kungarna som fladdrar förbi. Danskarna var vid den här tiden i krig med venderna (ett västslaviskt folk) och Absalon skildras med svärdet i hand. Verket får här en religiöst-patriotisk prägel. I Danmarks enhet såg Saxo den universella ordningen och Guds vilja återspegla sig.
Samtidigt är det kanske mer rättvist att betrakta Gesta Danorum idag, inte som ett historiskt verk, utan som ett diktverk. Och som sådant innehåller den tillräckligt mycket skönhet för att räknas till ett av Nordens främsta.
Sagan om Hading återfinns i den första boken. Hading råkar vid ett bad döda ett sällsamt odjur, varpå han drar på sig elementens raseri. Odjuret var i själva verket en demon som iklätt sig en främmande kropp. Hading jagas av vindarna över hela jordklotet, innan han som härskare över hela Norden drar sig tillbaka till sitt hem. Då drabbas han av längtan efter äventyret och havets faror.
Varför dröjer jag i dessa mörka gömslen, instängd bland skrovliga klippor, varför beger jag mig inte ut på haven som förr? (...) Dystra är dessa berg och ödemarker för de bröst som vant sig vid ett hårdare liv, de oländiga markerna ställer sig i vägen för de sinnen, som lärt sig älska havens fria vidd.
Varpå hans hustru svarar:
Fågelns sång fyller mig med ängslan, när jag dröjer mig kvar vid stranden, dess pladder väcker mig och gör mig sömnlös (...) Det är säkrare och ljuvare att njuta av skogarna. Vem föredrar inte dunklet, natten och vilan framför livet på ett böljande, oroligt hav?
I dessa vackra rader konfronteras längtan efter handling mot frestelsen att sjunka ner i passiv självupptagenhet och overksamhet. Den manliga tapperheten står mot den kvinnliga vällusten.
Om det här är grammatik vill jag aldrig att det tar slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar