Rainer Maria Rilke är en av de allra största författarna i brytpunkten mellan tämligen traditionell 1800-talsdiktning och påföljande sekels modernism. Österrikaren anses närmast oöverträffad inom den tyskspråkiga diktningen, med ett starkt symboliskt och ofta mystiskt författarskap. Rilke är en av världslitteraturens stora, helt enkelt. Det fanns bara två böcker som denna gåtfulla poet alltid packade ner på sina många resor genom Europa. Den ena var Bibeln. Den andra var Jens Peter Jacobsens roman Niels Lyhne. Rilke fascinerades så till den grad av romanen att han allvarligt övervägde att lära sig danska enbart för att kunna läsa den i original.
Rilke var inte det tidiga 1900-talets enda beundrare av Jacobsen. Än mer namnkunniga storheter som Freud och Kafka läste och fängslades av danskens böcker. Svenske poeten Karl Vennberg menar att Jacobsen borde få göra Søren Kierkegaard och H.C. Andersen sällskap i den lilla illustra skara danska författare vars verk tillhör världslitteraturen.
Två frågor tarvar svar: vem tusan var Jens Peter (J.P.) Jacobsen egentligen och varför var han så bra?
Jacobsen var, om inte främst så i alla fall först, naturvetenskapsman. Mot slutet av 1860-talet studerade han botanik och andra naturvetenskapliga ämnen. Sin allra mest betydande insats inom det naturvetenskapliga fältet var som förmedlare: han var den som förde in Darwins idéer i Danmark genom översättningar av engelsmannens genombrottsverk
Om arternas uppkomst. Denna insats kompletterades med akademiska uppsatser på området. En ögonbrynshöjande prestation i sig, kanske, men inte alls varför han är med på den här listan. Däremot är det viktigt att veta att Jacobsen hade den naturvetenskapliga bakgrunden för att förstå hur han tog sig an sin litteratur.
Han var nämligen en naturalist, Jacobsen. Förenklat kan man säga att naturalistisk litteratur var sådan som utgick från naturvetenskapens metoder: karaktärerna gavs vissa fysiska och psykiska förutsättningar, som i mötet med miljön gav upphov till givna förändringar och reaktioner, utifrån naturens obönhörliga orsak-och-verkan-lagar. Vissa naturalister fokuserade i inzoomad detalj på den fysiska världen: smutsen, utseendena, miljön. Andra, som Jacobsen, var mer intresserad av den psykologiska naturalismen. Hur reagerar egentligen vissa typer av människor när de hamnar i vissa omständigheter?
Eller, om vi ska vända oss till Rilkes favoritroman: Hur reagerar den moderna människan när den tappat sina illusioner och sin gudstro, men ändå måste hantera kärlek och död? Vad händer om denna människa till själ och hjärta är idealist och romantiker, men till förnuft och erfarenhet är krass realist? Strukturellt och berättartekniskt är Niels Lyhne rörig och otympligt sammansatt, men det är en kritik lätt att vifta bort: det här handlar inte om det. Det handlar om språkligt undersköna partier och lysande, hjärtskärande, psykologisk realism. Den som är intresserad av kärlek, melankoli, skapande, längtan, resignation, tro, död och filosofi bör någon gång läsa romanen. Som psykolog och människokännare erinrar Jacobsen ibland om Dostojevskij, och som rytmisk språkkonstnär snuddar han ibland vid poeter som Rimbaud. Inte dåligt för en dansk.
Det sägs att Jacobsen hade ett fattigt kärleksliv, att han kanske rent av, med Vennbergs ord, saknade "all konkret erotisk erfarenhet". Det gör skildringarna i hans romaner desto mer häpnadsväckande. Jacobsen skrev bara två romaner, den andra av dessa har jag redan talat om, och den första var Fru Marie Grubbe. I den visar Jacobsen upp en mycket subtil förståelse för kärlekens väsen. Marie Grubbe genomlever flera olika sorters kärleksrelationer, och små impressionistiska situationer i romanerna visar med träffsäkerhet hur mycket han förstår om kärlek, med eller utan egen erfarenhet. (En dansk impressionist som tog stor lärdom av Jacobsen var Herman Bang). Fru Marie Grubbe är också ett utsökt exempel på Jacobsens vetenskapliga noggrannhet. Romanen utspelar sig under 1600-talet och Jacobsen gjorde grundliga kulturhistoriska undersökningar om tiden innan han påbörjade romanen. Även språket skulle vara så realistiskt som möjligt. Exempelvis skriver han i ett brev till den store Georg Brandes att han noga undersökt intet:s utbredning och uttal från den tiden innan han vågade använda ordet i romanen. Brandes var för övrigt en kritiker som älskade Jacobsen, och när den förra höll sina berömda föreläsningar om det moderna genombrottet (en epok som hämtat sitt namn från Brandes essä "Det moderna genombrottets män") framhöll han Jacobsen som en av de allra främsta.
Om någon tycker att allt det här ändå känns för inaktuellt – om nu kärlek och psykologiska kamper någonsin kan gå ur tiden – ja, då kanske det kan kännas kittlande att istället vända sig till Jacobsens lilla novell "Pesten i Bergamo". Det är alltså inte en novell om coronavirusets utbrott i Europa ungefär 150 år senare, utan en medeltida berättelse om pestens härjningar i den italienska staden. Återigen är det inte de yttre händelserna som Jacobsen intresserar sig mest för, utan de mentala tillstånden. Hur tar sig skräck uttryck i människors liv? Bland annat, visar det sig, i form av grymt självspäkande.
En riktigt bra litterär text kan fortfarande göra något med oss människor som inget annat riktigt kan. J.P. Jacobsen skrev flera sådana texter. Av den enkla anledningen bör han inte glömmas bort, och av den enkla anledningen bör du ta dig till närmaste bibliotek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar