Den danske författaren Herman Bang var ute och åkte tåg en dag, när han från sin kupé såg en kvinna i ett fönster. Hon gjorde inget speciellt och ögonblicket kan inte ha varat länge. Men bilden av kvinnan stannade kvar hos honom. Hennes orörliga ansikte, omgivet av blommor och med en tyst resignation i blicken, förföljde honom. Bang var en extravagant man, med erfarenheter av både det ena och det andra – ändå var det denna anspråkslösa lilla bild ur verkligheten som skulle inspirera honom till hans kanske allra främsta verk. Och det säger en hel del om hans författarskap.
Det är först de senaste par åren jag läst något av Herman Bang. Men han har gjort intryck på mig långt tidigare än så. När jag läste kulturvetarprogrammet för länge sedan (herregud, 15 år har det väl gått nu) fastnade jag för en bild på en ung Bang i Bernt Olssons och Ingemar Algulins Litteraturens historia i världen. Jag tyckte han var jävligt snygg och det i kombination med vad som måste ha varit en tilltalande beskrivning av hans litterära gärning, skapade för mig en lyster runt hans namn. Bang blev en sådan där författare man har som en av sina favoriter utan att någonsin ha läst ett ord. När jag så till sist läste Vid vägen (1886) för något år sedan och älskade den, så kom det alltså inte som någon överraskning utan mer som en bekräftelse på något jag redan vetat sedan länge.
Vid vägen är en roman om undertryckta känslor och längtan efter något annat än den kvävande vardagen. Katinka bor vid en järnvägsstation och är gift med ortens stins. Hon älskar honom inte och de har inga barn. En ny godsförvaltare kommer till trakten och Katinka blir förälskad. Men vardagens och konventionernas bojor är för starka. En kärlekshistoria som kunde ha blivit något, blir ingenting. Sällan har en bok med så lite handling varit så berörande. (Skådespelaren Max von Sydow blev så gripen av Vid vägen att han gick i 25 år och längtade efter att få göra en filmversion av den, som till sist blev av 1988. Jag har tyvärr inte sett den.)
Perfekt anpassad till Herman Bangs stillsamt tragiska historier är hans unika stil. Den brukar kallas impressionistisk och det är ett omdöme som har bekräftats av starkast tänkbara auktoritet. Under en kort tid bodde nämligen Claude Monet och Bang på samma pensionat i Norge. Monet skaffade sig en fransk översättning av vad som brukar anses vara författarens andra stora mästerverk, romanen Tine (1889), och sade efter att han hade läst den att den var den enda impressionistiska roman han kände till. Än idag anses Bang som den kanske ende konsekvente impressionisten på litteraturens område. Och visst är det en passande benämning för hans stil, där korta intryck av händelser och samtal flimrar förbi, tillsammans tecknande konturerna av ett litet, levande utsnitt av verkligheten. Samtidigt måste jag säga att Bangs litterära impressionism gör ett helt annat intryck på mig än impressionismen inom målarkonsten. Precis som inom måleriet finns känslan av liv, flöde och rörelse där – men effekten Bangs stil gör på läsaren är snarare besläktad med den som Hemingway uppnår med sin isbergsteknik. Han är en författare som kan konsten att skapa djupt berörande scener med de mest enkla medel. Ett avsnitt där en kvinna dränker sig avslutas till exempel på följande kortfattade sätt: "...Nu var dammen lugn. Dagen kom." De förbiflimrande intrycken blir bara antydningar om ett enormt känsloliv som bubblar under ytan, men som just genom att bara vara antytt drabbar med så mycket större kraft. Något sådant har jag aldrig upplevt när jag tittat på en målning av Monet eller Renoir.
Tine utspelar sig under mer dramatiska omständigheter än Vid vägen. Handlingen tilldrar sig på den lilla ön Als under det dansk-tyska kriget 1864. (Bang växte själv upp på ön och hade barndomsminnen från kriget.), Det är emellertid inte frontens strider som skildras, utan det monotona slitet, städandet och omplåstrandet i bakgrunden. De förbimarscherande härarna fyller ungefär samma funktion som tågen som passerar järnvägsstationen i Vid vägen. De är påminnelser om det "stora" livet därute, i kontrast mot romanens "lilla" liv. Krigets nationella katastrof blir en vag återklang av den olyckliga kärlekshistoria som står i dess centrum.
Herman Bangs eget liv var också på många sätt tragiskt – däremot var det allt annat än stillsamt. På många sätt utgör det en dramatisk kontrast till den nedtonade, vardagliga miljön i hans främsta verk. Efter att ha kommit till Köpenhamn vid 22 års ålder, gav sig Bang med enorm energi in i tidnings- och kulturvärlden (han skrev som jag förstår det stundtals i fem-sex tidningar samtidigt) och blev snart både berömd och beryktad. Den unge dandyn sågs som en sinnebild för dekadent livsstil och karikerades flitigt i skämtpress och på teaterscener. Debutromanen Haabløse Slægter (1880) fick honom åtalad och dömd för otuktigt skrivsätt. När han var utomlands hände det att han titulerade sig "de Bang" och påstod sig ha stora gods på Jylland. Vart han än kom hade han en benägenhet att ställa till rabalder. Från Preussen blev han utvisad efter att ha skrivit en elak artikel om kejsarfamiljen och deras ständiga lust att fotografera sig. Andra gånger blev han i egenskap av homosexuell förföljd av myndigheterna.
Skillnaderna mellan Herman Bangs liv och verk är alltså i många avseenden stora, men självklart går det också att göra kopplingar mellan de två. Det ligger till exempel nära till hands att koppla Bangs favorittema om oförlöst kärlek, som präglar både Tine och Vid vägen, till hans egen homosexualitet. Det är lätt att föreställa sig att Tine och Katinkas upplevelser av kärlek som inte blir mycket mer än små, små antydningar i det tysta, inte bara är inkännande fantasier, utan också härrör från faktiska erfarenheter och känslor hos författaren själv. Impressionismen blir ur denna synvinkel mer än bara en stil – den blir i sin fragmentariska antydan om det outsagda det mest passande sättet att beskriva känslan av att leva ett liv där kärleken per definition är något förbjudet som man inte får tala om.
Herman Bang förde ett kringflackande liv. Kanske kände han sig aldrig riktigt hemma någonstans. När han dog 1912 var han på väg till San Francisco och Japan. I den lilla staden Ogden i Utah fann man honom död i sin tågkupé. Vilket hastigt, förbiflimrande intryck som blev hans sista finns vad jag vet inte noterat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar