Min entusiasm för längdskidåkning har varit väldigt varierande genom åren. Första gången jag verkligen fastnade kan ha varit OS i Nagano 1998. Möjligtvis var det mest en ursäkt för att få sitta uppe framför TV:n sent på natten. Kanske kom det egentliga intresset först senare. Hur som helst associerar jag den första gryende kärleken till längdskidåkningen med sportlovsmys, mellantider och så inte minst de där koskällorna som folk väsnas med på varje längdtävling värd namnet. Tanken på det ljudet kan fortfarande sända vällustrysningar längs min ryggrad.
Men under rätt långa perioder har intresset också legat nere, framför allt de tio senaste åren. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Att tv-rättigheterna till OS köptes upp Discovery kanske. Eller att typ alla längdtävlingar nu för tiden är masstarter där åkarna kör runt och runt i en oändlighet kring en och samma lilla bana. (Den tävling jag följt mest konsekvent det senaste decenniet är Vasaloppet, som har den karaktär av episk resa genom vintrig skog mitt romantiska jag tycker att ett riktigt skidlopp ska ha.) Måhända har det att göra med att jag liksom många andra insett att skidskytte, hur konstruerad tävlingsgren det än är, faktiskt är ganska mycket roligare att titta på. Eller kanske helt enkelt att vintrarna är så dåliga nu för tiden – kom igen liksom, det finns ingen snö, ta av skidorna och spring istället.
Men det kan ju också vara så att det har med norrmännen att göra.
Det går inte att komma ifrån att det gnager lite hos oss svenskar att norrmännen är så förbannat bra på att åka skidor. Vi är också bra, absolut, men inte som Norge. De har ju sådana resurser säger vi. Den oljestinna statsapparaten pumpar in pengar i längdskidåkningen. De använder astmamedicin och läppsalva. De är överlag ett gäng töntiga friskusar som gillar att "gå på tur". Snö har de på vintern också. Det om något måste väl ändå räknas som fusk?
Dåliga förlorare är vi.
Till saken hör att de norska skidåkarna känns så omänskliga. Visst var inte Petter Northug bra i varje tävling, men när han väl drog igång den där spurten, då gick han helt enkelt inte att slå.
Och Marit Bjørgen ska vi inte ens tala om.
*
För att beskriva Marit Bjørgens storhet finns nog ingen annan råd än att börja med siffrorna. Hon är tidernas mest framgångsrika vinterolympier med sina 15 OS-medaljer – 8 guld, 4 silver, 3 brons. Den första från OS i Salt Lake City 2002 (en evighet sedan), den sista från OS i Pyeongchang 2018 (vilket ju känns som helt nyligen). OS i Beijing, vars inledningsceremoni hålls precis samma dag som detta publiceras, blir det första vinter-OS på över 20 år där hon inte deltar. Det kommer kännas tomt.
Marit Bjørgens VM-facit är lika imponerande: 26 VM-medaljer – 18 guld, 5 silver och 3 brons. Och så har vi antalet individuella segrar i världscupen – 114 stycken, flest någonsin. Då hade hon ändå några relativt svaga år 2006-2009, åtminstone i mästerskapen, då det känns som om det hade kunnat gå bättre. Att hon tagit såväl VM- som OS-guld på både de längsta och kortaste mästerskapsdistanserna säger något om hennes bredd. Att hon efter att ha lagt av 2018 gjorde en comeback som långloppsåkare i bland annat Vasaloppet 2021, 40 år gammal, säger något om vilken övermänniska hon är. (Har jag förstått det rätt ska hon vara med i år igen.)
För att uttrycka det kort: Marit Bjørgen är tidernas bästa längdskidåkare på damsidan. Om Bjørn Dæhlie på sista tiden börjat bli åtminstone lite flåsad i nacken, så är Bjørgen än så länge helt ohotad (trots hyfsad konkurrens genom åren).
Alla känner till Petter Northugs explosiva spurter. Det är inte lika lätt att sätta fingret på Marit Bjørgens storhet som skidåkare. Idéhistorikern Sverker Sörlin gör ett försök i boken Kroppens geni - Marit, Petter och skidåkning som lidelse från 2011:
Björgen vinner inte med hugg. Hon åker bara fortare. /.../ Björgens storhet är berättande, Northugs poetisk. Northug arbetar med ögonblicket. Bokstavligen i klipp. Björgen arbetar med tiden, som en roman som först kan te sig trevande men som sida för sida tränger sig in i läsaren och så småningom uppfyller en fullständigt, eller som en symfoni av Mahler. Då bara sluter man ögonen och låter tårarna komma.
På sitt sätt motsvaras Petter Northugs och Marit Bjørgens olika sätt att vinna av deras skilda personligheter: spelevinken Northug med sina fräcka spurter; den plikttrogna, tålmodiga, snälla och ordentliga Bjørgen med hårt arbete under ett helt lopp.
Plikttrogenhet och tålamod är egenskaper som hör till landsbygdens traditionella dygder. Och det är också där vi hittar hennes bakgrund. Marit Bjørgen växte, likt otaliga generationer av familjen Bjørgen före henne, upp på gården Bjørga, högt belägen mellan fjället och älven nära den lilla byn Rognes. Hon började träna som 10-åring med en man på orten vid namn Idar Terje Belsvik, en utbildad skidledare som skramlade ihop de få barn som fanns där – Marit och hennes bror Anders, samt Idars egen 12-årige bror Hans Kjetil – och började åka skidor med dem. De tränade flera dagar i veckan. För Marit, en flicka som aldrig kunde sitta still, passade det perfekt. I den närbelägna Troøybacken (idag heter den Bjørgenbacken) tränade man med rullskidor om somrarna. I Rognes många brutalt branta backar sprangs det med stavar. Ibland passade man på att samla ihop får på de omkringliggande gårdarna. Det gav pengar som behövdes till tävlingarna – till bensin, startavgifter och valla.
Sin första tävling vann Marit Bjørgen när hon var sju. Hon verkar sedan ha vunnit varje tävling hon ställde upp i. (För att citera svenska Wikipedia: "Första gången hon inte vann ett lopp var en gång i Funäsdalen då hon var i 14-15-årsåldern.") Men när den unga Bjørgen fick frågan om att börja på skidgymnasium, så valde hon istället att stanna i Rognes – med sina föräldrar, tränaren Idar och de träningsrutiner hon var van vid. Det var där hon trivdes bäst. När hon som sjuttonåring vann alla distanser på Norgemästerskapen, tillhörde hon den lilla, lilla byklubben Rognes IL – och det har hon fortsatt göra sedan dess. Idag har ingen annan klubb i Norge fler olympiska guld på damsidan.
Kanske kan vi se Marit Bjørgens framgångar som en seger för den norska landsbygd, som är så mycket mer levande än den svenska. Möjligheten att leva och verka i de små byarna, som en del av framgångsreceptet för den norska skidåkningen. Kanske hänger detta också ihop med varför de norska skidåkarna är så folkkära, ja varför skidåkning är så viktigt för norrmännen. Som Sörlin skriver: "En god och lönsam gård med äkta brukare är den högsta livsform som kan tänkas i det idealtypiska bygde-Norge." Framgångsrika skidåkare med Bjørgens bakgrund förstärker en norsk självbild med djupa historiska rötter. Detta även om sportens karaktär gradvis förändrats från "det enkla gårdsfolkets hävdelseväg" till "en ganska dyr och livsstilsskiljande överklassport i världens rikaste land".
Petter Northug och Marit Bjørgen är hur som helst båda uppvuxna på gårdar på den tröndska landsbygden. Under vinter-OS 2010 i Vancouver såg de tillsammans till att nästan hälften av längdskidsmedaljerna i detta mästerskap togs av landskapet Trøndelag mitt i Norge. Det finns något vackert i det.
*
Det är ett lite knäckande faktum här i livet att vissa helt enkelt är bättre än andra. Som barn tror man sig vara åtminstone potentiellt bäst på allt. Men som Sverker Sörlin skriver i sin bok: "Vissa människor skapar Gud med stora lungor och särskilda blodkroppar. Ingen vet varför." Det är inte rättvist, men så är det. Detsamma gäller väl när man jämför två olika nationer och deras skicklighet i en viss sport. Som Norges och Sveriges i längdskidåkning.
Innerst inne njuter vi kanske lite av att vara sämre än norrmännen. Av att vara underdogs och slå underifrån. Det gör segrarna, när de väl kommer, mer njutbara. Att bara vinna hela tiden blir trist i längden, tänker vi.
Fast vi gör nog bäst i att inte fråga Marit Bjørgen om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar