45. Aki Kaurismäki (1957-)

Jag sätter mig framför datorn. Aki Kaurismäkis Flickan från tändsticksfabriken (1990) är kvällens film. Jag trycker på play och bilder från en tändsticksfabrik dyker upp. Steg för steg skildras hela tillverkandeprocessen, från trästock till färdigt paket, fram till vad som tycks vara den mest överflödiga delen av hela maskineriet – en ung kvinna (Iris heter hon får vi veta senare), som av oklar anledning står vid ett band och rättar till paketen som fabriken spottar ut sig. När Iris inte är på jobbet bor hon hemma hos sina föräldrar, som utnyttjar henne och lägger beslag på pengarna hon arbetar ihop. Hon går på dansställen utan att bli uppbjuden och en gång tillåter hon sig att köpa en fin klänning för lite av pengarna, varpå hon blir kallad "hora" av sin far. 

Efter att en femtedel av filmen har förflutit har ingen av dess karaktärer sagt ett ord. De enda mänskliga röster som hörts är en TV-reporter som rapporterar om massakern på Himmelska fridens torg och Reijo Taipale som framför "Satumaa" under en tangokväll. Tystnaden bryts inte förrän Iris går in på en öde restaurang och med tom blick beställer en öl i baren. Jag gör en notering i anteckningsblocket och konstaterar att jag just bevittnat en sällan överträffad sammanfattning av något mycket typiskt finskt.

Det är ju en vanlig fördom att finländarna är ett tystlåtet folk. Bertolt Brechts ord om landet som tiger på två språk har blivit bevingade. Kanske har ingen konstnär skildrat och använt sig av denna tystlåtenhet bättre än filmregissören Aki Kaurismäki. I filmer som Skuggor i paradiset (1986), Moln på drift (1996), Mannen utan minne (2002) och ovan beskrivna Flickan från tändsticksfabriken destillerar han en specifik form av finländsk melankoli som känns som vardag och dröm på samma gång.

Även om Aki Kaurismäkis filmer ofta är tragiska, mycket tragiska, uppvisar de nästan alltid, kanske framför allt i sina svartaste ögonblick, prov på något annat typiskt finskt – humorn. Ofta är det själva eländet och Kaurismäkis lakoniska sätt att skildra det som får en att fnissa till på ställen där det i själva verket inte alls känns lämpligt: Paret i Moln på drift som just öppnat en restaurang och förväntansfullt står och väntar på sina första gäster – som inte kommer. Kvinnan på vårdcentralen i Flickan från tändsticksfabriken som utan omsvep konstaterar för den stackars Iris: "Det är inget att oroa sig för. Testet är positivt. Du är med barn." Eller pappan från samma film som uppvisar den extremt futtiga vänligheten att lämna en apelsin vid Iris sjuksäng efter att ha berättat att hon inte är välkommen hem längre. Jag skrev i min text om Unto Mononen om den finska rakt på sak-mentaliteten när det gäller livets mörkare sidor och hur den kom till uttryck i den finska tangon. Något liknande finns i Kaurismäkis filmer och är en viktig orsak till att jag tycker om dem så mycket.

En annan anledning är hans ömsinta intresse för den lilla människan och det vardagliga livet. Hos Aki Kaurismäki kan den storslagna slutscenen i en kärleksfilm som Skuggor i paradiset, vara en grå färja som sakta åker iväg mot Estland. Hans hjältar är sophämtare, fabriksarbetare och arbetslösa. Jag ska inte snurra in mig för mycket i jämförelsen, men jag tycker mig skönja en röd tråd från Kaurismäkis melodramer i proletär miljö, via nationalklenoder som Väinö Linna och Aleksis Kivi, ända tillbaka till Runebergs bönder som talade på hexameter. En typisk finländsk heroisering av den vanliga, enkla människan – opolerad, tystlåten och enkel, men med en seg kraft som tycks kapabel att stå emot varje prövning och en sund realism som överhetens manér står sig slätt emot.

Ovanstående beskrivning av Aki Kaurismäkis filmer skulle lätt kunna få en att tro att det är diskbänksrealistiska dramer det är fråga om. Men riktigt så enkelt är det inte. För det finns nämligen också något stiliserat över dem, lite påminnande om en filmkonstens mästare som Robert Bresson. Något som renodlar och upphöjer den prosaiska verklighet som är deras klangbotten. En fransk, minimalistisk tradition inom filmkonsten som hos Kaurismäki gifter sig med typiskt finländska, kulturella särdrag. En sammansmältning av fransk intellektualitet och finländsk folklighet, som hos Kaurismäki inte bara känns sömlös, utan helt självklar, som om den alltid funnits. Det är om sådant man frestas använda ordet "genialiskt".

Med tanke på ovanstående är det väl inte så konstigt att när den typiskt finländske Aki Kaurismäki någon enstaka gång lämnar sitt hemland, så är det i regel i Frankrike han hamnar. Filmatiseringen av Henri Murgers Scènes de la vie de bohème (samma roman som ligger till grund för Puccinis klassiska opera La Boheme) från 1992 är ett exempel. Kaurismäkis tolkning ligger dock långt från operans teatraliska värld. Filmen utspelar sig i ett 90-tals-Paris som samtidigt verkar vara en plats bortom tid och rum. De tre huvudkaraktärerna Marcel, Rodolfo och Schaunard är rätt sjaskiga typer med tvivelaktig moral, närmare medelålders alkisar än unga frihetssjälar. Men likt bonden Paavo i ett annat land och annat sekel, ställer de upp för varandra och visar värdighet när motgångarna är som störst. En av dem spelas av Matti Pellonpää, en av Kaurismäkis ständigt återkommande skådespelarfavoriter och en man som skapad enkom för regissörens ordkarga stil. Bara med sin mustasch kunde Pellonpää uttrycka ett större register av känslor än många skådespelare gör under en hel karriär. Något liknande kan för övrigt sägas om skådespelerskan Kati Outinen, hon som spelar Iris i Flickan från tändsticksfabriken, och är ytterligare en gemensam nämnare för många av Kaurismäkis filmer. Sällan har en aktör uppnått så mycket med ett och samma ansiktsuttryck. Ingen kan göra en min av att känna sig skevt inpassad i tillvaron som Outinen.

I senare filmer som Le Havre från 2012 (en annan fransk utflykt) och Ljus i natten (2017) har Aki Kaurismäki skildrat situationen för Europas flyktingar – kanske ser han i dessa det mest extrema exemplet på den mänskliga vilsenhet och ensamhet hans filmer alltid har handlat om. Pandemin vi just har genomlevt och kanske kommer få fortsätta genomleva ett tag till (tillsammans med annat elände), har på sitt sätt gjort det verkliga livet mer likt en Kaurismäkifilm. Den sociala distanseringen har för många lett till mänsklig isolering och dagar med långa sjok av tystnad. En känsla av melankoli har legat som ett filter över tillvaron. Desto viktigare då den lärdom som kanske till syvende och sist är kärnan i Aki Kaurismäkis verk: Livet är vackert ändå.