Kanske var det för att jag var barn, med ett snävare perspektiv, men jag minns att jag under skolåldern uppfattade de så kallade "trädkramarna" som en subkulturgrupp i mängden. Bland emokidsen, innebandykillarna och serietidningsnördarna fanns också miljömupparna. De var ofta – i mina och många andras ögon – humorlösa aktivister som klädde sig fult, åt äckliga böngrytor och demonstrerade mot något obskyrt cementföretag ingen annan unge hade hört talas om eller brydde sig om. Visst fanns det en allmän hållning att miljöfrågor var viktiga saker, men hållningen präglades av en urvattnad banalitet. Det är viktigt med miljön, precis som det är viktigt med en stadig frukost och fred på jorden. För många handlade de mest aktuella miljöfrågorna om nedskräpning i naturen. Släng inte plast på backen! Vi ska hålla det snyggt och prydligt på våra gator och torg. Surret om ozonhålet hade visserligen trängt fram till mina tonårsöron, men det var ett ganska abstrakt problem och fick aldrig riktigt någon domedagsliknande tyngd.
Men, tja, sen kom klimatdokumentärerna, Al Gore, skogsbränderna och Greta Thunberg. Veganer blev plötsligt hippa istället för konstiga. Idag är insatthet i miljö- och klimatfrågor inte ett tecken på särintresse, utan något som genomsyrar alla åtaganden och diskussioner. Skolans styrdokument framhåller att aspekter av hållbarhet ska tas upp i snart sagt varje ämne och alla större företag, institutioner och organisationer har miljöråd, klimatpaneler eller hållbarhetsutvecklare. Kanske handlar det i många fall om spel för galleriet och greenwashing. Alldeles säkert görs inte tillräckligt mycket av tillräckligt många på tillräckligt bra sätt. Men det finns en medvetenhet idag som är långt mer utbredd än den varit tidigare.
Då kan det vara fascinerande att tänka på att det för länge, länge sedan (ett drygt femtiotal år åtminstone) i ett land långt, långt borta (nåja, Norge) fanns en filosof som försökte få världen att vakna upp inför problemen som vi först nu tar på fullaste allvar. Skillnaderna mellan honom och de miljöaktivister jag minns från min uppväxt är påfallande många, men den kanske allra viktigaste är att han var allt annat än en humorlös tråkmåns, och hans idéer är inspirerande istället för deprimerande. Arne Næss grundade det som kommit att kallas för djupekologi, eller ekosofi, och har genom sina tankar och handlingar blivit en pionjär inom miljörörelsen. Den här texten kommer inte handla mycket om Næss eget liv, men det är värt att lyfta fram att han var allt annat än en instängd akademiker och dammig bokmal. Nej, han var aktiv i samhället och politiken, inte minst som motståndsman under andra världskriget. Han levde långa perioder i isolerade naturmiljöer, helt i linje med hans miljöfilosofi. Som en sann hurtig norrman var han också en gedigen bergsklättrare. Samtidigt var han ett intellektuellt underbarn, blev tidigt professor och kom utöver sin miljöfilosofiska verksamhet också att bli framträdande inom ett så pass abstrakt fält som det språkfilosofiska.
Inom filosofin diskuterar man ofta vad som har inneboende värde, det vill säga vad som är meningsfullt i sig självt och inte bara som medel för något eller någon annan (intrinsikala respektive instrumentella värden, för den som vill lägga sig an med filosofisk lingo). En vanlig uppfattning är att människolivet bär på ett sådant värde. Vissa menar att också övriga levande arter har egenvärden. Vad som utmärker Næss är att han menade att allt i naturens ekosystem har ett värde för sin egen skull. Växter och träd, absolut, men också biologiskt sett döda ting som bergskedjor och fjordar. Det spelar ingen roll om vi människor tycker att fjorden är vacker eller inte, om vi kan använda den till något eller inte. Fjorden har som en del av naturens ekosystem ett inneboende värde, oberoende av oss. Detta innebär inte att vi konstant måste tassa på tårna för att inte röra någonting i naturen – tvärtom ska vi leva i och av den. Men vi har bara rätt att manipulera, utnyttja och förstöra djur och natur i den mån det är av vital nödvändighet för oss. Och skulle vi leva som Næss menade att vi borde, så skulle mycket lite av den skogsskövling, djuruppfödning och annat som pågår idag vara nödvändig.
Centralt för Næss och djupekologin är synen på människan som en helt integrerad del av naturen. Det är inte så att vi människor är skilda från naturen med sina ekosystem, att vi kan betrakta det utifrån och ingripa ifall det passar oss. Det kan låta självklart, men ser man människan som en del av naturen, på samma sätt som allt annat är en del av naturen, så medför det också ett tungt moraliskt ansvar att verkligen respektera omgivningen. Vi har inte större rätt till naturen än något annat levande eller dött som är en del av naturens olika system. Næss blir närapå mystisk när han diskuterar jaget, som han ser som något mer än bara kroppen – jaget tycks för Næss vara integrerad med helheten, med naturen, på ett sätt som vår tids individualistiska syn på jaget har svårt att ta till oss. Det här ser han som något att glädjas åt: vi är större än vi normalt tänker oss att vi är. I detta liknar han panteister som Spinoza och har mycket gemensamt med flera icke-västerländska tanketraditioner. Det kan i sammanhanget nämnas att Gandhi var en stor inspirationskälla för honom. Det är också värt att påpeka att Næss i mångt och mycket bara är radial och nytänkande i en modern västerländsk kontext. Samtidigt är det ju i den kontexten som hans tankar verkligen kan anses behövas.
Biologisk mångfald har också ett egenvärde, menade Næss, och det såg rätt illa ut på den fronten redan när han levde och skrev sina texter. Vi vet att arter dör ut i rasande fart – mycket fortare än vad nya utvecklas – och det här såg Næss som moraliskt förkastligt. Nödvändiga förutsättningar för att kunna få fungerande ekosystem och en värld där allt liv tillåts realisera sin potential är att människan tar ett steg tillbaka. Vi måste på sikt bli färre personer på jordklotet istället för fler och vi som finns här måste lära oss att leva mycket mer hållbart och återhållsamt, materiellt sett. Så långt ser det ut som att vi har fått en deppig miljöpessimist på halsen. Men Næss var inte sådan, och han var definitivt ingen cynisk ekofascist som önskade död åt mänskligheten.
Nyckeln för Næss var nämligen glädjen. Han var dessutom övertygad om att människan har goda möjligheter att uppleva denna glädje, även om han bekymrade sig över alienationen som västerlänningarna – och i ökad takt även tredje världens människor – känner i det industrialiserade samhället. I samspelet med naturen kommer vi att känna oss som mer hela människor och lättare nå en djup form av glädje. Han påpekade att även pessimister som Kirkegaard och Heidegger förstod att allvaret, ångesten och förtvivlan (som den insiktsfulla människan måste och bör hantera) inte kan eller ska utesluta glädjen. Han citerade sin inspirationskälla Spinoza: "Joy is man's transition from lesser to greater perfection." Med glädje kommer kärlek, även till sig själv. Självutplånande uppoffring vill inte Næss veta av. Det gör ingen människa glad, vare sig den som offrar sig eller någon annan.
Arne Næss insåg att om miljörörelsen någonsin skulle få ett verkligt genombrott så måste den tilltala människor. I det sammanhanget referade han till Kants distinktion mellan att handla pliktenligt ("vackert") och att handla utifrån plikt ("moraliskt"). Kant menade att vårt handlande bara har moraliskt värde om vi utför vår plikt därför att det är vår plikt. Om vi däremot följer plikten därför att vi tycker det är skoj, så handlar vi "vackert" och pliktenligt men inte moraliskt. Det är uppenbart att Kant värderar den verkligt moraliska handlingen högre, men Næss är inte lika sträng: han tycker att det vore toppen om människor utifrån sin egen känsla av glädje och lust handlade rätt. Miljökampen får inte kännas som en börda, utan som någonting man mår bra av och vill ägna sig åt. Næss uppmanar oss att leda genom exempel: ut och lev i naturen! Det är bättre än att träget arbeta för miljön bakom ett skrivbord.
Det vi ska sikta på är att dröja kvar i stunder som bär på inneboende värden, istället för att söka öka var materiella levnadsstandard. Sådant som att umgås med vänner, vara god mot andra och vistas i fredlig samklang med den naturliga omgivningen. Utan överdriven konsumtion eller annat som skadar naturen. Det behöver inte betyda ett "enkelt" liv i ordens alla betydelser. Som Næss skriver på ett ställe: "Lead a complex, not complicated, life". Då kommer vi att känna verklig glädje. Låter det som en utopi? Næss insåg att det var en lång väg dit, och att miljöproblemen håller på att bli akuta, men han vägrade låta sig drabbas av för tung misstro. (Hans optimistiska hållning var kanske än mer imponerande med tanke på att han var vän och filosofikollega med den utpräglade pessimisten Peter Wessel Zapffe.)
Just det där med att det finns andra värden än de ekonomiska och materiella, och att vi som samhälle är dåliga på att verkligen uppskatta dem, framgår i följande vackra passage, citerad från hans bok Livsfilosofi:
Jag tänker på en man som dog utan att ha blivit något, som det heter. Han tyckte mycket om blommor och att odla grönsaker i familjens trädgård. Efter hand kom han att specialisera sig på färgnyanser hos blåsippa. Han kunde allt om blåsippor och en massa annat. Men självfallet hade han inte tillräckligt av den form av kunskaper som krävs för att kunna ta en examen i botanik. Han blev inte botaniker. Han tyckte om att sjunga för andra och lyssna till andras sång. Men han övade sig inte systematiskt. Han nådde inte fram till att bli en professionell sångare. Han älskade teater och försökte sig på att skådespela, men övertygade inte tillräckligt. Han pressade sig inte som det skulle ha krävts. Han var, med andra ord, en pärla till medmänniska, en glädjespridare av rang. Han utförde otaliga tjänster, men eftersom han gjorde dem helt gratis, kom det inte med i nationalprodukten. Det skriks högt i vårt samhälle om att vi måste öka värdeskapandet, men är det verkligen det man menar? Vilken slags värden? Ökad medmänsklighet räknas inte, men våldsamt ökad försäljning av elektriska tandborstar räknas som en stor förbättring av nationalprodukten.
Behöver vi verkligen alla elektriska tandborstar? Är det oundvikligt att det fruktansvärda ekorrhjulet ska fortsätta snurra som det gör nu? Måste vi slösa resurser som om vi hade fyra eller fem jordklot istället för detta enda? Redan innan jag läste Næss så kände jag att nej, det måste vi nog inte och det kan vi inte. Men efter jag läst Næss så känns det genuint miljövänliga livet inte längre som en uppoffring, en jobbig nödvändighet, utan något inspirerande och glädjerikt. Kanske ska jag nu äntligen göra slag i saken och köpa en cykel. Ut på tur och cykla! Tänk vad roligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar