40. Henrik Wergeland (1808-1845)

17 maj 1829. Människor i Christiania (dagens Oslo) har samlats för att uppmärksamma Norges första fria konstitution, som undertecknades på dagen femton år tidigare. Ordningsmakten finns också på plats, redo att arrestera orosmakare. Det gnisslar nämligen i den nyetablerade unionen. Kort bakgrund: det norska Stortinget vill ha mer makt, medan kung Karl XIV Johan vill att norrmännen ska nöja sig med vad de redan har. Oron från svenskt håll är att de upproriska stämningarna ska sprida sig till Sverige. Sedan ett år tillbaka är det därför förbjudet att fira 17 maj, och den svenske ståthållaren Baltzar von Platen har för dagen gett order om att varje person som hurrar till förmån för konstitutionen ska arresteras. Pikant nog har båten Constitutionen anlagt vid Christianias hamn samma morgon och polismännen har svårt att avgöra om hurraropen tillägnas den femton år gamla konstitutionen – eller båten. 

Christianias polisstyrka omfattar vid den här tidpunkten endast åtta man. Man kan ha viss förståelse för att de känner sig trängda. I själva verket är folkmassan varken upprorisk eller våldsam. Men ordningsmakten, med von Platen i spetsen, ser ett tillfälle att statuera ett exempel. Enligt den så kallade "upprorslagen" är det tillåtet att sätta in militären om en folkmassa stör offentligt lugn och vägrar åtlyda uppmaningar om att gå hem. Men innan militären kan sättas in är de civila myndigheterna tvungna att läsa upp bestämmelserna tre gånger. Så sker också. I vilken mån folkmassan hör vad som säger är oklart. Men budskapet möts av tystnad.

Tystnaden bryts bara av ett högljutt gapskratt. Det kommer från den tjugoåriga studenten Henrik Wergeland.

Vad som händer därefter är att militären sätts in för att skingra folkmassan. Övervåldet är väl dokumenterat. De samlade människorna möts av beriden militär med dragna sablar och höjda gevärskolvar. När det var dags att summera tumultet har militären arresterat sex personer och ett 30-tal har skadats. Den unge studenten Wergeland har fått ett sabelslag över ryggen. (Den skadade rocken skickar han senare till myndigheterna, som en uppstudsig symbolhandling och som ett bevis för misshandeln.) Händelsen har gått till historien som Torgslaget 1829 och har blivit lika central i Norges historia som i mytbildningen kring Henrik Wergeland. Den unge studenten var vid tiden en sorts ledare för de unga poeterna i staden, och strax efter händelsen skriver han en pjäs där militären angriper klädesplagg i tron om att det rör sig om upprorsmakare. Budskapet gick inte förlorat för någon: upproret fanns bara i militärens ögon. Med sin skarpa penna blev Wergeland snabbt en av Torgslagets huvudpersoner. Lika god och ärofull som Baltzar von Platen var grym och usel.

Samtida teckning av Torgslaget av Hans E. Reimers. Längst till vänster syns Wergeland i hatt. Den norska konstitutionen ligger utkastad framför hästens hovar.

Egentligen var Torgslaget varken särskilt blodigt eller spektakulärt. Liknande händelser i Sverige eller på den europeiska kontinenten ledde till mycket mer omfattande skador och arresteringar. Moderna historiker har dessutom satt vissa frågetecken vid de nationella stämningarna. Var människor verkligen ute på gatorna för att fira 17 maj, eller hade de helt enkelt samlats (som människor gör) för att nyfiket ta del av vad som skulle kunna hända, nu när alla slags firanden var förbjudna? Men för ett land som mer och mer under 1800-talet motsatte sig unionen med Sverige blev Torgslaget efter hand oerhört symboliskt laddad. Och Wergeland blev frihetshjälten, "syttendemaikongen". (Han blev så förknippad med 17 maj att många fortfarande tror att det var han "som innstifta da'n".) När Bjørnstjerne Bjørnson i ett tal 1881 kallade Wergeland för "nationens störste son" var det en bekräftelse på vad han hade blivit för eftervärlden: en skaldande nationalhjälte.

Det hade han ännu inte hunnit bli, när han som ung student (och förmodligen rätt så berusad) skrattade åt de civila myndigheterna 1829. Men vem var han då, vår unge provokatör? Först och främst var han en person som alltid såg till att placera sig själv där det hände saker. Hans liv kretsade kring studier, men också kring det nöjesliv som fanns i staden, med återkommande krogrundor och lockande kvinnoaffärer. Och så diktade han förstås, en rå och kaotisk ungdomsdiktning, som tilldrog sig kritik från mer noggranna kollegor. Häftigast i kritiken var den jämnåriga Johan Sebastian Welhaven, som med tiden blev hans största rival. Welhaven uppskattade inte Wergelands icke-traditionella diktning och nämnde det i en text. Wergeland svarade och så var "poeternas kamp" igång. Det var en kraftmätning som fördes med fuktade läppar och vässade pennor. Welhaven skrev syrligt om Wergelands oborstade poesi, medan Wergeland gav sig på Welhavens högfärd och pretentioner:

    Welhaven gjorde et vers til jul
    og tror seg Apollons fetter [kusin]
    Så tror seg flyvefisken fugl
    når over sjø den spretter

Mic drop, liksom. Där borde kulturdebatten ha tagit slut. Men den bara växte och de bägge kontrahenterna samlade på sig anhängare. Två läger skapades: "patrioterna" respektive "intelligensen". Wergeland och Welhaven skilde sig nämligen inte bara åt i synen på poesi. De var varandras motsatser, personligt, politiskt och estetiskt. Wergeland och hans anhängare ville nå bönderna med sin romantiska patriotism, "intelligensen" sökte däremot en andlig enhet mellan Norge och Danmark. (Vad nu det innebar.) Från dagens synpunkt var det kanske inte mycket att träta om. Men att det inte var på lek visas av att de rivaliserande grupperna emellanåt råkade i slagsmål med varandra. Om det över huvud taget går att vinna en kulturdebatt kan man säga att Welhaven gick segrande ur striden, åtminstone på kort sikt. Det var först mot slutet av 1800-talet som Wergeland blev en symbol för det demokratiska Norge (trots att han själv inte var demokrat) och senare för det från Sverige fria Norge. 

Är det därför Wergeland är med på den här listan, som en viktig och enande symbol? 

Nåja. Inte bara. Han är också med för sitt enträgna arbete för att avskaffa § 2 i Grunnloven, "judeparagrafen". Paragrafen som hade tillkommit i samband med konstitutionen förbjöd judar att leva och verka i Norge och Wergeland var inte nådig i sin kritik av den:

Jeg troer vor Grundlov bedst paa Jord;

dog ei, at bedst er hvert et Ord.

Saaledes troer jeg for Exempel,

at Hver bør vælge frit sit Tempel.

Man friest være maa i Tro;

thi bør forandres § 2.

Innan en omröstning i Stortinget om paragrafen skickade Wergeland sin diktsamling Jøden till alla stortingsrepresentanter. Men lobbyförsöket misslyckades och det var först efter Wergelands död som den förhatliga paragrafen avskaffades.

Han är också med för sina dikters skull. 1844, inte ens fyrtio år fyllda, blev Wergeland allvarligt sjuk i tuberkulos, men fortsatte att skriva. Det är från den tiden han skrev sina bästa dikter. Jag tänker på "Til Foraaret" och "Til min Gyldenlak", som bägge skrevs samma år som han dog.

Gyldenlak, før Du din Glands har tabt,

da er jeg Det hvoraf Alt er skabt;

ja før Du mister din Krones Guld,

da er jeg Muld.

Idet jeg raaber: med Vindvet op!

mit sidste Blik faar din Gyldentop.

Min Sjel dig kysser, idet forbi

den flyver fri.

Togange jeg kysser din søde Mund.

Dit er det første med Rettens Grund.

Det andet give du, Kjære husk,

min Rosenbusk!

Udsprungen faaer jeg den ei at see;

thi bring mig Hilsen, naar det vil skee;

og siig, jeg ønsker, at paa min Grav

den blomstrer af.

Ja siig, jeg ønsker, at paa mit Bryst

den Rose laa, du fra mig har kyst;

og, Gyldenlak, vær i Dødens Huus

dens Brudeblus!

I dikten möter vi den döende poeten som har accepterat och kommit till ro med sitt öde. Dikten är riktad till en gyllenlack, en blomma som lyser upp många nordiska blomsterängar på våren. Diktaren har inte mycket tid kvar och tror sig inte finnas kvar när blomman väl har blommat ut och mist sin "kronas guld". Men som en sista önskan vill han att gyllenlacken ska växa på hans grav. Olav H. Hauge skriver i en dagboksanteckning: "Wergelands evigt unga poesi! Dessa gyllene jublande soldikter." Det finns en motsägelsefull optimism i Wergelands sista dikter, trots det bittra öde som väntade den unge mannen. De känns därför levande, på ett sätt som gör att de bryter igenom det avstånd (i tid och språk) som skiljer oss från 1840-talets Norge. Tycker jag då.

Men det är klart. Det är som nationell symbol Wergeland är mest känd. Han läses fortfarande i viss mån i Norge, och kommer att leva kvar i det norska kollektiva medvetandet så länge landet firar 17 maj. Det gör honom i viss mån odödlig. Till skillnad från Nordens andra stora nationalskald, Runeberg, är Wergeland en mer fascinerande person i historien. Om det säger något om Finland att deras nationalskald diktade om krig och enkla bönder, så säger det något om Norge att deras motsvarighet rumlade runt på Christianias gator, skrev romantiska dikter och dog en tragisk död. 

Framförallt satt Wergelands hjärta på rätt plats. Han kämpade för judarnas rätt att leva i Norge och han gapskrattade när övermakten i Christiania hotade att sätta in militären mot en fredlig folkmassa. 

 

Kom inte här och bestäm över mig. Det blir inte mer norskt än så.