56. Peder Severin Krøyer (1851-1909)

Jag har varit på Skagen en gång. Det var (precis som med allt annat i Danmark) någon gång under min barndom. Jag kommer ihåg det som att det var den sommar då jag precis kommit i målbrottet, men kanske minns jag fel. Det som verkligen stannat kvar i minnet från Skagen är sand, blå himmel och hav – allt sammanfattat i bilden av den där lilla sandudden, Danmarks nordspets, gränsen mellan Skagerack och Kattegatt, där turisterna turades om att ta bilder av varandra. Säkert finns det någon bild även av mig när jag står där, med solen i ögonen och håret fladdrande i vinden.

Jag vet inte om de minnesbilder jag ser när jag sluter mina ögon och tänker på Skagen är direkt från platsen eller om de är från VHS-inspelningar av den – troligtvis är det väl en kombination – men hur som helst så badar dem i ljus. Starkt, klart solljus. Mer än något annat så var det kanske just detta ljus som lockade målarna till Skagen. Martinus Rørbye, en fin målare från den danska guldåldern, var förste konstnär på platsen. Men de konstnärer vi framför allt förknippar med Skagen är så klart den gruppering som var där under 1800-talets sista decennier och som brukar benämnas "Skagenmålarna": Anna och Michael Ancher, Viggo Johansen, Christian Krogh och många fler. Bäst och mest berömd av dem alla var Peder Severin Krøyer.

Krøyer har på ett självklart sätt blivit en symbol för Skagenmåleriet. Ingen annan målning fångar platsens treenighet av sand-hav-himmel lika fint som "Sommerdag ved Skagens Sønderstrand", ett verk där Skagen framstår som ett sorglöst, solglittrande paradis. 

Sommerdag ved Skagens Sønderstrand (1884)

Men mitt i sommaridyllen finns också en laddning i kontrasten mellan de nakna, lekande pojkarna i vattnet och den ensamma, svartklädda flickan på stranden. En konkret gestaltning av skillnader i pojkar och flickors livsvillkor – men kanske också en symbolisk bild av spänningen mellan social livsglädje och svartsynt nedstämdhet hos konstnären själv.

*

Det var först sommaren 1882 som Peder Severin Krøyer – över 30 år gammal och redan en ansedd konstnär – för första gången satte sin fot på Skagen. Vid det laget hade redan flera danska målare upptäckt platsen, inte minst paret Michael och Anna Ancher som var bosatta där. Det första verket Krøyer färdigställde på Skagen var "I købmandens bod, når der ikke fiskes". Michael Ancher var inte odelat positiv till att Krøyer klampade in på hans domäner och började konkurrera med motiv liknande hans egna – "det påminner om den rike mannen, som hade många får, men slaktade den fattiges enda lamm" skrev han i ett brev till Krøyer – men tråkigt nog för Anchers del hade konstnärskollegan fått blodad tand. Sommaren därpå ger Krøyer ett snapshot av konstnärstillvaron på Skagen i målningen "Konstnärslunch på Brøndums hotell". Verket är ett exempel på konstnärens nya, mer impressionistiska stil och blev en stor framgång.

"I købmandens bod, når der ikke fiskes" (1882)

Ved frokosten (1883)

Men det är en annan lunchtillställning vi idag mest förknippar Peder Severin Krøyer med. Inspirationen till det som skulle bli "Hip hip hurra!" kom från ett fotografi av en konstnärslunch i paret Anchers trädgård. Målningen tog flera år att färdigställa, delvis eftersom det tog tid för Krøyer att få tag på alla de personer han ville avbilda vid bordet. Idag hänger tavlan på Göteborgs konstmuseum och betraktas som Krøyers kanske allra finaste verk.

Hip hip hurra! (1888)

På myriader olika sätt faller ljuset genom buskar och champagneglas. På nästan lika många sätt yttrar sig glädjen genom festdeltagarnas ansikten. De flesta av de bekanta Skagennamnen är där: Viggo Johansen, Christian Krogh, Michael och Anna Ancher, Krøyer själv så klart – förenade i ett ögonblick av lycka och ljus. Glädjen är i regel något flytande, omöjligt att nagla fast i stunden. Höjdpunkten på en glad fest går oftast att peka ut först i efterhand. Men i "Hip hip hurra!" är denna flyktiga materia för en gångs skull fångad, mer levande än i något fotografi, påminnande oss om att varje ögonblick av glädje är ett ögonblick av nåd.

En som dock inte var med på denna bild var Marie Krøyer, som vid det här laget fortfarande hette Marie Triepcke. Tycket mellan de två uppstod något senare medan Marie var Krøyers elev. 1889 gifte de sig i Augsburg. Den älskade Marie började efter giftermålet förekomma som ett vanligt motiv i konstnärens målningar. Som exempel kan nämnas den vackra "Roser. Haveparti fra Skagen med kunstnerens hustru siddende i en havestol". Mest förknippar man väl henne dock med några fantastiskt fina skildringar av sommarkvällen på Skagen.

Sommeraften på Skagen Sønderstrand (1894), med Anna Ancher och Marie Krøyer

Sommeraften ved Skagen (1892)

Sommeraften ved Skagens strand. Kunstneren og hans hustru (1899)

Inte minst "Sommeraften ved Skagens strand. Kunstneren og hans hustru" (1899) är en underbar målning och en bild som jag mer än de flesta andra har haft många tillfällen att betrakta (en reproduktion av den hänger på väggen i mitt sovrum). Jag har dock alltid tyckt att månskenet, som nog kan sägas vara målningens egentliga huvudperson, ser lite artificiellt, ja nästan påklistrat ut. Det sken Krøyer och hans hustru betraktar och beundrar framstår inte som en integrerad del av den vackra sommarkvällen, utan snarare som ett slags mystisk uppenbarelse av skönhet som sänkt sig från ovan ner till jorden och abrupt hejdat konstnärsparet på deras promenad. Kanske kan målningen därmed ses, inte som en realistisk avbildning av en sommarkväll på Skagen, utan som en symbolisk gestaltning av ljusets och skönhetens förmåga att förbluffa människan. När Krøyer på bilden förundrar sig över månljuset, är det alltså på sätt och vis den mystiska kraften i sitt eget konstnärskap han förundrar sig över – det där som gör att vi drabbas, stannar upp och häpnar inför det vackra. Kanske var det också något liknande han hade upplevt i mötet med Marie.

Kärleken må vara vacker, men den är också brutal. När målningen av paret på Skagens strand färdigställdes 1899 hade deras relation börjat försämras. Krøyer fick allt starkare anfall av depression. År 1902 inledde Marie en relation med den svenske tonsättaren Hugo Alfvén (som ironiskt nog först fick upp ögonen för hennes skönhet genom Krøyers målningar). Några år därefter blev Marie havande med Alfvéns barn och fick slutligen igenom den skilsmässa hon länge hade eftersökt. 

Peder Severin Krøyers tio sista år blev svåra. Han var periodvis intagen på sinnessjukhus (där han enligt vittnesmål ska ha ställt till bekymmer genom att väcka sina medpatienter mitt i natten för att måla deras porträtt). Krøyers sista stora verk blev "Sankt Hansblus på Skagen strand" från 1906.

Sankt Hansblus på Skagen strand (1906)

Återigen är konstnärsvännerna samlade, men den här gången (frestas man att säga) till avsked. Visst är midsommaren en fest, men givet omständigheterna har jag svårt att tolka målningen som något annat än en dramatisk och bitterljuv dödshymn i eld till Skagen.

*

Den 21 november 1909 dog Krøyer, omgiven av bland annat sin dotter Vibeke och paret Ancher. I en nekrolog skrev den store Georg Brandes om sin vän att: "Uppsluppenhetens och nedslagenhetens perioder växlade hos honom." Krøyer tycks verkligen ha varit manodepressiv under stora delar av sitt liv. När han hade sina bra dagar flödade han över av livsglädje och kreativitet. De dåliga dagarna fungerade han inte alls. De sistnämnda tog tyvärr överhanden mot slutet av hans liv – men i hans konst är det livsglädjen som segrar. Genom VHS-kassetters brus och oljemålningars fernissa lever minnet av ljuset, himlen, havet och glädjen vidare.