Nog är jag dock något dristig, men jag hade aldrig vågat, det Chydenius vågade.
Gustav III
"Jag är arkivarie." Med detta bombastiska statement inledde jag min text om Axel Oxenstierna för några år sedan. Min tankegång var att Oxenstierna genom sitt utbyggande av den svenska byråkratin varit med och skapat förutsättningarna för min egen yrkesutövning.
En annan person som i mycket hög grad kan sägas ha gjort just detta var Anders Chydenius, en av de drivande krafterna bakom den svenska tryckfrihetsförordningen år 1766. Chydenius var en prästman från Österbotten som i mitten av 1760-talet for till Stockholm som representant i riksdagen för de österbottniska kaplanerna. Detta var hattarnas och mössornas tid. Chydenius sällade sig till mösspartiets led och blev den stora, drivande kraften bakom att Sverige fick den första tryckfrihetslagen i sitt slag i världen; en radikal förordning som stoppade all censur (förutom gällande smädande av kungen och vissa religiösa frågor) samt slog fast den för Sverige unika offentlighetsprincipen som än idag ger medborgarna rätt att ta del av alla ej sekretessbelagda, allmänna handlingar.
Kanske kan man se det som att Axel Oxenstierna står för arkivarieyrkets auktoritära sida – ett utskott av statsmaktens och byråkratins massiva ingrepp i människors liv; medan Anders Chydenius står för dess demokratiska sida – möjligheten för samma människor att bli upplysta om dessa ingrepp. Som arkivarie är det kanske lätt hänt att man ibland betraktar offentlighetsprincipen lite som en läkare betraktar sjukdomar – en viktig förutsättning för ens yrkeskårs existens, men likafullt något i grunden jobbigt och obekvämt. Suckande över rättshaverister och andra besvärliga medlemmar av den så kallade "allmänhet", som ständigt är oförskämda nog att skapa arbetsuppgifter för den stackars arkivarien, skymmer lätt sikten för vad det i grund och botten handlar om: en vacker demokratisk idé om transparens och delaktighet. Ibland när jag förbluffad läser om de vanvettiga konspirationsteorier som var och varannan människa verkar tro på i länder som USA, så kan jag tänka att offentlighetsprincipen är ett litet botemedel mot just detta – ett sätt att skapa lite mer förtroende för myndigheter och lite mindre utrymme för fantasier om vad som försiggår bakom deras fasader. Självklart ska myndigheter misstros och kritiseras, men de ska göra det på grund av det de faktiskt gör. Offentlighetsprincipen ger möjligheter till en sådan upplyst kritik. Det är fint. I sådana stunder sträcker jag på mig som arkivarie och ger en mental high five till Anders Chydenius: "Du och jag Anders, förenade i kampen för öppenhet och demokrati."
Tryckfrihetsförordningen var emellertid inte det enda Anders Chydenius åstadkom under sitt liv. Det finns människor inför vars otroliga verksamhetslust man måste stanna och häpna. Vi har sett dem i olika former tidigare på listan: Jørgen Jørgensen, Piet Hein, Zacharias Topelius. Men där Jørgensen var en äventyrare som verkade göra lite vad som helst som föll honom in om det bara var tillräckligt galet, Hein en kreativ uppfinnarjocke vars geni tycks ha styrts mer av lust än av något annat och Topelius slutligen var en fosterlandssinnad arbetsnarkoman – så framstår Chydenius som en urtyp för upplysningsmannen som låter sitt förnuft och sina ideal leta honom mot ständigt nya områden och bedrifter.
Anders Chydenius sällsynta iver för att ta sig för och sätta sig in i de mest skilda mänskliga aktiviteter hade funnits med honom genom hela livet. Redan innan hans politiska bana tog sin början hade han på sitt kaplansboställe inrättat ett laboratorium för tillredande av läkemedel, utfört operationer på ögonsjuka och skrivit avhandlingar om såväl "bästa sättet att uppodla mossbelupna ängar" som "kärrors förbättring". Chydenius intresse för politiska och ekonomiska frågor var rotat i hans ursprung - som österbottning var han en passionerad förespråkare för utökade handelsrättigheter för städerna längs den finska kusten av Östersjön. I förlängningen ledde det till ett starkt motstånd till stapelmonopol och alla former av begränsningar för arbetets och handelns frihet.
Anders Chydenius huvudverk på nationalekonomins område är Den nationnale winsten (1765), en skrift som lanserade idéer liknande den skotske nationalekonomen Adam Smiths (ofta kallad "liberalismens fader") – elva år före Smith själv gjorde det i sitt huvudverk The Wealth of Nations (1776). Det här var en tid då merkantilismen var den helt dominerande nationalekonomiska praktiken i Europa – ett system där staten genom olika långtgående ingrepp (lagar, tullar, skråväsende, med mera) försökte krama ut så mycket som möjligt ur den nationella produktionen, med slutsyftet att nationen skulle exportera för mer värde än vad den importerade för. Vad gäller detta slutmål var Chydenius helt enig med merkantilisterna – det är just denna värdeskillnad mellan de utgående och de ingående varorna som är "den nationnale winsten" enligt Chydenius och hans samtidas sätt att se på saken. De medel han föreslår för att nå dit ser emellertid helt annorlunda ut. Att statsmakten ska lägga sig i och krångla till för sina undersåtar i den nationella vinstens namn är i själva verket kontraproduktivt – mycket bättre är att släppa på alla regleringar och låta "naturen", i form av fri konkurrens och den enskildes självbevarelsedrift och egenintresse, göra jobbet.
