Under en resa till Grönland i slutet av 900-talet förirrade sig en man vid namn Bjarni Herjulfsson på sin färd. Han drev ur kurs västerut och observerade på sin irrfärd tre aldrig tidigare skådade länder, som senare kom att kallas för Helluland, Markland och Vinland. Bjarni verkar ha varit en föga nyfiken person och klev aldrig i land på något av ställena. Men får vi tro Grönlänningarnas saga så var han den förste nordbo som såg Amerika.
När Bjarni till sist lyckades komma till Grönland berättade han om sina fynd, vilket gjorde en man vid namn Erik den röde nyfiken. Erik var mannen som en gång i tiden upptäckt, bebyggt och namngivit Grönland. Hade allt gått som det var tänkt, så hade det varit han som hade lett den nya resa det nu började förberedas för. På väg till skeppet föll emellertid Erik av sin häst och skadade sig. Med en typisk isländsk lakonism konstaterade han: "Det är inte meningen att jag skall finna fler länder än detta vi nu bor i. Längre än hit far vi inte."
Uppgiften överläts till sonen Leif.
*
Om denne Leif Eriksson och hur han var vet vi egentligen inte mycket. I Grönlänningarnas saga beskrivs han som en "stor och stark man, klok och hovsam på alla sätt". Särskilt mycket mer än så får vi inte veta om hans personlighet. Uppgifterna om vad Leif gjorde är knapphändiga och osäkra. De är till största delen hämtade från två isländska sagor – Grönlänningarnas saga och Erik den rödes saga – precis som andra sådana nedtecknade ett par hundra år efter händelserna de skildrar. Sagorna skiljer sig dessutom åt gällande vem som gjorde vad och när. Båda har dem i alla fall gemensamt att Leif (eller någon i hans besättning) är den som först sätter sin fot på det nya landet. Och just detta, att vara den som är först på en annan kontinent, tycks, närmast vare sig vi vill det eller inte, utöva en magnetisk kraft på oss. Det har rests statyer över Leif Eriksson och i USA firar de "Leif Erikson Day" den 9 oktober varje år. Leif Erikssons namn har överlevt genom århundradena, medan nästan alla av hans samtida nordbor är helt okända för de flesta.
Trots detta är det egentligen inte Leif Eriksson som får mest utrymme i Vinlandssagorna. Enligt Grönlänningarnas saga var det visserligen han som först gav sig av och utforskade länderna som Bjarni tidigare hade sett. Först klev han iland på Helluland (vilket troligen motsvarar dagens Baffin Island). Vid landstigningen konstaterade han, som en markering mot sin mindre äventyrslystne föregångare på platsen, att: "Nu kan man inte säga om oss och detta land som man sade om Bjarni att vi inte gick iland." Därefter gjorde han ett kort besök på Markland (förmodligen någonstans längs Labradorhalvöns kust). På det tredje av de upptäckta landen (gissningsvis på Newfoundland, men därom tvistar de lärde) slog sig Leif och hans mannar slutligen ner och bestämde sig för att tillbringa vintern. Efter att en tysk vid namn Tyrkir hittat vindruvor, döpte Leif landet till Vinland. Med båten full med druvor åkte de sedan hem igen till Grönland framåt våren.
Redogörelsen i Erik den rödes saga är dock mycket knappare. Här nämns Leif Erikssons besök i Nordamerika bara kort och närmast i förbifarten – han kommer dit av misstag på väg till Grönland från Norge och upptäcker såväl vinträd som veteåkrar som sår sig själva (troligtvis ris), men sen får vi inte veta så mycket mer. Det hela liknar Bjarni Herjulfssons irrfärd i Grönlänningarnas saga, med den enda skillnaden att Leif faktiskt går iland. Istället är det i Erik den rödes saga handelsmannen Þorfinn Karlsefni som mer aktivt upptäcker, utforskar och börjar bebygga det nya landet. Efter att ha fått höra om Leif Erikssons slumpmässiga upptäckt anordnar Karlsefni en expedition till Vinland tillsammans med två män vid namn Þorvald (Leifs bror) och Þorvarđ (gift med Leifs dotter Freydis). Expeditionen tycks göra ungefär samma resa längs den amerikanska kusten som Leif gjorde i Grönlänningarnas saga. Vin upptäcks, liksom självsått vete – men också "så mycket fågel att det knappt gick att ta sig fram för alla ägg".
Efter ett tag stöter Þorfinn Karlsefni och hans mannar på de så kallade "skrälingarna", det vill säga ursprungsbefolkningen på de nordamerikanska landområden som nordborna precis upptäckt. Dessa är "småvuxna fula män med tunt hår på huvudet", som åker i skinnbåtar där de gör märkliga signaler med träbitar. Skrälingarna dyker upp även i Grönlänningarnas saga. I denna saga är det Leifs bror Þorvald som under en ny resa till landet i väst blir först med att stöta på dem. Strid utbryter genast och Þorvald blir själv träffad av en skrälings pil och dör. Efter att ha läst Grönlänningarnas saga förväntar sig således läsaren ett blodbad, men Karlsefni och hans mannar överraskar istället med att välvilligt tolka de kryptiska signalerna som ett fredstecken. Det första mötet stannar vid ömsesidig nyfikenhet och förundran. Skrälingarna och nordborna skiljs åt utan strid. Vid nästa möte är skrälingarna fler, men istället för strid idkas byteshandel. Skrälingarna är intresserade av nordbornas röda tyg, som de byter till sig i utbyte mot skinnfållar och därpå virar runt huvudet. Det hela avlöper fredligt och pågår ända till en av Karlsefnis tjurar råkar skrämma iväg nordbornas nya bekanta. Vid det tredje mötet händer så det oundvikliga – skrälingarna kommer emot Karlsefni och hans mannar skrikandes och svängande sina trän motsols (istället för medsols som vid första mötet). Nordborna svarar med att visa upp en röd sköld istället för en vit sköld. Detta signalspel, kanske världshistoriens första exempel på framgångsrik kommunikation mellan två kulturer på varsin sida av Atlanten, får avsett resultat – strid utbryter.
I denna strid utmärker sig inte minst Leif Erikssons ruskiga syster Freydis. Hon hånar sina manliga följeslagare för att de flyr och går (trots att hon är gravid) emot skrälingarna, blottar sitt ena bröst och bultar sitt svärd emot det. Åsynen av detta är tillräcklig för att skrämma iväg nordbornas motståndare. Denna Freydis utmärker sig för övrigt även i Grönlänningarnas saga, där hon anordnar en Vinlandsresa tillsammans med två bröder vid namn Helgi och Finnbogi. Väl på plats i Vinland lyckas Freydis med ränker och lögner få bröderna och alla deras mannar dödade. När ingen av hennes egna mannar förmår slå ihjäl fem kvinnor som också hört till brödernas besättning, ber Freydis om en yxa och gör själv slag i saken. Därefter lägger hon beslag på de dödade brödernas skepp och far hem igen. Säga vad man vill om den förfärliga Freydis, men nog gör hon i alla fall ett mer minnesvärt intryck på läsaren än den personlighetslöse brodern Leif.
Är det någon på den här listan som är med som en ren symbolfigur, så är det väl Leif Eriksson. Att han satte sin fot på det vi idag kallar för Amerika hade knappast någon konkret, historisk betydelse. Bosättningen där verkar ha blivit kortlivad (även om sporadiska resor till Markland för att hämta timmer och annat kan ha utförts av nordbor i ytterligare ett antal hundra år). Arkeologisk evidens för att nordborna faktiskt befunnit sig i Nordamerika kom först på 60-talet med Helge och Anne Stine Ingstads banbrytande utgrävningar vid L'Anse aux Meadows på Newfoundland. Om det för Leif Eriksson och hans samtida var så mycket häftigare att upptäcka Vinland än Grönland är väl dock tveksamt. Vad visste väl de om New York, Vilda Västern och Den Amerikanska Drömmen?
På något vis handlar kanske fascinationen över Leif Eriksson om ett slags projicering bakåt i tiden av känslor man egentligen har för Christoffer Columbus – vars bedrift onekligen var historiskt betydande (även om den givetvis kan problematiseras på många sätt). Kort sagt: Columbus upptäckte Amerika och inledde en ny epok i mänsklighetens historia. Men Leif Eriksson var före. Och dessutom nordbo!
Men visst finns det också något i Leif Erikssons gärning som talar till en djupt mänsklig dröm om det ultimata äventyret. Om resan till det okända och utforskandet av vår världs vita fläckar – ja, om en värld där det över huvud taget finns några vita fläckar kvar att tala om.
Drömmen om att bara ta båten och styra den rätt ut, utanför kartan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar