38. Inger Christensen (1935-2009)

aprikosträden finns, aprikosträden finns

[ny sida]

bergbräken finns; och björnbär, björnbär
och brom finns; och vätet, vätet

[ny sida]

cikadorna finns; cikoria, krom
och citronträden finns; cikadorna finns;
cikadorna, ceder, cypress, cerebellum

Så uppstår en värld, och så inleds de tre första sidorna av Inger Christensens ömsom naturvackra, ömsom apokalyptiska diktsamling alfabet från 1981. På efterföljande sida skrivs existensen av duvorna, drömmarna och dikterna – men också döden – fram. Läsaren försätts genast i ett hypnosliknande tillstånd. Det känns i hela kroppen att ingenting är på slump, att allt följer en genomtänkt struktur. Christensen har kallats för systemdiktare (den bästa, dessutom) och jo tack, nog finns det en systematik här alltid. Till att börja med är alfabet indelad alfabetsmässigt, där första avsnittet börjar med "a", nästa med "b", och så vidare, som synes i utdraget ovan. Därutöver bestäms antalet versrader i varje avsnitt av Fibonacci-talföljden. Det är en talföljd där varje nytt tal utgörs av summan av de två tidigare. Första avsnittet ("a-kapitlet") består av en versrad, andra avsnittet av två versrader, tredje av tre rader (2+1), fjärde av fem rader (3+2), femte av åtta rader (5+3), och så vidare. Systematiskt nog? Inte då. Den mycket uppmärksamma läsaren upptäcker att första raden ("aprikosträden finns, aprikosträden finns") återkommer exakt trettio rader in i diktverket, det andra avsnittets första rad upprepas sextio rader in i verket, det tredje avsnittets första rad dyker upp nittio rader in, och så vidare, fram till det nionde avsnittets första versrad, som återkommer mot slutet av samlingen. Förutom detta förekommer ytterligare komplicerade strukturer som jag ska lämna därhän.

Jag vet att ni har två frågor, och jag ska svara på dem direkt: Ja, Inger Christensen hade en examen i matematik. Nej, den här extrema formbesattheten förtar inget av det kraftfulla emotionella intryck poesin gör på läsaren. Tvärtom är det tal om en perfekt symbios. Christensen har själv sagt att de strukturella begränsningarna gav henne inspirationsmöjligheter, och det är nästan kusligt hur formen är kongenial med innehållet. Fibonaccitalen är inte valda av slump: det är en talserie som återfinns i naturen, en natur som är det övergripande motivet i diktsviten. Och valet att följa alfabetet ger en känsla av att det inte bara är världen och matematiken som får sin skapelse i verket, utan även språket. När strukturen slutligen börjar krackelera och de strikta formprinciperna till synes överges – Fibonaccitalen följs inte fullt ut, och efter bokstaven "n" överges alfabetsordningen (även om komplexa formmässiga strukturer fortsätter att finnas där) – är också det genialt överensstämmande med innehållet. 

För vad händer egentligen i dikten? Börjar inte också världen i den att lösas upp och gå sönder, precis som formen? Redan på sida tre skrivs "vätet" fram. Ytterligare några sidor senare konstateras det att "atombomben finns" och bombernas hundratusentals offer står torrt utskrivna i sifferform, följt av orden: "siffror som står stilla / någonstans i en avlägsen / vardaglig sommar". Också vätebomben får vi bekanta oss med:

vätebomben finns
en bön om att dö

som man brukar dö
en dag med helt vanligt

väder, vare sig man
vet att man ska dö eller
ingenting vet, en dag

då man kanske som vanligt

har glömt man ska dö,
en lite blåsig dag i

november kanske, medan

man står i sitt kök
och precis hinner

känna hur underbart
potatisen luktar
av jord [....]

Någonting är uppenbarligen fel i paradiset. Allt fler allt ödsligare sammanhang skildras:

det är här i en sliten provins
med ett vemod som ingen törs älska
som gruset på slottsparkens stigar
fortsätter att knarra i åratal
efter att de sista förälskade gått.

det är här i en sliten provins
som en sista flock hus sedan länge
gjort halt, så att folk kan se på tv
och samla tårar för senare bruk

Människans förintelselusta skildras, och vi får bekanta oss med koboltbomber, förkolnade brunnar och djur som oroligt förflyttar sig. Det dystopiska kryper in allt mer, samtidigt som tonen fortsätter vara nykter. Kala nässelstjälkar bär vittne om hur vi skapat "en blomsterlös jord / lika könlös som klor". Slutraderna i diktverket tycks skildra en tillvaro som slutligen blivit postapokalyptisk:

en flock barn söker skydd i en håla
bara iakttagna stumt av en hare

som om de var barn i barndomens 
sagor hör de vinden berätta

om de nedbrända åkrarna
men barn är de inte

det finns ingen som bär dem mer

alfabet är ett av 1900-talets stora diktmästerverk, men möjligen inte Inger Christensens bästa. Det är visserligen det diktverk av henne som gjort störst intryck på mig, men det verkliga mästerverket menar många att Sommerfugledalen är (Fjärilsdalen på svenska). Formmässigt är den minst lika imponerande: det är en så kallad sonettkrans där slutraden i varje dikt utgör första raden i nästa. Sista dikten, den fjortonde så kallade mästarsonetten, består av första raden i varje föregående dikt. Sommerfugledalen är ett av mycket få moderna litterära verk som fått plats i den danska kulturkanon. Det är liv, död, fjärilar, förgänglighet och skönhet som står på menyn – men jag ska inte citera något, eftersom jag vill att ni får behålla några läsupplevelser helt ospoilade.

Inger Christensen dog 2009 och var en ständig nobelpriskandidat fram till dess. Idag menar allt fler att förbiseendet av henne är en av Akademiens stora missar, och det säger ju en del. Hon debuterade på 60-talet och fick sitt genombrott med diktsamlingen det, som jag tyvärr bara hunnit bläddra i eftersom den alldeles nyss landade i min ägo. Men precis som med övriga verk jag läst av henne sugs man in direkt via en inledning som är både saklig och rafflande på samma gång, monumental i sin avskalade enkelhet: "Det. Det var det. Så har det börjat." Jag ser riktigt fram emot att läsa den ordentligt.

Vad är det som gör att det är så lätt att fastna i hennes poesi? Vad är det som gör att hon är omtyckt i breda lager, trots denna uttänkta cerebrala formalism? Kanske finns något av svaret i hennes känsla för ordens musik och många nyanser. "Poesin är en underavdelning till musiken", har hon sagt. Ett ord har många egenskaper och det är bara när man verkligen lyssnar till ordet och inser dess färg, klang, rytm och hastighet, som betydelsen av ordet "sätts fri", som hon uttrycker det. Pretentiöst? Kanske. Men det är nog just den subtila uppfattningsförmågan, och viljan att ta själva ordet på allvar, som gör att hennes poesi höjer sig över mindre nogräknade poeter som tanklöst använder ord efter ord utan att riktigt lyssna till alla dess kvaliteter.

Inger Christensens dikt är unik. Hon är en författare som naturligtvis måste beskrivas som ett geni, och när jag ibland inte riktigt fångas av det hon skriver, utgår jag lugnt från att det är mig det är fel på. Den typen av respekt inger hon. Men hon är inte en "svår" författare, eller hon måste i alla fall inte vara det – det är som sagt lätt att fastna i hennes dikter och det är helt upp till en själv hur djupa veck man vill lägga pannan i. Det är fullt möjligt att bara svepas med och beröras av orden. "Man har inte riktigt sett världen om man inte har drömt den", skrev hon en gång, och vi ska alla vara glada att Christensen har drömt världen åt oss, så att vi kan se den i klarare ljus.