Enligt Anders Chydenius bör man låta folk arbeta var och med vad de själva vill: "hwar enskildt söker sjelfmant up det stället och den näring där han bäst ökar den Nationnale winsten, om författningarna intet stänga honom därifrån". Nationens intresse är i slutändan detsamma som individens. Att styra över vad den enskilde ägnar sig åt (vare sig det är med "twång eller förmoner") är i bästa fall slöseri med tid och resurser, i värsta fall direkt motverkande det syfte man vill uppnå. Delvis är det ett problem av kunskapsteoretisk natur – ingen statsman kan med säkerhet avgöra vilken näring som ger mest värde åt nationen. Naturen, i form av människans egenintresse, är en säkrare kompass. Träffande är också hans påpekande att ett avskaffande av regleringarna skulle minska kostsamma rättegångar: "när Lagen är uphäfwen, blifwer dess öfwerträdelse till intet" konstaterar Chydenius – laglydighet och rättssamhälle uppnås lättare genom att minska författningarna än att öka dem.
Anders Chydenius hade ett optimistiskt synsätt på naturen som i grunden harmonisk och rättvis – att störa den, även i samhällsekonomiska sammanhang, kunde bara leda fel:
När ströminen får flyta jämt, då är hwarje droppa watten i rörelse. När inga hinder äro i wägen fiks hwarje arbetare om sin föda och ökar med det samma Nationens winst. Men genom författningar samlas folkhopen i wissa flockar, utwägarna till industrien blifwa inskränkta, och et litet antal människor i hwarje flock flyter öfwer den största hopen, hwilkas wälmåga man nyttjar som skäl till hela Rikets wälstånd.
(Notera hur liknelsen om den jämna strömmen på många sätt liknar Adam Smiths berömda "osynliga hand".) Det kan synas naivt, men vi får komma ihåg att i Chydenius samtid var det de av merkantilismen skapade monopolen som i en radikal liberals ögon tycktes skapa orättvisa och samhällsskadliga förmögenhetsskillnader. Chydenius skrivande genomsyras av ett rättvisepatos och han visar en för sin tid djup omsorg om att förbättra situationen för arbetare och torpare. I en tidigare pamflett hade han indignerat utbrustit: "Träla i andras arbete, så länge de orka, vräkas bort i armod på sina gamla dagar, och dö i uselhet äro de Lagrar, som skola locka den arbetande hopen, att älska Fäderneslandet." Visst är hans patos ofta inlindat i den nationalekonomiska motiveringen att arbetarna genom förbättrade villkor skulle hindras att lämna landet och förminska den för den nationella vinsten så avgörande arbetskraften. Men poängen är att detta mål uppnås genom att ge arbetarna mer frihet och rättigheter, inte mindre. Med mer frihet kan alla hitta det sätt att försörja sig på som passar dem själva och i slutändan nationen bäst. Detta befrämjar även arbetssamheten och idogheten på ett mycket bättre sätt än straff och piskor:
Arbetsamhet och flit fordra et muntert mod och en ständig täflan, om de ej snart skola slakna av. De gifwas aldrig under oket; men när de af frihet, snäll afsättning och egen winst uplifwas, blifwer den naturliga trögheten öfwerwunnen, som med hugg och slag aldrig i längden kan fördrifwas.
Kopplad till hans ekonomiska liberalism hade Anders Chydenius också progressiva idéer om exempelvis religiös tolerans, idéer som han dessutom sin vana trogen förmådde omsätta i praktiken. Under 1778 års riksdag författade han ett memorial om religionsfrihet, som i stora delar kom att ligga till grund för Gustav III:s förordning om utvidgad religionsfrihet 1781. (Det var apropå detta memorial som kungen yttrade de inledningsvis citerade orden om Chydenius.)
Nyckelordet i Anders Chydenius gärning var frihet: låt folk handla och arbeta med vad de vill; låt dem tycka vad de vill, läsa vad de vill och tro på vad de vill. Låt dem få insyn i lagstiftarnas verksamhet så de blir fria att bilda sig en egen uppfattning om vad som sker. Denna frihet var sannerligen ingen självklarhet på Chydenius tid, men enligt honom var den inte bara önskvärd, utan dessutom given oss av naturen, vårt naturliga element om man så vill. Det finns säkerligen mycket att säga om varför denna uppfattning om människans naturliga frihet och vad den innebär, uppkom i det sammanhang och den tid som den gjorde; det finns lika säkert en hel del att invända mot och problematisera i den. Bojorna som plågade människan i hans tid var kanske inte desamma som de som plågar oss i vår. Osynliga händer kan vara lika kvävande som synliga. Men för de flesta människor vill jag tro att Chydenius insats väcker en känsla av beundran för den man som så konsekvent argumenterade för saker som var så annorlunda jämfört med det de flesta av hans samtida tog för givet – och faktiskt också lyckades bidra till att en hel del av hans visioner omsattes i praktiken.
Är du fortfarande inte övertygad? Då föreslår jag att du sätter dig vid datorn och formulerar en riktigt krånglig och omfattande begäran om allmän handling till en valfri myndighet. Klicka på "Skicka" och försjunk sedan i tillfredsställelsen av att ha retat gallfeber på en arkivarie eller annan myndighetsperson. Den tillfredsställelsen är också den dristige Anders Chydenius förtjänst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar