44. Alvar Aalto (1898-1976)

En av arkitekten Alvar Aaltos tre byggnader i Sverige ligger i Uppsala. Byggnaden som inrymmer V-dala nation restes 1965 och gav snart upphov till upprörda reaktioner i universitetsstaden. Det var inte enbart den modernistiska designen som gav skäl till upprördheten, utan det för en del studenter försvårande faktum att byggnaden skuggar Uplands nations uteservering. Varje år arrangerar Uplands nation följaktligen en gask med efterföljande marsch med pukor och trummor runt byggnaden. Syftet med den så kallade Jerikomarschen är förhoppningen att byggnaden, likt Jerikos murar, ska sönderfalla i smulor. 

V-dala nation (1965)

Det är inte otänkbart att studenterna från Uplands nation, i sina känslor gentemot Aaltos skapelse, förenas med medlemmarna i Facebook-gruppen Arkitekturupproret. De senare brukar vara snabba med att döma ut byggnader utan tinnar och torn, friser och stuckatur. En vit kub! Mitt i Uppsala! De skulle förmodligen bli aningen överraskade av att få veta att upphovsmannen själv var en stark motståndare till ful modernistisk arkitektur. 

I en artikel från 1922 återberättar Aalto en historia: "Tre arkitekter kom en gång till en gammal orörd landsortsby. En av dem sade: Vad här är vackert. Här har tydligen aldrig några arkitekter fått husera." Det låter inte som en historia som en nyexaminerad arkitekt skulle återberätta. (Särskilt inte om han vill få några uppdrag.) Men Aalto var redan som student en skarp kritiker av den samtida arkitekturen i Finland. Han ansåg att det mesta som byggdes var dåligt. Det var en inställning han skulle bära med sig genom livet. Och han måste ha räknat noggrant. Fyrtio år senare, på 60-talet, sa Aalto nämligen att endast 5 procent av alla byggnader som hade rests i Finland under hans livstid utmärktes av god arkitektur. 

Jag har inte särskilt mycket till övers för Arkitekturupprorets vurmande för äldre tiders arkitektur. Men vad gruppens storlek och engagemanget hos dess medlemmar illustrerar är att arkitektur engagerar och berör. Dammet har sedan länge lagt sig över det moderna genombrottet i andra konstformer. Kriget är sedan länge över. Segraren har korats. Ingen blir längre upprörd över Schönbergs tolvtonsmusik eller Kandinskijs nonfigurativa målningar. Men en byggnad utan utsmyckningar gör människor fortfarande rasande. Det måste ju ha att göra med att det går att blunda och hålla för ögonen när man tar del av konstverk man inte gillar. Arkitektur tar däremot plats, den syns i stadsbilden. Det går visserligen att blunda, men det tycks mig inte vara en, eh, långsiktig lösning.

En musiker eller målare kan göra konst för konstens egen skull och spränga alla gränser och tabun. Men en arkitekt måste förhålla sig till människan och människans behov. Tanken med arkitektur är ändå att människor ska bo eller jobba, leva, i byggnaderna. Alvar Aalto var skarpt kritisk mot varje arkitektur som glömmer bort denna grundläggande förutsättning. Vid ett tillfälle blev han upprörd över en stentrappa som Jyväksylä stad hade byggt nära hans barndomshem. Aalto var kritisk mot trappan eftersom man för att ta sig uppför den, enligt Aalto, måste konstruera om den mänskliga foten. Så ska det inte vara. En trappa måste anpassas efter hur människor går. Arkitekturen ska tjäna människan, inte tvärtom. Eller som Aalto själv uttryckte saken: "En enda regel gäller i byggnadskonsten: bygg naturligt." Sett ur den synvinkeln är det inte så konstigt att Aaltos stora fiende egentligen inte var gamla tiders arkitektur, utan dålig modern arkitektur. 

Aalto var visserligen uttalad modernist och förknippas i allmänhet med stilriktningen funktionalism eller "funkis". Man skulle kunna tro att han därför ville slänga historien och alla utsmyckningar på sophögen. Så var inte fallet. Aalto hade ett stort historiskt intresse för gamla stilar och lösningar. Men det som intresserade honom i historien var möjligheten att förvandla den till något nytt och framåtblickande. Och han var inte emot utsmyckningar per se, det handlade snarare om att motivera utsmyckningarna i förhållande till den funktion de spelar. 

På 30-talet ritade Aalto två byggnader, Pemars sanatorium och Viborgs bibliotek, som tillsammans skulle innebära hans internationella genombrott. Pemars sanatorium var en byggnad för rehabiliterande tuberkulospatienter och i vanlig ordning var Aalto fullständigt delaktig i byggnadens utseende, ända ner till hur det skulle se ut på detaljnivå i patienternas sovrum. Dessa inrymde två patienter och Aalto såg till att designa icke-plaskande tvättställ för att de inte skulle störa varandra. Det fanns ingen bot mot tuberkulos när sanatoriet öppnades och patienterna tillbringade därför en hel del tid liggandes. Lampor placerades på rätt höjd och taket målades i en mörkgrön färg för att undvika solreflexer. Frisk luft och solljus ansågs också vara bra, så det fanns sovbalkonger på varje våningsplan dit patienterna kunde dra ut sin säng eller slå sig ner i en Pemarstol. Aalto menade att själva byggnaden på så vis bidrog till tillfrisknadsprocessen. 

Vem är jag att motsäga honom? Funkishatare ser en tråkig vit byggnad. Jag ser humanism i byggnadsform. Kan en byggnad, kan arkitektur, ha en större uppgift, en större mening, än att "bara" vara vacker? Ja naturligtvis.

Pemars sanatorium (1935)

I arbetet med Viborgs bibliotek fick Aalto fullt utlopp för sin vilja att inkorporera olika träslag i sin formgivning. Redan på tjugotalet hade Aalto börjat experimentera med olika sätt att böja trä. Det här ledde till att han 1933 fick patent på L-benet, som han återkommande gånger (nästan på ett besatt sätt) använde i sina möbler. Bland annat i den charmiga Pall 60. 

Viborgs bibliotek (1935) med hundratals Pall 60

De stora fönstren. De fina trädetaljerna. Det böljande taket. De som inte gillar funkis kan inte heller uppskatta Viborgs bibliotek. Det är ännu en vit låda. Men varför ska hur något ser ut trumfa vad något gör? Fönstren är designade för maximalt ljusinsläpp; träet och taket ska erinra om att vi som människor inte är helt avskilda från naturen. (Aalto jobbade så: symbios istället för motsättningar.) Det är tämligen enögt att värdera arkitektur ur ett enda perspektiv. Dessutom är jag av den bestämda åsikten att Viborgs bibliotek är vackert. Byggnaden är en sorts mellanting mellan Gunnar Asplunds nordiska klassicism i Stockholms stadsbibliotek och något av Le Corbusier. 

Åter igen. Det går inte att förstå Aaltos byggnader utan att ta hans humanism på allvar. Och det är hans humanism som fick honom att senare i livet avsky de strömlinjeformade och rationalistiska byggnader som missbrukade funktionalismens former. För all del, spy galla över dem. Det är själlösa skapelser som inte förtjänar att kallas arkitektur. Men blanda inte in Alvar Aalto i den diskussionen. 

Jerikomarschen har ännu inte gett något resultat. V-dala nation står kvar där den restes. För ett par år sedan fick byggnaden ett nytt lager skinande vit puts. Jag hoppas att den står kvar länge. Men det ska erkännas. Jag är en part i målet. Jag är sedan studietiden fortfarande medlem i V-dala nation, och vill fortsätta att dricka billig öl på takterrassen och se ned på de stackars Uplands-studenterna på sin sketna och skuggiga innergård.